Salacious

När jag var i Gislaved gick jag till en frisörsalong (frisersalong?) för första gången på evigheter. Det var en lyxig känsla, men även lite traumatisk. Jag ville göra en cool frisyr med mycket kortare på ena sidan. Och, i vanlig  ordning, klippa topparna. Det kunde jag glömma, tyckte hon.

"Den här delen av ditt hår... det finns ingenting jag kan göra åt det."

Och där rök en decimeter. Fy fan. Snyggt blev det, och en jättefin färg med slingor. Men asså... nej. NEJ.

Jag måste ha långt hår. Jag blir lycklig av långt hår. Så enkelt är det. Se själva.

Ledsen.



Glad.


Ordning på torpet och värt varenda krona.
Ytlighet rules.

Just nu är jag ungefär hundra gånger gladare än vad jag var för ett dygn sen.

När jag somnade igår kände jag mej som världens ensammaste, som att jag inte har nånting i Stockholm och att det aldrig nånsin kommer kännas bra igen.

Sen blev det måndag och det var dags att sätta sej på bussen till Sörentorp igen. Mitt älskade Sörentorp. Termin två. Äntligen! Jonna och jag inledde allt genom att springa PHS-milen och det gick verkligen bättre än förväntat. Har inte sprungit så långt på nästan två månader men det kändes faktiskt riktigt bra och jag tror att vi kommer klara Tjejmien på lördag med ett fullt godtagbart resultat.

Sen var det dags att ta en titt på dom nya studenterna och ha lite fadderverksamhet. Kändes så fint att återse alla i klassen och världens kramkalas utbröt. Det var kul att träffa "ettorna" och känna sej lite van och erfaren trots att vi egentligen också bara är små knattar med en ynka termin i bagaget. Dagen innehöll även kursinformation och det kommer minst sagt vara 20 fullspäckade veckor vi har att se fram emot... men ack så roliga!

På kvällen var det middag på O'Learys och snack om allt roligt vi ska hitta på utanför skoltid. Med en glad känsla i magen öppnade jag dörren till lägenheten och såg ett rosa kuvert ligga på hallmattan. Det var ett superfint vykort från Isabelle som hon skickade iväg precis innan hon åkte till Kreta där hon befinner sej nu. Hon överöste mej med fina och peppande ord och jag blev än en gång påmind om vilken fantastisk människa hon är. Som gör såna saker som att det vore den självklaraste saken i världen.

Det är inget annat än arrogant och otacksamt av mej att påstå att jag är utan kärlek. Jag gör exakt det jag vill göra, har en massa människor som bryr sej om mej - som inte SÄGER att dom gör det utan faktiskt bryr sej på riktigt - och en riktigt spännande framtid i sikte.

Jag är så glad att jag blev påmind om det idag. Nu ska jag inte gråta mer.

I onsdags morse kom jag tillbaka till Sverige efter en fantastiskt skön vecka i Grekland. Vi har i princip bara solat, badat, ätit och sovit. Nej, förresten, ta bort "i princip", det ÄR det enda vi har gjort. Förutom en liten morgonutflykt till grannbyn där vi gick uppför Akropolis, ett berg från medeltiden. Typ.

Vårt hem! Havet var fantastiskt fint men här slapp vi dom hala stenarna.



Jonna på vår balkong, after beach!



Ketchupchips - världshistoriens godaste!! Borde importeras hit pronto!



Här hade jag inte särskilt mycket att klaga på.



Inte här heller. Milkshakes is the shit!



Vår favoritrestaurang med menyn á lá Flintstones. :)



Vår kära servitör vid poolrestaurangen var det enda vi orkade med i semesterflirt-väg. (Vet inte om det är glädje eller fasa man kan skönja i min blick.)



Såna här grabbar finns inte i Sverige!



Lindos var enligt en taxichaufför den vackraste delen av Rhodos. Kan nog köpa det.



Fiiint.



Vi lyckades hitta en nattklubb en av kvällarna!
Och lite fulla blev vi på köpet.



Men som sagt så var det främst såhär veckan tillbringades.



Tack för en grym semester, fina!


Från Rhodos  till Sollentuna till Gislaved...
I går förmiddag kom jag hit för kvalitetstid med familjen innan skolan börjar på måndag.
Skönt att ladda batterierna lite till. Hjärtat är fortfarande inte helt men förhoppningsvis börjar det arga ta över det ledsna allt mer. Jag är värd så in i helvete mycket bättre.

