Salacious

 

Förra veckan var minst sagt intensiv, inte så mycket för att det var stressigt utan för att det var tvära kast mellan positiva och negativa besked. För att spara det bästa till sist så börjar jag med det dåliga; jag blev underkänd på utryckningsförarkursen. :( Nu när jag skriver det känner jag vilken skillnad det är från i onsdags då det hände, det känns faktiskt inte ens jobbigt längre. Och jag skulle kunna ha långa utläggningar om vad det var som hände, vad jag anser är orättvist i det hela (livet ÄR orättvist, har man insett det har man besparat sej en jävla massa ältande) och hur jag tycker att man kunde ha gått tillväga istället. Men jag väljer att inte ödsla energi på det och accepterar istället att jag inte har tillräcklig stresstålighet när sirenerna slås på och att jag måste jobba med det. 

 

Lyckligtvis behöver jag bara gå om skede tre, det vill säga dom sista fyra dagarna, och det kommer jag göra i slutet av maj. Som sagt, nu känns det helt okej, om än lite snopet. Lite distans och perspektiv lagar det mesta som känns jobbigt. 

 

Och nu till dom glada nyheterna. 

 

JAG FICK JOBBET!

 

I måndags fick jag helt oväntat en samtal från gruppchefen som intervjuade mej i januari (!). Hon sa att jag väl måste undra varför det hade dröjt så länge, och det stack jag inte under stol med att jag gjorde. "Kruxet" med mej hade varit att polismästarna i dom olika distrikten har som policy att inte släppa iväg nya polisassistenter förrän de varit anställda i ett år, och eftersom jag var klar med aspiranten i juli betyder det att jag måste bli kvar i mitt nuvarande distrikt. Anledningen till att man gör så är att man vill att dom nya ska hinna få upp lite erfarenhet innan man byter till en ny tjänst. Gruppchefen sa dock att med min bakgrund ansåg dom att jag hade tillräcklig kompetens och att dom valde att bortse från att jag varit klar så pass kort tid. (Yyyyyyyes.) Nu gjordes i alla fall en slags kompromiss, vilket betyder att jag kommer byta tjänst den 1 september. Det känns faktiskt otroligt bra. Jag får en sommar till ute i verksamheten, får jobba med mina kollegor som jag trivs grymt bra med, men sen gå vidare till arbetsuppgifter som jag längtar efter och där jag kan komma till min fulla rätt.

 

Det ska bli hur kul som helst! Förutom att det ska bli jäkligt utvecklande så kommer det bli fantastiskt att kunna skapa normala och fasta rutiner. Nästan så att jag blir tårögd när jag tänker på det. 

 

Men än är det uniformsarbete som gäller. Idag kl 14 åker den på, ser fram emot att träffa min tur och ladda upp. Först blir det dock egenuppladdning i form av träning. 

 

Mycket har hänt sen förra uppdateringen; spenderade fem härliga  dagar i Småland och hann med en hel del. Förutom mycket efterlängtat umgänge med familjen hann jag träffa Sofie både i egenskap av frisör och vän (som tur är så är hon lika grym på båda områdena) och det blev även ett besök i Ullared där diverse fynd gjordes. Ullis-trippen gjordes dock efter att Fredrik åkt hem, jag tror iofs inte att han var så ledsen över att missa den utflykten. 

 

Något vi dock gjorde medan han fortfarande var i byn var att vi provade bröllopskläder. Och inte bara provade förresten; allt är betalt och klart! Fredrik kommer att vara helt fantastiskt stilig och jag tycker det är roligt att han vågar sticka ut lite. En annan bra sak är att vi tyckte precis samma om hans utstyrsel, jag ville inte påverka honom för mycket utan frågade hela tiden vad han trivdes bäst i och vilken som var hans favorit, och han pekade på samma saker som jag tyckte mest om. 

 

Sen var det min tur, och då fick inte min kära fästman vara med. Han får inte se klänningen förrän i kyrkan och jag hoppas verkligen att han kommer tycka att jag är finare än någonsin, för jag är rätt övertygad om att jag kommer att vara det. Som tur var hade jag Sofie med mej som smakprov och moraliskt stöd. (Varför heter det moraliskt? Här pratar vi klänningar, inte moral!) Till slut stod det mellan två klänningar och nu är jag så himla glad att det blev den det blev. Precis som för många andra är det inte riktigt en sån klänning jag först hade tänkt mej, även om många saker stämmer överens med det jag var ute efter. Hursomhelst så är den sagolikt fin, och jag känner mej nästan som Charlotte i Sex and the City när hon pratar om sin" wedding gown". För det är verkligen en gown, inget småskaligt och spartanskt här inte. Men det är heller ingen gräddbakelse. 

