Salacious

Om bara några timmar hämtar Lotta upp mej på stationen i Hestra och sen brummar vi iväg hem. Fatta vad jag behöver detta! Ikväll ska vi hyra Mamma mia och käka pizza samt ett ton lösgodis. <3

Jag är så himla glad nu!

Plötsligt bara händer det, utan förvarning.

KABOOOM!

Alla mina mysiga känslor som så sakteliga börjar bubbla upp inom mej, all förväntan jag känner inför första advent och min längtan efter min årliga tradition med julmust och Fairytale of New York... allt det där håller på att ersättas av en stor, stor ängslan. Och det är ju inte en slump att mina nagelband ser ut som ett krigsfält idag. Jag brukar gå lös på dom när jag grubblar.

Ska det vara såhär så kan vi ju lika gärna lägga ner julen helt. Det måste ordna sej. Det bara måste det.

Ni är fan det enda i livet som spelar någon roll, jag hade gjort vad som helst för er utan att blinka. Ni är det enda jag har, och det enda jag behöver. Ibland funderar jag på om jag nånsin kommer träffa någon som jag kommer prioritera högre än er, men jag vet egentligen redan svaret. Ni är alltid nummer ett, varenda en av er.

Nu får vi för guds skull börja bete oss som det vi är. Och fokusera på det som är viktigt.

Ja, jag gillar den här veckan, även om den bara flyger förbi.

Igår var jag en sväng på Rockbaren och tittade på Danger Avenue, vilket kanske inte var sådär jätteklokt eftersom jag börjar jobba nu klockan 8. Men vad gör man inte för lite bra musik? :) Och efter jag slutat idag är det dags för träning innan jag åker iväg till stan och tar några öl med Jonathan och Staffan. Blir mycket bra! Mindre bra är väl att jag stoltserar med att jag ska ha en alkoholfri helg och istället dricker på veckan... haha.

Imorgon är det dags för en nittontimmare på jobbet och sen på lördag morgon åker jag HEM. Det ska bli så obeskrivligt skönt. Gud, vad jag längtar!

Mitt i frukosten får jag syn på det här och färdas ett år tillbaka i tiden. Lotta var väldigt misstänksam mot att pappa fick Risperdal, och samma dag han dog försökte hon få tag på läkaren för att ifrågasätta detta. Jag visste inte ens att han fick den förrän efter ett tag, och kände igen den mycket väl eftersom den målgruppen jag jobbar med äter den ibland. Med betoning på ibland, för det är en jäkligt tung medicin. Att man överhuvudtaget gav antipsykotisk medicin till demenssjuka var något helt nytt för mej. Men samtidigt kändes det ganska logiskt - det är ju bekvämt för personalen att slippa ha besvärliga brukare som har ångest på nätterna och är rädda för att vara ensamma.

Och nu får vi alltså våra misstankar bekräftade. Fyrdubblad risk att få en stroke. Stor risk att dö. Hur fan är man funtad om man ger en sån medicin till någon som redan är "multisjuk" (som dom så fint skrev i sina journaler) och som redan haft stroke? Jag vet att det inte är någon idé att bli upprörd, för vi kan aldrig vrida tillbaka tiden. Men bara vetskapen om att ifall saker och ting hade åtgärdats tidigare så kanske pappa hade börjat vända åt rätt håll igen... så kanske han hade kunnat sitta med oss vid julbordet... bara den vetskapen gör att jag inte vet om jag ska gråta eller bli förbannad.

Det är inte personalen jag är förbannad på, för jag vet att i alla fall dom flesta gör så gott dom kan efter dom förutsättningar som finns. Men det finns helt enkelt inte tid, och då måste det hittas strategier för att få saker och ting att klaffa. Det är bara så oerhört tragiskt att dessa strategier ska gå ut över dom som inte har gjort nåt annat än att råka bli gamla och sjuka och som bara vill ha ett drägligt liv. Ynkligt, är vad det är.

Skriv på för en bättre äldrevård på Aftonbladets hemsida.

Har säkert skrivit det förut, men det känns som att hela min tillvaro bara är en enda transportsträcka i väntan på "något annat". Vad är det där andra, och när ska det börja? När ska jag göra alla dom där grejerna jag egentligen vill göra?

