Salacious

Jag är så lättad. Vi hade handledning idag, och vår handledare hade inte alls mycket att anmärka på, utan konstaterade flera gånger att vi gjort ett väldigt bra jobb. Jag hade ställt mej in på en kommande kaosvecka där jag knappt skulle ha tid att andas (Jonathan åker nämligen till Kina av alla ställen, så jag blir lämnad ensam i skrivandet ett tag), men faktum är att det i stort sett bara är småsaker som ska åtgärdas. Så SKÖNT. Hade aldrig väntat mej detta.

Egentligen skulle jag ha slutfört städningen jag påbörjade igår och julpynta lägenheten nu ikväll, men jag kom hem för bara en liten stund sen och bestämde mej istället för att bara ta det lugnt i väntan på Idol. Det var ett bra val. Sitter just nu och lyssnar på Visor från vinden med Sofia Karlsson och andas ut. Har tid att göra allt det andra imorgon.

Vet förresten att jag kommer få jobb! Det är ju också naturligtvis en riktig lättnad. (Och nej, det handlar inte om jobbet jag  var på anställningsintervju för.)  Har dock inte skrivit på nåt ännu, så jag väntar med att skriva mer, förmodligen smartast så.

Precis lagom till advent känns det faktiskt som att livet är på väg att bli lite ljusare, sakta men säkert.

Att det faktum att vi ska ha handledning imorgon och att jag därmed kommer få veta exakt hur mycket jag måste ändra i uppsatsen nästa vecka, samt ångesten över denna vetskap är nästan värt ett helt inlägg i sej. Men det får räcka med att jag konstaterar det.

Tänkte förut idag på att den här hösten har varit väldigt vacker vädermässigt, samtidigt som den har varit otroligt jobbig. All stress och allt som har hänt den senaste tiden har gjort att jag fått charmerande sura uppstötningar som gör min andedräkt till en pest för min omgivning. Känns ju kul att man efter tandborstning och explosionsmunskölj är lika ofräsch igen efter två minuter. Iofs är det ju logiskt att kroppen reagerar, men jag tycker ändå att det är lite fascinerande. Det glöms nog ofta bort att kroppen och själen liksom spelar i samma lag (förhoppningsvis).

Imorgon ska jag städa klart i min lägenhet och därefter julpynta. Det ska bli supermysigt. Längtar så till att tända det första ljuset. Men ännu mer längtar jag till nästa helg då Lotta kommer och hälsar på mej. Vi ska titta på Idol-final, dricka glögg, ha på oss mysbyxor, röka på min balkong och förmodligen trösta varandra lite. Sen blir det även lyxiga inslag i form av hotellfrukost. Ska bli härligt att ha henne här.

Saknar min familj hela tiden. Känns som att jag missar så mycket, men jag tänker inte på att även dom missar saker i mitt liv. Önskar ibland att jag kunde ta med mej Daniel och bara fly till Gislaved där två bra jobb och en schysst lägenhet väntade.

Framför allt saknar jag pappa. Det känns nästan som att den där biten av mej själv som fattas bara blir större och större istället för att läka ihop.

Jag vet att det inte är av illvilja, snarare tvärtom, som folk inte låtsas om att det som hänt har hänt. Förmodligen hade jag reagerat precis likadant, jag hade nog också varit rädd för att göra personen i fråga ännu mer ledsen. Och jag hade verkligen inte haft en aning om vad jag skulle säga.

Men jag blir ännu mer ledsen när det inte finns minsta tecken i omgivningen på att min pappa har dött. Som att allt bara är som vanligt nu, och att allt är "över" bara för att begravningen har varit. Det är långt ifrån över... det är ju nu det börjar. Livet efteråt. Resten av livet utan pappa. Vetskapen om att det kan ta 50-60 år innan jag får träffa honom igen .

Jag vet att allt är som vanligt för dom , och så ska det också vara. Jag begär inte att alla ska stanna upp i sina liv. Inte heller att folk ska tycka synd om mej eller ge mej favörer. Och det handlar inte om att säga dom rätta orden, för vi vet ju alla att dom inte existerar. Det skulle ju räcka med bara en liten blick, ett litet tecken på att dom vet och kanske undrar hur jag mår just nu.

