Salacious

 

Det är inte klokt. Plötsligt var januari över och snart är även den andra introduktionsveckan till ända. 

Det är en väldigt intensiv tid nu, på både gott och ont. Mest gott.

 

Intensiteten gör dock att det blir lite dalar ibland. I tisdags kväll, till exempel började jag lipa vid köksbordet för att jag var så trött och för att det kändes som att det just nu inte finns utrymme till något annat i mitt liv. Det hela blev dock bättre med lite sömn och igår var humöret på topp igen när det var dags för alla Stockholmsaspiranter att samla ihop sej. Det innebar ju ett kärt återseende med många av mina klasskamrater, och inte minst umgänge med världens bästa Jonna! Dagen blev väldigt lyckad och innehöll en massa roliga övningar i syfte att skapa sammanhållning och stärka samarbetsförmågan. Riktigt roligt! Utbildningsveckan håller på ända till på tisdag, men imorgon eftermiddag blir det paus och dags för lite efterlängtad helg. 

 

För en sak tänker jag lova mej själv; ur mycket jag än kommer att älska mitt jobb och hur mycket jag än kommer att vilja utföra det på bästa möjliga sätt ska jag aldrig värdera det högre än mitt privatliv. Så det så!

 

 

 

Oavsett hur bra man trivs med sin vardag så är det nödvändigt att få ett litet uppehåll ibland. Det har varit en riktigt bra första vecka, känner mej välkommen både i gruppen och på stationen i allmänhet och det känns i hela kroppen att jag har hamnat på precis rätt ställe.

 

Men som sagt, alla intryck och all korvstoppning av information gör att det inte finns mycket energi över till annat. Därför är det så skönt att få vara helt ledig och bara VARA i två dagar nu. Hade bestämt mej för att ha världens längsta sovmorgon, men vaknade ändå tjugo över åtta. Visserligen spelar det inte så stor roll, eftersom känslan att få ligga kvar hur länge man vill är det man egentligen vill åt. Och att få äta frukost utan att tänka efter hur lång tid man har på sej är ju det bästa som finns.

 

Fredrik är iväg och hjälper sina föräldrar med flyttbestyr, han befriade mej från det den här helgen och tyckte att jag skulle vila istället. Det tackar vi för! Om någon timme ska jag åka och hälsa på Jonna i hennes nya boende, det blir mysigt! Innan dess kanske jag ska passa på och ta en liten förmiddagslur.

 

 

Jag har aldrig varit en sån som har en massa bekantskaper som jag omger mej med, och om man ska definiera en "kompis" som någon man faktiskt umgås med (och inte bara i sällskap med andra) så kan jag i ärlighetens namn räkna dom på mina båda händer. Det är inget klagomål, bara ett konstaterande.

 

Istället har jag haft turen att berikas med väldigt speciella vänskapsband som jag värdesätter otroligt mycket. Även om jag inte gillar att rangordna så tänker jag framförallt på tre stycken; Isabelle, Sofie och Vicki.

 

För "vän" räcker faktiskt inte när jag vill beskriva relationen jag har till var och en av dom. "Utökad familj" eller "extrasyster" skulle nog vara bättre. Eller varför inte skippa "utökad" och bara köra på familj?

 

För det är precis vad ni är för mej. Alltid avslappnat, aldrig förställt, aldrig oro över att inte vara rolig nog eller att missuppfattas. Alltid känslan av det där speciella. Det där speciella som ingen annan kan komma och lägga sej i.

 

Lyckligtvis har jag glädjen att bo nära Vicki igen efter hur många år som helst då vi knappt aldrig sågs. Nu är det istället Sofie och Isabelle som befinner sej långt borta och som jag missar så fasansfullt mycket med.

Avståndet, i kombination med att jag inte tycker om att prata i telefon, skapar inte världens bästa förutsättningar för att vänskapen ska hålla i sej.

