Hoppsan.
Nu blev det ett sånt där glapp igen. Sånt är livet!
Hösten har kommit riktigt ordentligt, men det visste ni ju alla redan. Jag tycker att det är hur härligt som helst, och istället för att sakna sommaren ser jag fram emot mysiga höstkvällar med massa tända ljus och börjar så smått längta till december och advent. Det kommer gå ruskigt fort!
Försöker göra det mesta möjliga av dom lediga helgerna jag har, men dom äts snabbt upp eftersom dom är få till antalet. Hursomhelst så har en Skåne-helg blivit inbokad i november och i slutet av samma månad ska jag försöka åka till Småland. Och vips var man redan inne i december, se där!
Har en konstant stresskänsla i kroppen just nu, som till största delen består av personalläget på jobbet. Jag visste att det stod illa till, men att det var på den här nivån hade jag faktiskt inte insett. Som ett exempel lämnade jag in en semesteransökan i slutet av juli och har fortfarande inte fått något besked. Med andra ord vet jag inte om jag kommer följa med Fredrik och hans familj till Vietnam, eller om jag kommer fira både jul, nyår och vår tvåårsdag ensam i Stockholm. Det känns sådär, för att uttrycka det milt. Dessutom har vår möjlighet att själva påverka vårt schema i stort sett reducerats till noll, vilket skapat stor frustration och uppgivenhet hos så gott som alla. Det är så himla tråkigt, för jag stortrivs verkligen på jobbet och med mina kollegor, och det skulle vara så tråkigt att söka sig till annat enbart på grund av att jag inte pallar med arbetsbelastningen. Drömmer om jobbet i stort sett varje natt, och det känns inte heller riktigt bra.
Fortsättning följer...