För även om jag skrattar och skämtar, koncentrerar mej på skolarbete och lunkar vidare i vardagslivet så tänker jag på pappa varenda minut. Och ständigt har jag sånger från begravningen och mammas favoritskiva (Sonja Aldén) på hjärnan. Det är när det blir lugna stunder, när jag inte måste vara superfokuserad, som det blir som jobbigast.

Vet inte riktigt vad jag vill säga med det här inlägget. Det är hursomhelst inte menat som en anklagelse, jag ville bara tala om hur jag känner det.

Vi håller på för fullt med skrivandet nu. Det har vi väl gjort länge iofs, men nu är vi i sluttampen. Dock har vi samlat på oss ett omänskligt antal uppsatssidor, fattar inte hur det har kunnat bli så mycket. Jag ska visserligen inte ta åt mej äran för dom, Jonathan har verkligen fått jobba som en galning den senaste tiden.

Jag orkar inte engagera mej i nåt förutom skolarbetet. Att gå ut med soporna är ett projekt jag kan skjuta på i flera dagar, och jag struntar fullständigt i hur jag ser ut när jag går ut genom dörren. Använder inte smink på dagarna och idag bemödade jag mej inte ens med att försöka fixa till håret innan jag gick. Det får vara. Borde egentligen gå och haffa en ledig tvättid nu så att det inte blir lika krisartat med tvätten som häromsistens, men jag orkar inte. Det får också vara.

Fast konstigt nog så orkar jag engagera mej i julförberedelser...Igår köpte jag saffran och pepparkaksdeg, och på fredag ska jag städa hela lägenheten och pynta. Julmust, pepparkaka och clementin blir det sen när jag tänder det första ljuset. Den bästa stunden på hela året. Jag är glad att jag inte tappat lusten inför den.

I torsdags var det begravning för pappa och det känns så skönt att ha fått ett ljust minne mitt i allt mörkt. Det blev en så fin dag med gemenskap och vacker musik. Vi syskon bar hans kista och det är något jag aldrig kommer glömma. Kändes så bra att få göra det. Nu har vi en grav att gå till och det kommer vi göra ofta. Igår hade blommorna blivit lite frostiga men det var bara fint.

Även om allt fortfarande känns ofattbart och sorgligt har jag ändå en slags lättnad i kroppen. Jag är helt övertygad om att pappa har det bra nu.

Och så vill jag skicka en extra stor kram till Johanna som var med och hedrade pappas minne. Det var så himla fint av dej att komma, det tyckte vi allihop. Kommer aldrig glömma det, vännen!

Jag önskar verkligen att jag kunde gråta, för jag tror jag behöver det. Men det känns som att det inte går längre.

Blev så irriterad på "superfemman" igår. Alla svarade, helt självklart och som om dom visste, "nej" på frågan om det finns ett liv efter detta. Håll käften på er. Bara för att ni vet så himla mycket så har ni inga sanningar, lika lite som nån annan har det. Ni vet egentligen ingenting om livet, det är för stort och underligt för att nån ska kunna påstå sej göra det.

Jag påstår inte att jag vet, så arrogant är jag inte, men sen pappa dog så tror jag. Och jag måste få tro. Inte minst för att det är en sån tröst.

Imorgon åker vi till Gislaved. Nu ser jag fram emot att lägga mej. Väntar bara på D, sen blir det kvalitetssömn.

Idag la vi i ännu en växel, och det gick bra. Jag tror faktiskt att vi kommer bli klara i tid, och nu säger jag inte det här för att jag vill fiska medhåll och beröm, men jag tycker faktiskt att jag varit duktig som orkat och orkar lägga energi på uppsatsen.

Lotta och jag har skrivit ett brev till pappa som vi ska läsa upp på minnesstunden på torsdag. Det känns både skönt och jobbigt att begravningen närmar sej. "Skönt" låter kanske konstigt, men det ska bli lite av en lättnad. Att veta att han får sin egen plats som vi kan besöka hur mycket vi vill. Varför det är jobbigt behövs väl knappast förklaras. Men Lotta förklarade det så bra häromdagen; på ett sätt har man nästan längtat till begravningen för man har på nåt konstigt vis trott att man kommer få träffa pappa då. Så inser man sekunden senare att det kommer man ju faktiskt inte. Pappa kommer inte vara där, bara en massa andra människor.