 

Ändå är jag inte ett dugg orolig. Sin familj bär man med sej varje dag, oavsett om man träffats på länge eller inte. Och något man bär med sej, något som är en del av en själv, kan aldrig nånsin försvinna.

 

 

 

Nu är första aspirantveckan igång! Det är lite samma känsla som när jag började på skolan; ett lyckligt litet kaos. Massor av nya människor och nya rutiner som i slutet av dagen leder till en mycket utpumpad kropp och själ. Men ack, så roligt!

 

Det blev en lång dag idag, som bland annat innehöll många timmars skytte. Eftersom jag haft så extremt bra vapenlärare på skolan så var mina förväntningar på mitt distrikts instruktörer minst sagt höga. Trots det blev jag inte det minsta besviken, snarare tvärtom. Återigen är det bara att konstatera att rätt människor på rätt plats är det absolut bästa som finns!

 

Nu sitter jag i soffan och känner mej för tillfället nästan lite apatisk. När jag kom hem idag hjälpte jag Fredrik med maten, nu har den ätits upp och det känns inte som att dagen kommer innehålla så väldigt mycket mer.

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag var lite väl optimistisk när jag trodde att det skulle finnas tid för ett inlägg till i onsdags kväll. Det hade nog inte kommit nåt vettigt ändå.

 

Nu är det söndag, det har gått tre dagar sen vår pampiga avslutning i Blå Hallen och känslorna har hunnit lägga sej lite. Framförallt har tröttheten hunnit komma; det var längesen jag kände mej så utmattad och slutkörd. Trots lång sovmorgon idag. Kanske inte så konstigt, det är en stor anspänning som släppt samtidigt som en ny hunnit byggas upp. Det är ju inte "slut" på något vis, det är ju nu som det faktiskt börjar på allvar. Redan imorgon!

 

Det ska bli riktigt roligt att lära känna min station och mina kollegor. Har en känsla av att det kommer bli väldigt bra!

 

Förutom pokalen vann jag ett presentkort på Akademibokhandeln. Idag använde jag halva summan för att införskaffa dessa små pärlor, vilket jag tycker var ett klokt val.

 

Som sagt, vilka dagar det har varit!

Söndagens sista timmar ska användas till att vila, vila och vila. Behöver inte ens laga mat eftersom det finns massor kvar från i torsdags.

 

Tack igen, alla ni som gjorde min dag precis så fantastisk som jag hade hoppats!

 

 

 

Absolut sista skoldagen på Sörentorp. Såvida jag inte återkommer för vidareutbildning om några år, vilket inte är helt omöjligt. Oavsett så var det iaf sista dagen som PHS-are.

 

Har lämnat in alla studerandeemblem och nu ligger vinter- och sommarjackan i tvätten, redo för att komma ut i den riktiga tillvaron.

 

Ännu en sak att bocka av var att jag var hos tandläkaren och lagade ett hål idag. Det sved lite i plånboken, men faktiskt inte så mycket eftersom jag hade tandvårdscheckar att använda mej av. Dessutom var det bara ett hål, och inte tre som tandhygienisten sa att det kunde röra sej om. Ibland ska man ha tur! Fick beröm för att jag sköter mina tänder bra. Skönt!

 

Sitter just nu med toning i håret. Utväxten ska bört, bört, bört. Fräsch i håret och fräsch i munnen. Är det Blå Hallen som väntar så är det!

 

Skulle kunna skriva spaltmeter om hur det känns just nu, men jag hoppas att jag får en stund över ikväll också. Ska hem till Vicki snart och ha lite kvalitetstid innan det är dags att fixa det sista hemma. Mycket bra idé; kan tänka mej få sätt som är bättre för att hålla nervositeten nere.

 

Hej så länge!

 

 

 

Ja, det är tunt på bloggfronten nu och det kommer nog så förbli den närmaste veckan; det är skolans sista dagar, förberedelser inför examensdagen på torsdag och en himla massa firande som ska hinnas med innan dess.