Jag vet inte vad det är, men det känns som att nåt saknas. "Aaah, du vill säkert ha en pojkvän!" tänker ni då. Det kanske jag vill. Eller så vill jag det inte. Jag vet faktiskt inte ens själv, ärligt talat. Känns fortfarande ganska avlägset att bli riktigt kär i nån, men samtidigt kanske det är för att jag inte tillåter mej själv heller. Bättre att tänka pessimistiskt och undvika att bli besviken, ungefär. Eller att döma ut alla på förhand.

Vad jag behöver är nog en jävla överraskning. Vadsomhelst. Kom igen nu livet, överraska mej!

Nu har hon åkt, och helgen har naturligtvis varit lika jajjig som vanligt.

Med vissa människor är det så att ord är överflödiga. Man vet precis vad han eller hon tänker i en speciell situation och man tänker dessutom ofta skrämmande lika;  "Jag tänkte precis säga det!" är en ständigt återkommande mening. Det finns framför allt två människor jag har denna slags relation med och det är just Sofie och Lotta. Det är en av dom bästa känslorna som finns! <3

Dessutom känns det ju rätt bra dom gånger man har flyt, även om det bara gäller småsaker som att en väldigt speciell låt spelas preciiis när vi går ner till Stickys bottenvåning. Ibland känns det som att man bara vill kapitulera och konstatera att allt faktiskt har en mening. :)

Jag tror t.ex. verkligen att det finns en mening med att jag inte börjar jobba förrän kl 21 imorgon. LJUVA tillvaro. Strax ska jag ge mej iväg till affären och panta lite burkar och flaskor (blev en del såna igår, och min städskrubb pallar snart inte mer), och där ska jag köpa nåt riktigt gott. (Såna här dagar finns det liksom ingen botten i mej, min mage verkar totalt ha glömt bort att jag klippte en pizza för bara en liten stund sen.) Och ikväll ska jag lägga mej tillrätta i soffan och bara titta på massa nostalgi. Till exempel mina älskade The Ark-band med gamla intervjuer och dokumentärer. Mys!

Min näsa har börjat rinna och halsen retas.

Har inte mina kroppsdelar koll på vad det är för dag idag?

Hjärtat och magen vet. Oj, vad dom vet!

Jag kommer gå runt och småfnissa hela dagen. I eftermiddag kommer hon! :D

Dagens värmande ord kom från Jonathan:

Imorgon kommer Sofie!! :D

Jag har visserligen ingen aning om när jag ska hinna städa, men det löser sej alltid. Kommer ändå se ut som bomben här på söndag.

Jag är hungrig hela tiden.

Faktiskt - om det bara gick så skulle jag äta jämt. Fy fan vad bäst.

Jobbar 8-16, sen åker jag direkt till Gislaved för att repa. Kommer vara gaaanska trött när jag är tillbaka.

MEN. Det är onsdag idag. Vilket betyder att det bara är två fjantiga dagar kvar tills Sofie kommer! <3
Aldrig förr har en helg varit så diskuterad och planerad, jag tror vi började för en månad sen eller nåt? Haha.
Och det gulliga i alltihop är att vi träffas så pass ofta nu att det redan skapats traditioner.

Fredag: Softa framför Idol, bara umgås med varandra och åka in till stan bara en liten stund.
Lördag: INGEN PARDON!
Söndag: Pizza.

:D

På lördag är det alltså fest i min lya, och det ska bli så kuuul! Även om vissa var tvungna att göra anspråk på samma datum... tycker faktiskt att dom kan komma hit istället!

Men nu...är det onsdag och det gäller att bita ihop.

Förlåt att jag låtit er gå omkring och vänta hela dagen, jag förstår om det varit olidligt.

Sa ju att jag skulle skriva om den nya bloggidé som poppade upp i mitt huvud igår. Eller mitt och mitt, det var faktiskt boxledaren (som för övrigt är så jävla grym på vad hon gör) som uppmanade alla att börja föra träningsdagbok. Och eftersom jag knappt vet hur man skriver för hand längre tänkte jag ju direkt att jag skulle kunna göra det i ett sånt här format.