 

Spräckte budgeten gjorde jag också. Men "bara" med 2000 kr... Många tycker säkert att det är idiotiskt att man kan lägga så mycket pengar på en klänning man bara ska använda en enda gång. Men samtidigt, hela grejen med att det faktiskt bara ÄR en enda gång som jag ska ha en bröllopsklänning på mej gör att jag tycker att det FÅR kosta. Inte minst med tanke på hur vacker jag kommer känna mej och hur glad jag kommer vara. Dessutom resonerar jag såhär; jag gick aldrig på studentbalen, jag köper aldrig dyra kläder eller skor och lägger löjligt lite pengar på smink. Överhuvudtaget kan man inte beskylla mej för att vara slösaktig. Därför är jag VÄRD den. Iofs behöver jag inte försvara mej, för den enda som jag eventuellt skulle behöva argumentera mot vad gäller det här är ju Fredrik, och han tyckte inte alls det var någon fara. (Sa han i alla fall...haha.)

 

Nu känns allt väldigt verkligt, helt plötsligt. Och tiden kommer bara rasa iväg. Om sju månader är vi gifta! 

Min blivande man är på skidresa med jobbet nu, i Trysil närmare bestämt, och det är inte riktigt klokt hur mycket jag längtar efter honom redan. 

 

På söndag när han kommer hem blir det god mat, Walking Dead och ihopklistrad position i soffan. 

 

Men idag är det fredag och ikväll väntar något annat efterlängtat! Vicki kommer nämligen hit! Vi ska smida planer inför framtiden och prova nya grekinspirerade Ben & Jerrys. Kan inte bli annat än succé!

 

Ja, nu äntligen är det hundliv igen. Det var så roligt när tjejerna kom igår kväll, dom bara klev in alldeles lugnt och gick och la sej på mattan direkt. Inga konstigheter, och framförallt inga oroligheter när matte och husse åkte. Men det är ju inte så konstigt, det här är ju deras kollo!

 

Vi gick förmiddagsrundan för några timmar sen och nu ligger dom och sussar gott tätt intill varandra. Det brukar dom inte göra, men jag kan meddela att det är väldigt gulligt. 

 

Själv håller jag på att ladda (nåja) inför ett 19-04-pass. SÅDÄR sugen. Men tröstar mej med att av det nu bara återstår två pass av den här sexdagarssvängen. Var och hämtade ut några paket från Tradera för en stund sen, grymt nöjd! Det kommer bli ett gediget påskpyntande det här året, det är en sak jag kan konstatera ännu en gång. ;)

 

Om en vecka får jag äntligen träffa mina busungar Junie och Ellen igen, längtar så! 

 

Äntligen mars!

 

Nu är årets värsta period över, hoppet om våren lever i allra högsta grad och humöret är - i alla fall hyfsat ofta - på topp. 

 

Torsdagen var visserligen ingen bra dag, jag var besviken på mej själv och besviken över att jag inte hört nåt angående tjänsten och livet var allmänt blä. Men en dag av sju kan man stå ut med, resten av veckan har varit riktigt bra och nådde sin kulmen nu i helgen. Gårdagen spenderades med Vicki och Stefan, vilket alltid är lika mysigt. Det blev en heldag som inleddes med Frost (typ VÄRLDENS bästa och mysigaste film, ni måste verkligen se den!) och följdes av hemlagad pizza, Andra chansen, key lime pie och hemmamys. Fint!

 

Vi unnade oss en taxi hem, vilket var en upplevelse i sej med tanke på vilken taxichaufför vi fick. Han hette Clarence och lyssnade på housemusik på högsta volym som han dirigerade i luften ända hem till Trånkan. När han släppte av oss på vår uppfart passade han på att delge oss sitt livs historia. Älskar att bo på ett ställe där man träffar så märkliga människor jämt och ständigt. Eller okej, ibland kan det bli lite för mycket, men när man är på humör för det (som igår), då är det jäkligt härligt. 

 

Idag har vi varit på kalas hos Fredriks morfar som blir 85 år idag. Massa gott att äta och massor av glada människor. Det gjorde att saknaden efter min familj blev lite mindre. Hade så gärna varit med på Aldes kalas som var igår, men eftersom jag jobbade till 17 i fredags funkade det inte att åka; fredag kväll till söndag dag är lite för kort tid för att åka så långt. Kan inte fatta att han är fyra år nu, mosters lilla bus.

 

Som sagt, är riktigt nöjd med helgen. Känns alltid bra att ägna sej åt sånt som är viktigt. En ansträngande vecka väntar, med jobb sex dagar i rad. Det kommer bli tufft, men ingenting jag inte klarat förut.