Tomheten kommer fortfarande finnas kvar.

Och den får man väl helt enkelt lära sej att leva med. Men ständigt blir man påmind. Blev det senast igår kväll när Daniel och jag satt och hade det mysigt framför teven. Plötsligt visades Elgigantens julreklam och jag fick en hård klump i magen när jag tänkte på att det här blir första julen utan pappa.

Nu ska jag i alla fall sova en liten stund. Har satt Boston Tea Party på inspelning, ska titta på det tillsammans med älsk när han kommer hit efter jobbet vid midnatt.

Man fattar det lite mer och mer för varje dag. Eller fattar och fattar, man börjar tänka på det mer konkret.

Idag har jag till exempel tänkt att jag aldrig mer, åtminstone inte under resten av mitt liv, kommer få se pappa.
Och att mina framtida barn aldrig kommer få träffa sin morfar.
Och att jag hädanefter bara kommer skriva "mamma" på julkortet.
Och att jag aldrig mer kommer få höra "du är redig" (åtminstone inte av den jag tror menade det mest).

Alla dom här sakerna gör ont, men några lite mer.

Idag gör det extra ont när jag tänker på att jag aldrig mer får höra pappas beröm. När jag var liten brukade han säga "Jag tror du blir professor!" eftersom han hörde hur bra det gick för mej i skolan. Och jag har visserligen inga såna planer, men jag är helt övertygad om att hans stolthet över mej hade jättestor betydelse för att jag fortsatte att göra mitt bästa.

Det kanske är därför som jag suttit och kämpat med uppsatsen sen kl tre idag, trots att jag egentligen inte orkar. Jag vill fortfarande göra mitt bästa.

(Var förresten på skojakt idag, jag måste ha ett par nya till begravningen. Det är alltid lika kul när man känner sej som en valross för att ingen stövel i hela universum är stor nog för ens vader. Jag får nog satsa på låga skor. Igen.
Och som ett brev på posten har jag också fått världens mest klädsamma munsår på överläppen. Det enda som är lite positivt just nu är att det kändes som att anställningsintervjun idag gick bra. Men jag väntar mej ingenting.)

Idag var det tungt att gå upp ur sängen, och jag kände mej ganska uppgiven framför morgonteve. Jag hade en lååång dag framför mej, och Daniel frågade om jag inte skulle stanna hemma. Men det gjorde jag inte, och nu känns det faktiskt bra.

Är på jobbet nu, vilket också är helt okej. Jag behöver saker att göra för att fungera, så är det i vanliga fall och nu också.

Man får ta lite i taget, helt enkelt.

På torsdag ska jag på anställningsintervju, det är en positiv sak mitt i allt det tunga. Var bussiga och håll tummarna för mej.

Ja... vad säger man?

Allting känns fortfarande väldigt overkligt. Jag har sagt farväl till pappa, klappat hans livlösa kind och rört vid hans bleka hand. Varit med och planerat hans begravning, tagit emot samtal, sms och kramar från människor som tänker på oss och vill oss alla väl. Jag kan prata om att pappa är borta, om hans sista tid i livet och alla ljusa och roliga minnen vi har. Ändå är det som att jag går och väntar på att pappa ska sätta sej vid middagsbordet och fråga när mitt tåg går. Som att jag undrar varför mamma eller någon annan plötsligt börjar gråta. Som att jag undrar varför vi har fått så mycket blommor.

Allting händer någon annan, någon utanför mej.

Kanske var det på grund av att det händer någon annan som det gick som en dans att sätta igång med intervjuer och uppsatsskrivande igen. Kanske var det på grund av att det händer någon annan som det gick bättre än jag trodde att komma tillbaka till Göteborg överhuvudtaget idag. För det var till Göteborg jag kom, inte hem.

