Inga ord.
Jonas Gardell har sagt väldigt många bra saker. Bland annat;
"Hur finner man orden som tröstar?
...vad SKULLE det kunna vara för ord?"
Och precis så är det.
För vad kan man möjligen säga till någon som man älskar som sin egen syster och som man skulle gå igenom eld och vatten för när någon har släckt ljuset och det verkar så himla, himla svårt att få det att lysa igen?
Det finns ingenting jag kan säga som får henne att må det allra minsta bättre, det spelar ingen roll hur många gånger jag säger att jag alltid kommer finnas där, att hon kan ringa när hon vill och att jag kommer på studs om hon behöver mej. Livet blir inte ett dugg mindre orättvist för det.
Det var alltid Sofie och André. Hade alltid varit. Trots att dom inte varit ett par i den bemärkelsen på flera år så var dom liksom varandras livskamrater. Varandras axel. Det var liksom så självklart, för alla runt omkring. Och även om jag är ledsen för min egen del också, även om hjärtat hoppar över ett slag när jag tänker på att jag aldrig mer kommer få träffa honom, är jag mest orolig över hur hon mår.
Tänker på dej hela tiden, min fina, fina pärla.
And if you would fall, you know I will catch you
Yeah, I'll stick around, I'll be right beside you.
Snabbis.
Är hungrig som en varg efter 30 min crosstrainer och 15 min stavmaskin så egentligen borde jag äta. Och sen plugga. Men först tänkte jag bara uppdatera lite snabbt.
Ja, jag lever. Men det finns annat som känns bra mycket viktigare än att blogga just nu. Och i vanlig ordning tror jag att ni överlever!
Nu blir det kycklingsoppaaa!
Uppror.
Igår morse fick min mage för sej att börja strejka. Märkte det direkt när jag inte var sugen på min havregrynsgröt (minskad matlust är det säkraste tecknet på att något inte står rätt till) och några timmar senare kom magknipet som ett brev på posten. Känns sådär roligt. Jag mår visserligen inte dåligt i övrigt, men det är inte jättemysigt att veta att varje tugga man försöker ta leder till en ännu argare mage och x antal toalettbesök.
Tur att det finns drickyoghurt och te. Och blåbärssoppa! Det ska jag köpa idag. :)
Förutom magupproret är allting faktiskt väldigt bra. (Varför säger man "faktiskt" så ofta? Det är ju som att man inte väntade sej att det skulle vara så från början, typ "det här var gott, faktiskt!" Vad väntade man sej då, en kräkmåltid? Haha.)
Nu är det tentatider också, imorgon är det en vecka kvar tills vi skriver oss ur termin två och in i termin tre. Hoppas jag har koll på allt!
70 %.
Förstår inte riktigt vart den här lediga dagen tog vägen. Det var hursomhelst alldeles jättebra att få spendera den med Isabelle. Och om det vill sej väl dröjer det inte alltför lång tid innan vi ses igen!
Det blev en sväng i Sollentuna centrum idag, vi promenerade dit och var lagom uppvärmda och peppade inför lite shopping. Hittade en jacka för 120 kronor!! Är löjligt nöjd. Hittade även lite annat smått och gott som jag också blev nöjd med. Blir en runda på stan imorgon. Jag hämtade inte ut decemberlönen från muséet förrän idag och det känns så skönt att ha lite marginaler och kunna göra spontaninköp om jag nu skulle vilja det. Den som spaaar han haaar.
Nu säger jag godnatt. Imorgon ska förundersökningsprotokollet lämnas in, äntligen. Det kändes väääldigt långt borta när vi satte igång 22 november. Men nu är det gjort!
Bättre sent än aldrig.
Trots att människor fortfarande envisas med att säga "god fortsättning!" kors och tvärs så har ju det nya året faktiskt kommit igång. 1/52 avklarad ju. ;)
Och jag skulle ju som bekant sammanfatta mitt 2011. Vilket iofs känns ganska överflödigt, för alla som känner mej vet väl redan hur mycket det året påverkade mej.
Det bästa med året, naturligtvis, är skolan. Ibland måste jag fortfarande nypa mej i armen när jag tänker på vad min sysselsättning är och - inte minst - kommer vara om ett år. Förutom att jag hamnade precis där jag vill fick jag även en massa fina nya bekantskaper. Nu känns det till exempel helt overkligt att jag inte ens visste vilka Jonna och Caroline var för ett år sen. Dom har blivit så självklara inslag i mitt liv och jag är så glad över allt roligt vi gör och kommer att göra tillsammans.
