Publicerad 2012-05-30 20:12:52 i Allmänt
Nu är det minsann inte alls mycket kvar innan det är dags för ett välförtjänt sommarlov. Imorgon är det en vecka kvar tills vi skriver vår sista tenta för terminen och jag förstår verkligen inte vart tiden har tagit vägen. Det var ju liksom NYSS jag började på Polismuseet och nu ska jag göra min andra sommar där? Heeelt galet.
En del har hänt sen sist. Helgen spenderades i Gislaved. Fredrik och jag tog en roadtrip dit, dels för att det var dom beryktade Gisledagarna på gång, men främst för att umgås med familjen och för att tjuvstarta firandet av Junie som fyllde två år igår. Det var en väldigt skön vistelse! Synd bara att en helg går så fort och att 40 mils avstånd kräver en hel del planerande för att ses.
Andra nyheter är att jag äntligen har kunnat börja variera min träning lite efter stukningen. I fredags testade jag på att köra tabata för första gången på två månader och det gick vägen! Foten höll! Faktum är att det kändes så bra att jag körde i måndags och idag också. Och så slänger jag in kondition dom andra dagarna. Kan fortfarande inte springa men crosstrainern funkar äntligen, så nu är det inte långt kvar tills jag är tillbaka på riktigt. Inom en månad hoppas jag kunna ta min första löprunda, vilken glädjens dag det kommer bli. :)
Idag har jag varit ledig från skolan, men definitionen av "ledig" har ändrats totalt sen jag började på Polishögskolan, kan jag tala om. Jonna och jag träffades klockan åtta i morse för att träna och efter det följde en heldag av plugg. Inte i ett rasande tempo, men vi har ändå fått en hel del gjort. Skönt! Dessutom stannade vi och resten av järngänget kvar och hade kvällslektion i självskydd. Två helt fantastiska lärare stannade nämligen kvar efter skoltid och undervisade oss i två timmar. Hade alla varit lika engagerade och humoristiska som dom hade inget lärande någonsin varit tråkigt, det är ett som är säkert.
Nu inväntar jag Jonna som varit hemma en runda och duschat. Kvällen ska ägnas åt att ta igen missade avsnitt av Malmöpolisen samt inmundigande av världens godaste te. Tjoho!
Publicerad 2012-05-24 23:33:53 i Allmänt
Jag kan inte riktigt beskriva känslan jag har och tankarna jag tänker just nu.
Vi var på Rättsmedicinska institutet på Karolinska idag. Som polis kommer det hända mer än en gång att man kommer till en plats där någon har avlidit och därför är det viktigt att vara mentalt förberedd på en sån sak. Eller så mentalt förberedd man kan bli, åtminstone. Därför fick vi titta på olika lik idag.
Eller nej. Jag tycker att det känns respektlöst att säga lik. Kanske måste man tänka så, för att kunna avskärma sej lite och inte bli för känslomässigt engagerad. Men jag kan just nu inte göra annat än att tänka på dom som döda människor. Människor som har funnits en gång, men som inte finns längre. En man som gav sej ut i det fina vädret för några dagar sen för att åka på sin mc, vilket också var det sista han gjorde. Någon som blivit sittande död vid sitt köksbord vecka efter vecka efter vecka eftersom ingen saknade honom. En annan som förmodligen satt och åt frukost i morse, precis som vi andra. Och som nu inte finns längre. Nånsin.
Jag kan inte låta bli att tänka vad som var deras sista ord, vem dom kramade senast, vilken låt dom hörde på radion. Och hur mycket jag än försöker kan jag inte greppa tanken att det en dag plötsligt bara tar slut, från en sekund till en annan. Det är märkligt, hur livets mest naturliga och självklara inslag, är det som är allra svårast att hantera. Och jag menar inte att vi borde gå omkring och tänka på döden hela tiden. Det finns ingen mening med det.