Sen i måndags kväll har jag haft en konstant stresskänsla i kroppen. Det är som en klump som vill tala om att jag väntar på nånting eller är på väg nånstans. Eller att något helt enkelt inte stämmer.

Och det är ju alldeles sant.

Jag lever
Och du lever inom mig
Jag ser dig när jag blundar
Jag ber dig
Vill du vaka över mig
Och välsigna varje steg jag tar

Igår vid 17-tiden begav sej pappa iväg till himlen. Mamma satt och höll hans hand och klappade honom medan han tog sina sista andetag. Det känns som en oerhörd tröst att veta att han inte behövde dö ensam.

Idag åker jag hem till familjen och lägger allting annat åt sidan. Jag tror inte att jag riktigt har förstått ännu vad som har hänt. Men det ska bli så skönt att komma hem och få vara tillsammans med alla. Där jag hör hemma.

Jag skriver mer när jag kommit tillbaka.

Har ju glömt att berätta att jag fick VG på senaste tentan! Det kom - faktiskt - helt oväntat. Men det känns ju skönt att man kan prestera bra utan att vara medveten om det.

Nu gäller det bara att kirra VG på uppsatsen också. ;)

Överväger att lägga mej och slumra en stund i soffan. Det kan behövas - imorgon sätter Jonathan och jag igång med våra intervjuer, så det gäller att vara på hugget! Ska bli riktigt kul att komma igång faktiskt.

Det har varit lite jobbigt på jobbet idag. Tänker inte nämna några namn eller situationer, men vissa människor har verkligen förmågan att tömma en på energi. Men det beror också på vad man själv är i för tillstånd; vissa dagar klarar man hur mycket som helst, andra tar man illa vid sej för minsta lilla.

Imorgon (eller idag, om man vill vara noga) är det måndag, vilket för mej numera är synonymt med Boston Tea Party. Och plötsligt var måndagen inte en lika usel dag längre. Har sagt det förut, men tänker fortsätta säga det: Filip (särskilt han) och Fredrik är roligast i Sverige!

Känner mej helt muppig. (Muppig? Går jag i sjuan?) Har varit ensam hela dagen, och kommer så vara ända tills Daniel går av sitt pass vid midnatt. Och det har varit den t r å ki g a s t e dagen på mycket länge. Jag brukar normalt sett älska att vara för mej själv och trivas i mitt eget sällskap, men idag har jag bara längtat efter att något ska hända. Ensamhet är nog som allra bäst när det finns andra möjligheter precis runt hörnet. Som när jag fortfarande bodde hemma, då kunde jag vara ensam på mitt rum hur mycket jag ville, men sällskapet fanns en trappa ner.

Att ständigt vara ensam måste vara det värsta som finns. Jag beundrar folk som efter varje avslutad arbetsvecka kommer hem till en lägenhet dit telefonen aldrig ringer. Som inte har någon. Fattar inte hur dom orkar.

Jag ska faktiskt inte klaga. Även om jag känner mej ensam just nu så är jag ju inte det. Jag har någon som kommer hit och håller om mej snart och jag har människor som saknar mej. Det är inte illa pinkat.

Man vet att man börjar bli till åren om lättnaden av att äntligen få tvätta hör till veckans hödjpunkter. (Eller så är man kanske inte riktigt frisk?)

Men allvarligt talat, det har varit omöjligt att haffa en kvällstid dom senaste veckorna. Jag är ju van vid att kunna tvätta på dagen eftersom vi rätt ofta brukar ha föreläsningsfria dagar. Nu är det ju annan struktur på dagarna. Men idag skulle jag ändå jobba på uppsatsen hemifrån (efter avslutat 15-timmarspass på jobbet), så jag får äntligen TVÄTTA! Jag är så nöjd.

Och sjukt gammal, uppenbarligen.

Men visst är det en underbart fin höstdag idag? Alldeles lagom kallt i luften, solsken och färgexplosion. Jag skulle vilja göra iordning varm choklad i en termos och gå ut i skogen och njuta.

Istället blir det storhandling på Lidl efter avslutat tvättpass. Det är ju inte helt fel det heller.

PS. Jag har en känsla av att Hiding åker ut ikväll. Hoppas att jag har fel. DS.