Något annat som har varit helt fantastiskt med 2011 är att bo nära Vicki igen. På tal om självklara inslag i livet så har det trots långa avstånd aldrig varit någon tvekan om att vi alltid är på varandras sida. Det känns därför extra fint att nu även kunna vara VID varandras sida igen.
Mindre roligt är att jag inte har Isabelle i min vardag längre. Men jag måste ändå säga att vi faktiskt klarat den här distansen med bravur; även om vi inte kan ta en spontanfika längre så känner jag inte alls att vi glidit ifrån varandra. (Faktum är att vi kommer ses redan ikväll och det är jag oerhört glad över! Hon är på weekend med sin lillasyster och kommer stanna en natt extra för att hinna träffa mej ordentligt. Så imorgon blir det uppdatering på hög nivå!)
Det enda som kastar en skugga över det här året är slutet av sommaren. I augusti grät jag så mycket att jag nästan började tro att det kunde vara skadligt. Nu såhär i efterhand kan jag inte riktigt förstå varför, men det är tur att man glömmer hur ont det gör när man i ett enda svep går från att vara sprudlande kär till totalblåst. Och det är tur att man glömmer hur det känns att vakna varje morgon och veta att det där som gjorde en så lycklig bara var på låtsas.
"Aldrig mer" sa jag då. Att man glömmer hur stark den där övertygelsen var, det är också tur. För annars hade man inte vågat. Och man måste våga. "Annars är man ingen människa utan bara en liten lort", som en mycket klok dam skrev en gång i tiden.
Nu har det alltså gått en vecka på det nya året och jag måste säga att jag hittills inte är det minsta besviken.
Så det så.
Hade ju tänkt sammanfatta mitt 2011, men just nu känner jag mej för upptagen med annat. Det kommer.
Tror ni överlever tills dess!
Idag står förhörsanalys på schemat och sen ska vi vara figuranter till ettorna som har prov i bastaktik. Det är samma prov som vi hade i slutet av första terminen. Galet vad fort tiden går...
Mycket som är galet just nu. Men på ett bra vis.
Ska snart bege mej mot skolan. Årets första tabatas-pass väntar! Tjoho!
Gott nytt år!
Finns det några snälla barn?
Ja, det gjorde det minsann! Med tanke på hur många paket Junie fick har hon nog varit jordens snällaste unge.
Hon är värd varenda en. Idag blir det tomt att inte ha henne i huset... Men Lotta och Tomas kommer i alla fall! Det ryktas om en SingStar-kamp ikväll, det var längesen nu. Och imorgon åker mamma och jag till Skåne-gänget. Då blir det kramkalas!
Ha en fortsatt trevlig jul, allihop!
Dan före dan före dopparedan...igen!
Ja, herregud. Ibland känns det som att det är jul jämt.
Och nu sitter jag på väg till mitt barndomshem, som så många gånger förr. Ska bli så fint att fira med familjen. Vilket det alltid är.
Kom dock på en sak som är lite annorlunda det här året. Det här är första julen på...ja, jag vet inte när, som jag inte har en längtan efter stora förändringar. Förra julen längtade jag till Polishögskolan, året dessförinnan längtade jag efter att bli fri från hjärtesorg och så vidare och så vidare. Jag har egentligen alltid, under hela mitt liv, velat ändra på något. Allt från att flytta till att våga ta steget ur ett dåligt förhållande till att byta livsstil och börja träna och leva sunt.
I år... så är jag för en gångs skull nöjd. Så det kanske inte bara är julefrid vi talar om, utan inre frid på riktigt?
I alla fall för tillfället. ;)
Nu vänder det!
Det här är en glädjens dag; inte bara för att jag om några timmar har jullov utan också för att det idag är vintersolståndet, vilket betyder att det från och med nu bara blir ljusare. Tack. GODE gud. Mest av allt tackar jag dock för att vintern förutspås bli lika mild som den varit hittills. Visst, det hade varit mysigt med en gnistrande och snörik julafton, men en utebliven sådan vägs upp av det faktum att man kan andas utumhus utan att ha ont i lungorna. Jag kommer ALDRIG glömma dom två senaste vintrarna, det var förskräckligt. Och om priset för att slippa uppleva det igen är att gå miste om snö, så är det ett pris jag utan omsvep är beredd att betala. Så det så.
Som sagt, strax jullov! Först in till skolan för årets sista gympass innan den korta skoldagen börjar. Ikväll blir det glöggmys hos Junie!
Why is that?
Det blev inget beep-test idag. Dom flesta i klassen var lättade, men några (däribland jag) var lite besvikna. Det är ju kul med sånt! Lärarens motivering var att han inte ansåg att det var nödvändigt.