Är fundersam kring mycket iofs. Ska jag starta upp en ny blogg i så fall och köra den parallellt med den här? Eller ska jag väva in den typen av inlägg mitt i allt annat? Å ena sidan tror jag ingen kommer vara intresserad av hur jag känner mej i kropp och själ varje dag eller hur många armhävningar jag orkat göra, men å andra sidan är ju det här min blogg som jag skriver i främst för min egen skull och ingen behöver läsa.

Jag har inte riktigt bestämt mej än, men nånting ska det nog bli. På tal om träning och hälsa och sånt där så är jag så lättad över att jag faktiskt lagt av med min vågfixering (ja, det blev faktiskt det till slut). Jag vägde mej varje dag hela våren och sommaren, och ibland flera gånger om dagen. Hur stört är inte det? För ett tag sen tröttnade jag helt enkelt och la av. Okej, värsta klyschan på g, men det är ju inte den jävla saken som ska styra hur nöjd jag känner mej med mej själv och det jag presterar.

Det har varit en bra dag. Hittade det jag skulle till Sofie och hade en riktigt trevlig eftermiddag hos Jonathan. Och visst vet man att man är lyckligt lottad med dom vänner man har när man kan ligga i badkaret och från ingenstans börja asgarva av bara tanken på nåt roligt dom har sagt eller gjort?

Herrejävlar vad jag tycker om er. Allihop. Hoppas ni vet det!

Idag är det pappas födelsedag. Om han hade levt hade Lotta säkert bakat en jättegod Margaretatårta och vi hade som vanligt inte kommit på nåt annat att köpa till honom än böcker. Men han älskade verkligen sina böcker. Förutom Da vinci koden och Snabba cash då, det var för mycket utländska i dom.

Skickar en kram till himlen idag. Älskar dej, pappa!

Imorgon ska jag verkligen inte vakna till min äckliga alarmsignal. Gud så skönt.

Sen jag gick av mitt nattpass i morse har flitens lampa lyst. INTE. Det här har jag gjort idag:

* Suttit och glott vid datorn (årets överraskning)
* Tagit en tupplur
* Vaknat från tuppluren av att mamma ringde
* Boxats
* Tagit ungefär tre timmar på mej (vad gjorde jag då, liksom?) innan jag kom in i duschen efter träningen
* Pratat med Lotta
* Vikt tvätt
* Pratat med Sofie
* Ätit pyttipanna
* Tittat på Boston Tea Party

Och det är ALLT. All övrig tid har jag bara suttit på asset och... förmultnat. Men visst såg det ut som rätt mycket ändå, nu när jag spaltade upp det såhär? Rätt smart drag!

Anywhooo... imorgon ska jag, när jag vaknat från min Törnrosa-sömn, åka in till stan och fixa lite grejer. Bland annat nåt till min Pärla som fyllde år i fredags. :D Och så kommer jag med all säkerhet inte kunna låta bli att köpa en ny klänning till mej själv. :/

Fast det är jag VÄRD.

Ska hem till Jonathan också och spana in hans nya lägenhet, det ska bli skitskoj. Han ska dessutom laga mat vilket blir värsta lyxen. Vi har för övrigt snackat om att träffas utanför jobbet i en jävla evighet nu, men det är inte det lättaste. Ska bli ganska skönt att kunna prata ordentligt och obehindrat, för en gångs skull!

Och förresten... jag har återigen lagt ner min mobilblogg. Eller i alla fall tagit en paus. Ni märker ju själv hur löjligt låg aktivitet det är på den. Dessutom har min bloggmobil pajat, jag ska se om jag kan lämna in den och få displayen fixad. Däremot har jag en annan bloggidé, men det kan jag skriva om imorgon. Så har ni nåt att se fram emot, menar jag. ;)

Puss!

Äntligen måndag!

Vilket sägs helt utan ironi. Jag gillar faktiskt måndagar. Särskilt måndagar som den här då jag kommer vara ledig. Men övriga måndagar också.