Självklart började jag tänka på pappa när jag stod därinne. Särskilt när rättsläkaren vände på den första mannen vi tittade på så att vi fick se hur likfläckar ser ut. Det var inget respektlöst i det hon gjorde - vi var ju där i utbildningssyfte - men det kändes bara så hemskt. Jag tänkte på att mannen säkert hade barn och hur dom hade känt det om dom vetat att en hel skolklass hade stått och tittat på deras döda och nakna pappa. Och så tänkte jag på hur jag hade känt det om någon hade gjort så med min pappa och då började jag gråta. Trots att jag vet att det inte hände. Vi tog upp just den etiska aspekten med vår lärare innan vi gick in och då sa han något ganska fint; "Vi får se det som att dom här människornas sista bidrag till samhället innan dom får komma till ro är att hjälpa folk med sin utbildning."
Det är som sagt ingen vidare mening med att tänka på döden alltför mycket. Den kommer att komma för alla och det finns absolut ingenting vi kan göra åt det. Därför är det ingen mening. Däremot är det en väldigt stor mening med att återigen påminna sej själv om några viktiga saker.
Imorgon, sägs det, kommer vi få reda på var vi kommer att hamna på aspiranten. Och jag har länge känt en ganska stor stress över det. Var jag än hamnar kommer det inte bli riktigt bra, har jag känt. Men nu tänker jag annorlunda. Var jag än hamnar kommer det bli jättebra. Det kanske inte blir bekvämt. Jag kanske kommer få ge upp saker. Ändra saker. Kompromissa. Inte bo där jag hade tänkt. Alternativt få ett långt avstånd till den jag älskar.
Men allvarligt talat - vad spelar det för roll?
Jag lever. Jag är frisk. I mitt liv finns människor som jag älskar och som älskar mej tillbaka. Det kommer inte vara för evigt. Men det är så just nu.
Allting annat ordnar sej.
Publicerad 2012-05-21 15:07:26 i Allmänt
Det här med att fortfarande gå i skolan när man är 27, det är ingen hit kan jag meddela. Nu råkar det ju iofs vara så att jag går på världens roligaste skola, men det är ändå en massa pluggande, det kommer man inte ifrån.
Och jag börjar liksom... kunna det här nu. Först nio år i grundskolan, följt av tre år på gymnasiet. Därefter var det ett direkt hopp till universitetet och plugg i ytterligare tre och ett halvt år innan jag fick min socionomoexamen. Sen, hör och häpna, jobbade jag och fick ordentlig LÖN i och kunde leva ett NORMALT liv i tre år innan jag bestämde mej för att jag ville bli potatisgris. Och gå tillbaks till plugg och csn igen.
Missförstå mej inte. Att sadla om var utan tvekan det bästa beslut jag någonsin tagit. Men i januari när jag lämnar skolans grindar... då får det fan vara BRA med studier! Okej, hjärnan?!
Ska inte klaga egentligen. Även om det är riktigt segt att skriva hemtenta när solen skiner så är det inte så farligt. (Den är bra mycket lättare än merparten av alla hemtentor jag skrivit genom åren.) Det är bara...tråkigt.
Så tråkigt att jag bloggar trots att jag inte har något speciellt att blogga om. (Förutom det faktum att jag ska göra skolarbete och därmed inte borde blogga!)
Nåååja. Det här blir nog en bra dag i slutändan ändå. I eftermiddag är det informationsträff på muséet, vi ska få höra vad som är på gång inför sommaren och veta mer om den sprillans nya Säpo-utställningen. Kul! Dessutom får man alltid så himmelskt goda mackor på dom där mötena. Mmm.
Och efter det är det raka spåret till världens bästa kille som skämmer bort mej varje dag. Igår putsade han mina uniformskängor t.ex. Inte för att jag frågade om han kunde göra det, utan för att han ändå hade putsat sina skor och frågade om han skulle ta mina. Det, mina vänner, är kärlek, det. Ingen, förutom mamma, har gjort såna saker för mej. Och nu glänser dom likt inga andra kängor på Sörentorp!
Publicerad 2012-05-19 18:03:04 i Allmänt
Museijobb idag och imorgon, men det känns faktiskt inte så farligt med tanke på att jag har tre lediga dagar bakom mej.