Och om en timme ska jag bli sjukt snygg i håret.

Träningsvärken jag har sen passet igår... den är inte av denna värld.
Går lika bra som en 90-åring med fibromyalgi för tillfället.

Men det är samtidigt en smärta som för all del är ganska trevlig.

Nåt annat som inte bara är ganska, utan väldigt, trevligt är att jag imorgon lämnar Stockholm. Om 13 timmar har mitt och Jonnas plan lämnat marken. Det ska bli så skönt att komma iväg och försöka släppa allt och bara ha fokus på att skaffa en schysst bränna.

Just nu mår jag inte alls bra av att vara i den här stan. Allt påminner. Och jag tänker på honom alldeles för mycket fortfarande. Hoppas att den här resan ska kunna ändra på det.

Vissa saker måste man bara acceptera. Jag vill vara med honom, han vill inte vara med mej. Svårare än så är det inte.

Nu ska jag snart sova. Natti, natti, hörs om en vecka!

Det har varit en oändligt mycket bättre dag idag. Känns som att jag börjar ta mej ur en slags bubbla jag befunnit mej i. Och det gör jag genom att helt enkelt göra saker jag mår väldigt bra av.

Till exempel så var jag på min älskade skola idag för första gången på ett väldigt bra tag. Allt är nästan "som vanligt" där nu, gymmet är öppet som vanligt och restaurangen är igång. Det fattas bara lite studenter också. ;)
Körde ett grymt pass på gymmet, vaktmästaren hade klistrat upp instruktioner till ett tabata-pass, nån som provat det? HERREGUD vad jobbigt. Men effektivt! Svettades lika mycket på 20 minuter som jag gör efter en timme i löpspåret. Tänker lätt lägga in det som en fast punkt på träningsschemat, två såna pass i veckan lär göra att det händer grejer.

Lyckligtvis hade det INTE hänt så mycket grejer på vågen kunde jag se. Ingenting alls, faktiskt. Vilket känns lite märkligt; jag har tränat mindre och ätit en massa onyttigt. Men jag är den första att skriva under på att allt inte är logiskt i den här världen... Och det är bara att tacka och ta emot.

Kvällen spenderade jag hemma hos Vicki med god mat, snickerskaka som jag hade bakat dagen till ära (blev inspirerad av dej, Jonna!) och dom första Dexter-avsnitten från femte säsongen. Ganska så perfekt, med andra ord. Och jag behövde bli påmind om allt bra jag faktiskt har att vara glad över.

Vi kan nog aldrig bli tillräckligt påminda om det, eller hur? Idag införskaffade jag lite pocketböcker som jag kan ha som sällskap när jag ligger och päser på stranden på Rhodos och den här är en av dom:

Det går knappt att förstå att den här boken berättar om en sann händelse. Jag fattar inte hur Max och Sagas mamma klarat det. Och jag förstår framför allt inte hur människor fortfarande kan sitta i forum på nätet och kalla henne för "mediahora" och ifrågasätta om hon ens sörjer sina döda barn. Herregud. Människor har INGEN respekt. Emma verkar väldigt annorlunda, det framgår även i boken, men att likställa en annorlunda personlighet med att vara känslokall inför sina egna barns död, det är ren och skär ynkedom. Om hon nu skulle vara känslokall så är det väldigt konstigt att hennes ord får ögonen att tåras på varenda sida jag läser.

Som sagt, man får perspektiv. Att jag ens använt ordet "sorg" dom senaste dagarna känns som ett hån. 
Innan jag somnar inatt ska jag tänka på hur det låter när Alde och Junie kiknar av skratt och vara tacksam över att jag får träffa dom snart.

Idag är det söndag vilket betyder att jag får vara ledsen idag också. Men imorgon ska det bli ordning och reda igen -  in till skolan och springa PHS-milen och fixa inför resan. Vi åker ju på onsdag!

Snacka om rätt tidpunkt. Kommer bli bästa medicinen att få tillbringa en hel vecka med fantastiska Jonna som jag inte träffat på över två månader. Grymt!

Tyvärr är det inte lika lätt att radera minnen som det är att radera alla sms. Men jag tror att det kommer bli lite bättre för varje dag. Tid är, faktiskt, ganska oslagbart. Och perspektiv. Det känns lite ynkligt att prata om hjärtesorg när det handlar om någon som man inte ens visste fanns för tre månader sen medan det finns andra som går igenom riktigt svåra break-ups.