 

Imorgon är det examensfest och på tisdag träffas vi med klassen. Ser faktiskt mest fram emot sistnämnda, kanske framförallt för att jag inte knutit några starka band till någon i dom andra klasserna. Många bekantskaper har det blivit, och flera riktigt fina, men ingen som jag kommer ha någon kontakt med i framtiden. Därför känns det inte lika angeläget att fira med dom. I klassen finns det däremot många människor jag uppriktigt sagt kommer sakna när vi går skilda vägar.

 

Men det hör livet till, på något vis. Man träffar människor man tycker om, befinner sej i samma sammanhang som dom för en tid, och sen går man vidare på varsitt håll. Det betyder inte att man tycker mindre om dom för det.

 

Imorgon är det bara en vecka kvar tills jag står i Blå Hallen och har min polisskjorta på mej. Trots att maten är beställd, planerna är gjorda och att nästan alla lektioner vi har nu är den sista i just det ämnet känns det konstigt att tänka att det faktiskt är nu, alldeles snart, som vi tar steget.

 

Igår när vi hade vår sista handledning fick vi tillbaka det brev som vi skrev till oss själva den allra första dagen. Tänkte dela med mej av det. Mina tankar innan jag visste skillnaden mellan ett anhållande och en häktning, rekvisiten för grov misshandel, vad förkortningar som RAR, PUST, LOB och PMF står för, hur man använder ett vapen och hur man pratar i radio och att förhör är så långt ifrån Beck-filmerna man överhuvudtaget kan komma. Innan simprovet, hinderbanan, pepparsprayen och isvaken. Innan jag visste vilka Caroline och Jonna är.  

 

 

 

 

 

 

 

 

Vad skönt det är att bara VARA, utan en massa "jag måste" och "jag borde" som hägrar. Hade inga lektioner igår så då fanns det gott om tid att bocka av en massa såna saker på checklistan. Tack vare det kunde det här bli en riktig lyxdag.

 

Det började i morse med att jag väckte Fredrik med dukat frukostbord och nygräddade frallor. Tror minsann jag fick lite inspiration av Tomas som imponerade när vi var nattgäster där. Få saker slår doften av nybakat bröd, särskilt på morgonen!

 

Sen var det dags att ta tag i en sak jag tänkt göra hur länge som helst, nämligen bli blodgivare igen. Hade redan registrerat mej så idag var det bara att gå till blodcentralen vid Skanstull och lämna. Var lite tveksam till att det kunde vara lika bra lokal och trevlig personal som på Droppen i Nordstan där jag gått i hur många år som helst, men det visade sej att det till och med var bättre. För alla som inte har blivit blodgivare ännu kan jag verkligen rekommendera det! En viktig insats för en pytteliten ansträngning, och man får en mysig stund för avkoppling samt en koll av blodvärdet. Dessutom bjuds det på fika och en gåva som tack.

 

Ikväll är vi bjudna till Vicki och Stefan på middag och spelkväll, ska bli hur trevligt som helst!

 

Först ska jag dock se andra delen av dokumentären om Olof Palme. Hade aldrig riktigt tid att göra det på jullovet, men nu passar jag på medan Fredrik är iväg och klättrar. Vilken himla härlig dag!

 

 

 

Jag tänkte först publicera en lista med dom bästa låtarna, serierna, böckerna och filmerna från 2012 men det kändes lite futtigt nu såhär flera dagar in på det nya året. Så vi skippar det.

 

Och det har ju onekligen hänt en del sen sist. Inte bara jul- och nyårsfirande utan min halvbrors begravning, ettårsdag med Fredrik och ett besök i Ullared. Stort och smått alltså. Precis som livet.

 

Istället för att skriva ett mastodontinlägg använder jag mej istället av lite bilder för att sammanfatta förra årets sista dagar.

 

 

Linnéa åkte hem dagen innan nyårsafton för att fira med sina kompisar, men några dagar fick vi med henne i alla fall. Här är vi på Tomas kalas. Tänk att jag är moster till någon som vilken dag som helst växer om mej!