Klåpare.
Just nu är jag så irriterad att jag inte vet om jag ska frustrationslipa eller asgarva.
Är det pga min unga ålder man tror att man kan behandla mej lite hur som helst? Att det inte är så noga?
Hatar att bli besviken. Och det börjar bli en ganska tröttsam följetong. Men det positiva med att bli överbevisad gång på gång är ju att man blir stärkt i sin övertygelse.
Ska försöka att fokusera på annat. Till exempel på att jag ska hem imorgon! För första gången det här året, vilket faktiskt är en skandal. Ska bli så skönt att andas Smålands-luft.
Idag gick jag upp halv sju, åt en banan och pallrade mej iväg till gymet. Sprang 30 min och styrketränade 20. Kom hem, duschade och åt den mest efterlängtade frukosten ever. Nu hade jag visserligen inte behövt gå upp så tidigt eftersom det blev oväntade ändringar i arbetsdagen... men erkänn att jag är grym.
Caroline blir fin av disciplin!
When something new was about to start...
Fan vad tid gör mycket. Allvarligt talat. Det är nästan så man glömmer det varje gång en svacka kommer.
Det är ljusårs skillnad. Glad för det.
Även glad för dagens ursäkt, den behövdes.
Den här PMS-bloggen börjar nog gå mot ljusare sinnesstämningar igen, trots allt.
Och en sak till...
GUNS 'N ROSES TILL SWEDEN ROCK!!!
Yyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyes.
För mycket.
Blandad dag, men trots att jag blev kallad "jävla slyna" på jobbet (samt fick höra "Varför säger du inget? Man kan ju tro att du blivit våldtagen och bitit av tungan") har det all in all varit helt godkänt. Isabelle är tillbaka i stan, jag har cyklat mej genomsvettig och haft en riktigt bra musikkväll.
Har satt stenen i rullning också. Nu jävlar ska det börja hända grejer!
Känslan.
När jag kom till centralen i Göteborg nu i eftermiddag hade jag en välbekant känsla i kroppen. Eller rättare sagt i magen. Exakt samma ovilja och motstånd inför tillvaron i den här stan som jag hade 2004 när jag bodde i källaren i Sävedalen. Nu när jag är hemma i lägenheten känns det bättre - jag har det ungefär hundra gånger bättre här nu än vad jag hade då - men jag är faktiskt innerligt trött på att ha det såhär. Och ni som läser bloggen måste vara lika trötta på att läsa mitt tugg.
Det skulle vara så jävla skönt att hitta den där riktiga hemkänslan. Att inte vara splittrad. Att veta vad jag vill. Jag önskar det mer än allt annat. Man ska inte gråta när man sitter på vagnen hem. Och om man nu gör det så ska man åtminstone veta varför.
Ikväll ska jag äta godis (sista nu, sen är tröstätarveckan över!), fortsätta läsa Aldrig fucka upp (Jens Lapidus är grym! Och snyyyygg!) och tänka på hur kul jag haft det i helgen.
Förfesten hölls hos Amanda, a.k.a. Tvättis. Haha.
Här är Sofie med Tosca och Higgins, Amandas charmtroll. Vi blev kära.
Mohawk á lá 2010 - med flätor! Sofie överträffar sej själv varje gång.
Tess smittade med sitt leende som vanligt!
Och 70 cl Jägermeister gjorde faktiskt ett ganska bra jobb.
(Haha, jag var tvungen!)
Bästa, bästa!
Det bästa med den här dagen, som varit helt underbar, är att kvällen inte ens börjat än.
Jag älskar Malmö, älskar Sofie, älskar att hela hennes gäng får mej att känna mej välkommen, älskar Jägerböömbs, älskar att vi ska dansa hela natten på Distortions ettårsjubileum. Älskar att jag är ung, har shoppat kläder som ett jävla as och att jag snart ska bli så obeskrivligt snygg i håret.
Älskar att jag aldrig kommer bli vuxen!
Vem Pra Bahia - Vi drar till Malmö, baby!
Hade fan gett mycket för att ha Simone Morenos och Timbuktus sjukt grymma låt i min mp3-spelare nu.
För om några timmar drar jag till sydligare, dock ej varmare, breddgrader!
Sov riktigt bra på soffan inatt, det hör inte till vanligheterna. Vaknade med ett hårdrocksriff i skallen, det är inte heller så vanligt förekommande. Antar att det är uppvärmning inför vad som komma skall. :)
Alla på jobbet flinar åt mej när jag kommer dragandes med min väska som vanligt. Det har blivit mitt signum, hon som åker iväg. Haha, gärna det; man måste ju vara där det braiga finns, och Sofie är bland det bästa jag har.