Samtidigt har var och en sitt eget och jag kan inte hjälpa hur det känns. Men det finns små knep att ta till, knep som egentligen inte löser nåt men som iaf får det att kännas lite lättare för stunden. Och som får mej att dra lite på smilbanden.

T.ex. att döpa om någon till "cp-barn" i telefonboken. Det är min typ av bearbetning, det. Moget så det förslår. Haha.

Hoppas ni haft en bra helg allihop. Det har verkligen inte jag, men snart är jag tillbaka.

Det var droppen, nu är måttet rågat, nu går skam på torra land osv osv osv.

Det finns många uttryck för nåt helt enkelt får VARA BRA.

Man kommer till en gräns, ni vet.

För man gråter och gråter och gråter. Och tänker att om man bara hade vetat att man hade det där underbara för en kort stund, till låns, så skulle man uppskattat dom där stunderna ännu mer. Och så tänker man att ingen man träffar nånsin kommer att kunna mäta sej med honom. Han som är så fantastisk.

Men sen. Så inser man att han kanske inte var så fantastisk trots allt. Man inser att han faktiskt har gjort en illa, så som han sa att han aldrig skulle göra. Att han i stort sett PISSAT på dej.

Och då börjar man undra. Är det någon att vara kär i? Är det någon att gråta över?

På något konstigt sätt så blir man fortfarande förvånad, trots att man borde vara härdad vid det här laget. Men det faktum att du trodde att han aldrig skulle behandla dej på det viset är nog för att inse att man inte vet ett jävla skit om nånting. Bara att man aldrig ska tro på nåt som någon säger.

Och så läser man gamla blogginlägg, om mungipor uppåt och hit och dit. Naiva jävla barnunge. Som tur var tog det inte alltför lång tid innan jag var nere på jorden igen.

Och där, mina vänner, ska jag stanna.

Aldrig mer.

Det är lite väl mycket drama nu. Det förstår jag om ni tycker. Faktum är att jag tycker det också. Så även om jag skulle kunna skriva en hel novell om hur det känns när man slår upp ögonen på morgonen och under dom där första  sekunderna inte riktigt minns varför man är så ledsen, och om hur det känns som världens största hand tar ett grepp om hjärtat och drar åt det ett helt varv när man strax därpå kommer på det... så ska jag inte göra det.

Däremot kan jag skriva om saker som ändå är bra.

Det här är lätt den bästa nordiska serien nånsin, den danska förlagan till The Killing (som jag inte ens tänker titta på när originalet är så fruktansvärt bra). Trodde att det skulle vara svårt att få ett värdigt substitut till Dexter, men det gick. Att följa jakten på vem som mördade Nanna Birk Larsen börjar bli lika spännande som det var att undra vem som tog livet av Laura Palmer. Se det här!


Och när ni sitter där på helspänn kan ni istället för svett utsöndra den här underbara doften.
Köpte den på Ålands-kryssningen Lotta, Tomas och jag var på häromdagen. Har aldrig hänt att jag köpt en så dyr parfym till mej själv men jag var tvungen. Den luktar ljuvligt och jag är värd det.

En annan sak som är bra är att jag istället för att sitta och tycka synd om mej själv mina två lediga dagar följer med L & T när dom bilar tillbaka till Gislaved om en stund. Det blir en rekordsnabb visit, knappt ett dygn, men det är bättre än inget.

Dessutom; idag om tre veckor börjar skolan! Herregud vad jag längtar.

Och ibland gör man saker som man inte ens förstår själv.

När jag tänker på hur dom senaste dagarna varit undrar jag vem det är som säger och gör alla dom där sakerna som kommer från mej.

Jag känner inte igen mej själv. Och jag känner inte igen den maktlösa känslan av att ha haft det bästa och sen kanske helt plötsligt inte ha det längre.

Hur fan kan man vara så dum?

Jag tycker att allt är ganska bajjigt just nu.

Ingenting blir som man tänkt sej och ingenting känns särskilt roligt.

UTOM en sak.

Tanken på att jag, om ett och ett halvt år, faktiskt är polis. Kan ni fatta det?

Jag kan det då verkligen inte. Idag frågade Christopher på jobbet vilken slags polis jag ska bli. Och då fick jag en sån där känsla som jag får till och från; känslan av att det faktiskt är på riktigt.

Vilken slags polis jag ska bli vet jag precis. En bra. En flitig. Och en grymt vältränad.

Jag vet till och med vad min polishund ska heta. Den dagen jag kommer få göra mitt första jobb med honom kommer nog bli mitt livs lyckligaste.