"Ni har så bra kondition att jag inte behöver mer på papper."
Det tackar vi visserligen för, men det hade ändå varit roligt att få utmana sej själv. Så som en kompensation lovade han oss att köra ett riktigt "grispass" med oss som avslutning av lektionen. Vilket han gjorde också... thank you, sir!
Eftersom det här var sista lektionen med honom det här året sa han att dom som ville kunde stanna kvar för lite enskild feedback och det gjorde jag. Och jag fick ett så fint omdöme att jag nästan blev lite generad.
Varför är det så svårt att ta till sej positiva saker? Jag vet att han inte sa orden jag fick höra till alla studenter, och jag tror ju inte att han skulle ljuga mej rakt upp i ansiktet. Om det varit anmärkningar det handlade om hade jag tagit till mej dom utan att blinka, så varför ska det här vara så svårt att smälta?
Nåja. Oavsett vad eller hur jag analyserar så blev jag faktiskt glad. Vilket jag är fortfarande. Inte minst för att den där känslan som jag saknat dom senaste veckorna gjorde sej påmind idag igen. Den har kommit i skymundan och överskuggats av hemlängtan, trötthet och annat så pass mycket att jag nästan började undra om någonting var fel. Men idag kom den. Och den är precis lika stark som den varit.
Även om man älskar det man ägnar sej åt så kan man omöjligen tycka att alla perioder är bra och fantastiska. En vardag blir en vardag till slut, oavsett vilken dröm som ligger bakom. Men att det fortfarande är en dröm, och att det där pirret i magen är lika intensivt som förut, det är ju egentligen allt man kan begära, eller hur?
Natti, natti!
Beep.
Imorgon ska vi ha beep-test i skolan. Det blir spännande; alltid kul när tävlingsinstinkten väcks till liv hos folket i klassen. Jag har inga jättehöga mål, men det ska bli kul att se hur långt jag kommer. Sämst ska jag inte vara i alla fall!
På eftermiddagen har vi förhörsövning. Vittne och målsägande har vi försökt oss på, nu är det dags för misstänkt...
Skola i all ära, men tankarna är faktiskt nån HELT annanstans just nu. Och det känns ganska sunt.
Måste dela med mej.
Följande scenario utspelades för en halvtimme sen när jag stod vid centralen och väntade på bussen till jobbet. En mycket gammal man och en gammal men mycket hurtigare kvinna försöker komma underfund med när bussen kommer.
Kvinnan: En minut eller tolv minuter!
Mannen: Men det finns ju två olika, den ena bussen går ju till Kaknästornet, och dit ska vi inte!
(Kvinnan suckar.)
Jag: Vart ska ni nånstans?
Kvinnan (tittar på mej och nickar): Tack... (vänder sej mot mannen igen och pratar pedagogiskt) Jag förklarade för dej igår kväll att det inte spelar någon roll vilken buss vi tar. Slutmålet är ointressant för vi ska inte till slutmålet.
(Kort paus.)
Kvinnan: Men VILL du åka till slutmålet så kan du ju göra det...
Mannen (tittar på mej och ler): Bli inte förfärad, vi har varit gifta i 54 år!
Alla tre skrattar.
The final countdown.
Mentalt har jag redan befunnit mej på jullov i ett par veckor. Fast samtidigt inte, för det är inte så att jag har börjat strunta i skolan och det är inte så att jag inte gör det jag ska.
Men nu börjar den faktiska tiden komma ikapp. Och nu är det bara tre och en halv skoldagar kvar innan det är dags. Torsdag räknas nästan inte, för det är bara en förmiddagslektion och då kommer det redan kännas som att man fått ledigt. Och imorgon har vi bara en eftermiddagsföreläsning. Så egentligen kan man säga att det bara är två dagar kvar. ;)
Idag gör jag dessutom årets sista dag på muséet. Den kommer förmodligen bli lika lugn som igår. Antar att folk har annat för sej just nu?
Hur ska ni fira fjärde advent? Jag ska dricka glögg och tänka på alla jag längtar efter och saknar.
Den där känslan.
Vet ni, tröttheten till trots så är jag på ett så himla harmoniskt och bra humör.
Jag har en sån positiv övertygelse gällande 2012 att jag nästan ser det som en sanning:
Det kommer att bli ett mycket, mycket bra år.
Jag vet inte riktigt vad som kommer att hända, jag vet bara att det är något bra.
Och idag är det bara en vecka kvar tills jag susar iväg till familjen och firar jul!