Hoppas att ni har det bra, alla fina.
Fråga.
Det finns ju värre människor att se ut som (tycker hon var fin) men är det inte liiite överdrivet? Men eftersom det är andra gången jag får höra det tänkte jag avhandla ämnet i min kära blogg.
Caroline?
Jag blev hursomhelst glad. Åkte dit helt osminkad och med katastrofal frisyr. Ganska skönt att få en komplimang när man känner sej som ett rövhål!
Transportsträcka.
Måste komma härifrån nu.
Det är storm i Sverige, orkaner i Skåne
Det har stormat i mig det senaste året
Det förlösande samtalet.
"Katarsis är definitionsmässigt det plötsliga känslomässiga klimax eller sammanbrott bestående av en överväldigande känsla, vare sig känslan består i sorg, empati, glädje eller annat, och som efterföljs av känslan av förnyelse, av nytt liv. Begreppet 'katarsiseffekt' används också ofta för att sätta prägel på de samlade känslorna efter en emotionell upplevelse, ex. en film eller ett stycke musik. Inom psykoanalysen används begreppet för att beskriva en omvälvande och helande insikt hos analysanden."
Jag älskar det ordet. Katarsis. Rening. Så överlägset.
Att bestämma sej är katarsis. Att rensa bort är katarsis. Och att ha Sofie i luren hela vägen hem från jobbet är katarsis.
Vi pratade om olika uttryck idag, vilket vi ofta gör. Och jag berättade att jag kom att tänka på "det föll inte i god jord" medan jag duschade och att jag var tvungen att säga det högt för mej själv och fnissa.
Sofie: Jag kom att tänka på ett uttryck idag, men kom inte på vad det var, men så tänkte jag att jag skulle fråga dej för du kan fan alla såna. Det var nåt med bagare... det är skitkul!
Caroline: Bagare... hmm, nej, jag vet inte... Det kanske är "det var två bagare och en smet"?
Och då tror jag minsann att det blev lite katarsis för fröken Kihl också. Hahaha. Hennes asgarv är omöjligt att inte älska. Vi är bäääst.
Våra samtal borde för övrigt spelas in. Och forskas på.
Upplägget för helgen är förresten fixat:
På fredag ska vi älta och äta. Sen ska vi älta och äta lite till.
Och på lördag ska vi bli snygga och fulla.
Grym plan, måste jag säga.
Godnatt!
Svart är ingen färg, det är så man känner sej.
Förlåt, förlåt, förlåt att jag tjatar om Markus Krunegård hela tiden. Men fy fan vad jag älskar den karln.
Har haft Se på mig nu, vad tycker du? på hjärnan hela dagen igen. Tänker gå och se honom SJÄLV 27 februari om det ska vara så. Andreas och hans fru kanske hänger med, dock. Hoppas! Finns åtminstone två människor med smak i min bekantskapskrets. Haha.
Pratade med Isabelle idag på morgonen, kändes fint. Saker och ting började gå snett när hon lämnade landet, därför tänker jag att allt kommer kännas bra igen när hon är tillbaka. Jag bestämmer det nu. När hon är hemma igen mår jag bra. Det planerar jag förresten att göra innan dess. Fram till lunch på fredag får jag vara ledsen, men när tåget rullar in på perrongen i Malmö får det räcka. Mycket bra deal, ERKÄNN!
Allt som jag såg fram emot med det här året är ju kvar. Jag får inte glömma det.
Och om en dryg vecka ska jag pulsa (eller slaska, vilket det nu blir) i snön med min pälskling, ropa "du är den bästa!" som jag brukar, se honom försvinna iväg med nosen i marken och känna mej som världens viktigaste person när han vänder sej om, står blick stilla och undrar när jag tänker komma ifatt.
Förfallet på Februarigatan.
Hursomhelst. Min lägenhet kanske inte riktigt uppfyller kriterierna för en rövarkula än, men den är nog på god väg om jag inte gör nåt snart. Till exempel plockar upp alla kläder som ligger slängda överallt. Zzzz. Jag måste.
Annars kommer ångesten när jag kommer tillbaka hit på söndag späs på ännu mer.
Jag vet att jag är störd som tänker på hur det kommer kännas när jag kommer hem, jag har ju inte ens åkt än. Men jag gör alltid så. Tänker på hur allt ska kännas sen, istället för att känna efter hur det är nu.