Och tja, ni stackars entusiaster som följer min tillvaro vet ju vid det här laget att det är tack vare två saker; box och Boston Tea Party.

Ibland känns det fånigt att jag kräver så jävla lite för att vara belåten. Men det är dom där små sakerna i livet, ni vet.

Förresten så drabbades jag av akutsaknad efter Bond idag när jag var på väg till jobbet och såg en welsh lufsa omkring med sin husse. Jag vill känna hur han buffar med sitt söta huvud i mitt knä när jag inte klappar honom tillräckligt , se honom ta sina lyckliga språng på vår runda och skratta åt hans springstil som formar kroppen till ett S. Jag älskar den där krabaten alltså.

...blir definitivt att se Ladder 49. Jag ska fjäska för gänget här så att vi kan ha den på.

Men GUD vad jag drack igår. Och nu ska jag snart jobba i nitton timmar. Tummen upp!

Ibland så krävs det inte så mycket mer än ett Sex and the city-citat från en vän för att förstå saker lite bättre.

Snart (hoppas jag, fan vad du segar!) kommer Vanessa hit och shakar sin booty, sen ska vi gå ut och fortsätta på det temat. Efter att vi hällt i oss en massa alkohol såklart.

Jag är så löjligt sprallig. Bara så ni vet.

...för att få gå och lägga mej igen, göra en koja av mitt varma duntäcke och vakna nån gång i eftermiddag?

Men nu ska jag iväg och slita i mitt anletes svett. Eller iaf sitta och glo i huset och hoppas att nån stackare behagar lämna sitt rum nån gång under dagen.

Hoppas klockan blir 16 snart. Hej svej!

Nya temat för bloggen kanske ska vara Gnällhörnan?

För nu vill jag FAN gnälla. Pissigaste dagen på länge. Inga stora grejer egentligen, och mycket har faktiskt med dagens tvättid att göra. För det första glömde jag av att jag hade bokat tvättid, visserligen redan efter tio minuter men ändå. Sprang ner till tvättstugan, stuvade in skiten och gick lättad därifrån. Tills jag klickade i hänglåset på dörren (ja, jag bor i Snortedala, man måste låsa in sin tvätt här) och insåg att jag hade lagt mina nycklar (inklusive lägenhetsnycklarna) på maskinen. Därinne. Hurraaa!

Gick ner till Boservice, knackade och fick inget svar. Hann måla upp värsta skräckscenariot innan räddarna i nöden äntligen öppnade. En bultsax och några biceps senare kände jag mej ganska lättad. Men lika irriterad. Och den irritationen dröjde sej kvar när jag upptäckte att ena maskinen fortfarande inte centrifugerar. Vet ni hur mycket en blöt, stickad tröja väger? MYCKET. Hade inte så mycket annat val än att vrida ur kläderna själv. Och mitt i allt fågelkvitter välter tvättvagnen med alla blöta kläder rakt på mina knän. Jag var så jävla sur att jag till och med skrek f-ordet och det händer aldrig. Är allmänt sur på tillvaron idag, och det är inte roligt alls.

Hursomhelst. Fredagen 14 november är snart slut, och skönt är väl det. Jag ska iväg och boxas nu, tänkte först skita i det, men jag kan behöva lite endorfiner. Och sen är det ju faktiskt Idol. Samt, icke att förglömma, en sjukt stor påse från Godisprinsen!

Dagens första fniss kom ganska tidigt. Jag borde verkligen inte läsa så mycket bloggar som jag gör, men jag är faktiskt väldigt nöjd med att jag börjat följa Alex Schulman igen. Hans bror är knappast tråkig han heller, men Alex... Jag skulle nog kunna gifta mej med honom enkom (älskar när man får tillfälle att använda det artonhundratalsordet) för att han är så jävla rolig.

Jag vill också vara rolig i min blogg. :/
Har ibland tänkt på att nischa den lite, men vad ska den handla om isf?

Det börjar bli mer och mer tydligt att det räcker med en enda dag utan kontakt med Sofie för att det ska börja kännas konstigt. Jag som inte är en telefonmänniska överhuvudtaget känner plötsligt ett behov, det är helt lustigt!  Och ganska mysigt. Att stå ute på balkongen och ta en cigg med nån som bor 28 mil bort, till exempel.