Hur är det nu då?
Jag sov ordentligt inatt, det är bra. Dock hade jag av okänd anledning Love lockdown med Kanye West på hjärnan när jag vaknade, och den har inte försvunnit än. Varför? Gillar den inte ens.
Och i övrigt... så mår jag faktiskt inte så himla bra. Nej, vi hade inte setts länge. Och nej, jag var inte kär.
Men det kändes jävligt bra att umgås med honom och jag hoppades nog på att bli.
Någon påpekade igår att jag lämnade ut mej ganska mycket på bloggen, och jag brukar inte göra det. Men just nu behöver jag. Jag behöver skriva och få ur mej och jag bryr mej faktiskt inte om jag visar mej "svag". Jag är inte en kylig och hård människa, även om jag önskar det ibland. Det kan låta som att jag bara skakar av mej saker när jag pratar med folk, men jag har aldrig varit sån. Det sitter kvar. Och vissa saker sitter bevisligen kvar ganska länge.
Just nu har jag en overklighetskänsla, att senaste månaden är något som jag hittade på. Och det gör mej ledsen. Jag är inte ledsen eller arg på honom, han behandlade faktiskt mej bättre än någon kille gjort på... väldigt länge. Och jag kommer sakna honom. Ledsen är jag för att det kan kännas så bra och avslappnat med någon, men att nånting (nåt ganska viktigt i det här fallet) ändå fattas. Och jag hatar att höra om vilka fina egenskaper jag har, för det får mej bara att bli ännu mer frustrerad. Och inse att det krävs så jääävla mycket för att allt ska passa. Hur orkar man ens testa igen, liksom?
Jag vet att jag är en bra människa. Men oddsen att jag ska hitta nån som också är det, som ser vad jag har, som har lika mycket att ge mej tillbaka, där känslorna som finns med i bilden inte är från det förflutna utan här och nu och på riktigt...
...babies, dom känns inte särskilt höga.
En sista sak för idag.
Golden delicious bodylotion Apple & Vanilla...
...jag finner inga ord.
Några bra saker, trots pissig dag.
- Mammas glada "Men hej, gumman!" när jag ringde idag
- Att jag ska åka hem på torsdag nästa vecka.
- Att det blev möjligt tack vare att Andreas är snäll och jobbar över två timmar nästa lördag så att det passar med det enda (jävla SJ!) tåg som går tillbaka till Göteborg på förmiddagen.
- Att jag blev beviljad semester på Långfredagen.
- När Jonathan och jag fjantade och skrattade på jobbet och sprang i trapporna som två ungar. Och att vi kanske ska börja läsa danska ihop!
- Cillas söta peppmail på Facebook.
- Att jag kände mej snygg i spegeln på dansen, att jag log massor av att vara där.
- Telefonsamtalen med Sofie och Lotta.
Men lite ledsen är jag allt. Och inte blir det bättre av att det blossat upp ett jävla munsår också. Var tvungen att gå till Apoteket och köpa en ny Anti. 100 spänn liksom, vad är det frågan om? Men skiten ska NOG försvinna innan jag åker till Malmö!
DOCK. Det ÄR verkligen så att små bra saker lyckas dyka upp överallt ändå, för på Apoteket sålde dom ut den här till halva priset:
Gudagåva.
Medan andra trösthandlar choklad trösthandlar jag dofter! (Chokladen ligger ju redan i skåpet.) Det är det bästa som finns, jag blir genuint lycklig. Två stycken av denna blev det, gillar jag den lika mycket som jag tror att jag kommer göra tänker jag gå tillbaka och köpa ännu fler. För det är jag värd! Ikväll ska jag begrava näsan i armen och sniffa mej till sömns, som en äkta narcissist. :)
Men!
Innan jag gick till jobbet visade vågen 69.9 kg - min drömgräns på 70 minus är nådd!
Haha, jag borde bli dumpad oftare.
Morgonstund har bajs i mund.
Alltså... jag har inte fått sova NÅNTING inatt. Vid klockan 4 var jag inställd på att ringa och sjukanmäla mej, för jag är minst sagt utmattad och har ett huvud som jag undrar hur jag ska stå ut med idag. Men så nu när klockan ringde tänkte jag att jag inte har lust att betala tusen spänn för att vara hemma och må dåligt när jag lika gärna kan må dåligt på jobbet.
Afrikansk dans ikväll, that oughta do it.