Nu ikväll på väg hem från stan ringde jag upp och vi började måla upp en helt sjuk sketch (jag ska inte ens försöka förklara vad den handlade om). Jag struntade i folket som satt omkring mej på vagnen och fick en mag-workout på köpet. Sit-ups kan slänga sej i väggen!

Hursomhelst... jag är så jävla glad att du finns i mitt liv. Nu är det snart bara en vecka kvar! :D

Jag håller på att spricka av jullängtan. En månad kvar till Lucia, kom igeeen! Den helgen kommer barnen till mej och jag ska vara världens bästa moster och göra värsta mys-VM:et i min lägenhet.

Vill börja redan nu. Men jag har faktiskt lyckats hålla mej från att köpa julmust och skumtomtar. Och inte har jag spelat Absolute Christmas Classics heller. Men snart så. Snaaart! Ikväll fick jag tips av en som bor hos oss att sätta (heter det så?) min egen glögg, jag ska nog göra det! Har varit alldeles för dåligt med husmoderiet på sistone, jag måste faktiskt skärpa mej på den punkten.

Det har förresten varit bra dagar, den här veckan. Jag gillar mitt liv nu. Och jag gillar framför allt att jag kan säga det och känna att det stämmer.

Igår bläddrade jag lite i boken "1001 böcker du måste läsa innan du dör" och fick en aning prestationsångest. Sen blev jag lite förbannad. Jag måste nog INGENTING.

Men visst är det bra med lite tips? Därför tänkte jag dela med mej av vilka låtar som ockuperar min skalle för tillfället. (Observera att ni inte MÅSTE lyssna på dom. Ni borde...men ni måste inte.)

Cyndi Lauper - True colors

Joaquin Phoenix and Reese Witherspoon - Times a wastin'

Bonnie Tyler - Holding out for a hero

Kristian Anttila - Smutser

Moneybrother - Reconsider me

Rihanna - Take a bow

Lars Eriksson - Rejected love

Eldkvarn - Kärlekens tunga

Sådärja! Nu ska jag göra mej i ordning och åka in på personalmöte och handledning, trots att jag egentligen inte ska jobba förrän i natt. Tur att jag har världens bästa arbetskamrater som gör det värt besväret. Hej!

... det är helt ofattbart hur två små simpla saker som att plocka ur linserna och borsta tänderna kan kännas som ett så oöverstigligt hinder den här tiden på natten.

(Och att jag dessutom drar ut på det ännu mer genom att publicera det här fullkomligt onödiga och meningslösa inlägget.)

Ja, det är det tydligen idag. Nån som bryr sej?

Det har varit en bra start på veckan. Om jag hade kunnat vara med på boxen idag hade det till och med kunnat vara perfekt, men eftersom jag jobbade till 16 (det är då det börjar) fick jag ta ett vanligt gympapass istället. Svett som svett, iofs!

Och nu sitter jag bara och längtar tills Boston Tea Party börjar. Snart, snart!

Om Filip och Fredrik är landets roligaste tevemän måste ju Mia och Klara vara kvinnliga motsvarigheten. Skrattade så jag grät när jag tittade på Saras inspelade avsnitt i helgen!

"Men pappa, jag viiill sova i förtältet!"

"Håkan, jag sover i förtältet, det är alldeles för varmt för mej i den där husvagnen."

Frukost med Sara, pyjamasbyxor och Sunes sommar. Kan man skyffla undan söndagsångesten på ett bättre sätt?

Fantastisk helg som vanligt. Nu ska jag hoppa in i duschen och packa väskan. Hoppas ni haft lika fina dagar som jag!

Det var grymt kul att bli fotad idag! Med tanke på hur högt tempo det var inne hos fotografen är jag nöjd med resultatet. Men shit vad kul det hade varit att ha gott om tid på sej och få ännu mer regi. Hade lätt kunnat vara där inne i en hel dag...

Är på jobbet nu och ska snart lägga mej på soffan och vila. Imorgon kl 11 sätter jag mej på tåget, njuter av all fantastisk musik som finns i min mp3-spelare och ler när jag tänker på Sara och alla andra som gör mej glad.

Om jag bara kunde lägga på en rem (vilket jävla uttryck) så skulle jag säkert inte ha några problem med att hinna med allt jag vill få gjort innan klockan blir kvart i tre och jag måste åka in till stan.

Varför gör jag inte det då? "Den här låten är bra, och den här! Och den hääär har jag inte lyssnat på på länge!"
Snark, liksom.

Prio ett är faktiskt att städa lägenheten. Egentligen vill jag hinna träna också, men det får komma i andra hand. Det är snudd på misär (hehe) härinne nu. Okej, det är det inte, men det skulle vara väldigt trivsamt att komma hem till en fin lägenhet på söndag.

För imorgon sticker jag ju till Jönet! Det ska bli så rooowlit! :D Får nästan en hemkänsla av att vara där, men det kan ju iofs bero på att Sara är en av dom mest harmoniska människor jag känner och att hon är som en bonussyster för mej. Längtar! <3

Det är nattjobb som gäller idag, men innan dess ska Carin och jag på photoshoot! Det ska bli mycket spännande, vill jag lova. Att leka modell är ju en rätt trevlig sysselsättning. :) Blir det inte katastrofalt lägger jag upp bildbevis här sen.

Nu till dammtrasorna!

Det längsta år jag varit med om, men samtidigt kortaste. Allt har hänt, och inget har hänt. Men ingenting är som det alltid har varit.

 

Du är ju inte här.

 

Jag kommer aldrig glömma ljudet av grannarnas konstiga skratt i mina lyhörda väggar. Det lät underjordiskt, och det i kombination med att jag var nyvaken gjorde att allt kändes så surrealistiskt. Och så ringde Lotta.

Jag fattade på en gång.

”Jag vill att du sätter dej ner nu...”

(Det här händer inte.)

”Ja...?”

(Säg det inte!)

”Pappa gick bort för några minuter sen.”

 

Jag gick ut i mitt nedsläckta kök och skrek. La mej på vardagsrumsgolvet och skrek.

Ibland känns det som att jag fortfarande skriker.

 

Minns när vi kom för att säga hejdå. Du såg så liten ut och din hand var inte särskilt kall. Men du fanns inte.

 

Du finns fortfarande inte.

 

Jag hade gett vad som helst för att få en kram av dej, pappa. Jag hade gett vad som helst för att få höra dej säga ”vad fin du är”, som du brukade. Eller att bara en enda gång till få komma från tåget, kliva ur bilen och se dej sitta där på ljugarbänken och skina upp för att din yngsta dotter har kommit hem.

 

Trots att du hade varit sjuk så länge, och trots att det inte kom som en jättestor överraskning så har allt varit mycket jobbigare än vad jag har gett sken av. Bara för att du var gammal och sjuk betyder inte det att förlusten blir mindre; du var inte mindre pappa för det. Och du är inte mindre saknad.

 

Jag önskar att du hade kunnat vara med när jag tog min examen. Att du hade kunnat se att jag tar hand om mej själv bättre nu, och att jag gör mitt bästa för att vara lycklig - även om det innebär att fatta svåra beslut. Jag behöver fortfarande känna att du är stolt över mej, är du det?

 

Det gör så ont i mej att tänka att mina framtida barn inte kommer få träffa sin morfar. Men dom kommer ha en, precis som jag fortfarande har en pappa. För jag kommer aldrig sluta prata om dej.

 

Okej, liknelsen med att sticka hål på en ballong känns ganska sliten. Men det är så det är.
Luften har pyst ur mej nu.

Jag orkar inte.

Nej, det har varit sådär den här helgen, faktiskt. Väldigt tung atmosfär när jag kom till jobbet igår, mycket saker som hade hänt och mycket oro/grubbel.

Och jobbig magkänsla på andra plan också. Ibland önskar man bara att man kunde fixa allt.

Är dessutom lite ledsen att jag inte kunde tända ett ljus hos pappa den här helgen. :/ Jag hade velat se hur fint det var/är på kyrkogården.

Nu blir det en bra början på veckan istället, eller hur?