I onsdags eftermiddag åkte Fredrik och jag iväg till Norrköping för två dagars lyxande på hotell. Det var så otroligt skönt att sova så länge vi ville (nästan i alla fall, hotellfrullen fick ju inte missas...haha), undvika all vardagsstress och ha tid att prata om allt och ingenting hur länge som helst. Norrköping är en trevlig stad, inte kanske så att man vill bosätta sej där, men väl värd ett besök! Annars är det ju ett ställe som man mest passerar.
Visserligen var det inte staden som var målet med resan, utan bara att komma iväg nånstans och ha tid för varandra. Vilket vi verkligen fick. Det är lite konstigt egentligen, att ju mer man umgås med någon, desto mer saknar man. Men det är en väldigt skön känsla, som jag är så glad att få uppleva.
Nu är han dessutom snart hemma. Ett barndop är avklarat för hans del, och min arbetsdag är överstökad. Nu ska jag göra Lyxkycklingsallad á lá PHS, hoppas det går hem! ;)
Publicerad 2012-05-15 20:13:20 i Allmänt
Idag var Annika Östberg och föreläste på skolan. (Bilden är från ett annat tillfälle, lånad från nätet.) Det var minst sagt speciellt. Eftersom jag är den som arrangerat hela grejen är jag riktigt glad att så många faktiskt kom och lyssnade. Många har en åsikt om Annika, men det jag såg fram emot var att faktiskt få höra hennes egna ord, utan journalisters vinklingar.
Och faktum är att jag faktiskt fick en helt annan bild av henne. Medierapporteringen av hennes fall har fått en hel del kritik. Berättigat, har jag tyckt. Att hon har fått sitta 28 år i amerikanskt fängelse för att hon råkade ha fel pojkvän har aldrig känts särskilt trovärdigt.
Annika berättade dock idag att hon aldrig har hävdat att hon är oskyldigt dömd. Hon avfyrade inte skotten, men hon hade ansvar. Och oavsett om hennes version av vad som hände är sann eller inte så ska hon ha respekt för att hon inte en enda gång försökte försvara eller bortförklara sina handlingar och val i livet. En tjej i publiken frågade (det kom väldigt många frågor) om hon tyckte att hennes tid i fängelse var orättvist lång och då svarade hon att om man lägger hennes liv i en vågskål och de två offrens liv i en annan, så väger de 28 åren lätt som en fjäder.
Jag vill kunna tro på människor, att man har en förmåga att förändras och jag vill kunna förstå. Och jag väljer att försöka förstå henne. Det betyder inte att jag på något sätt försvarar det liv hon levt och det hon har gjort - för det är fruktansvärda saker - men jag tycker att man någon gång måste få anses ha sonat sitt brott. Och det känns som att hon har gjort det efter nästan 30 år. Är dessutom ganska övertygad om att den Annika som med tårar i ögonen stod och berättade hur emotionellt det var att stå och prata inför en stor grupp av blivande poliser efter att ha varit involverad i ett mord på en polisman är en helt annan Annika än den nerknarkade kvinna som blev gripen 1983. Två år innan jag ens var född. Det ger lite perspektiv på hur jag väljer att förhålla mej till hela historien.
Efter föreläsningen så gav Jonna mej en försenad födelsedagspresent. Eller två, faktiskt. För jag fick en suuupersöt Barbapapa-mugg och den här:
Hon har gjort den här till mej! Förstår ni! En tavla med allt jag tycker om!
Ola och Marilyn, mina älsklingar.
Och "Så länge du hör musiken" är förstås en textrad av Markus Krunegård.
Det absolut bästa jag vet är att känna att någon har lagt ner tid, kärlek och tanke.
Och det kände jag verkligen idag, Jonna. Tack, finaste du!
Publicerad 2012-05-10 21:34:49 i Allmänt
Den här veckan har känts otroligt lång. Inte bara i bemärkelsen att det varit långa dagar i skolan och långa kvällar med plugg, det har känts som att tiden helt enkelt inte har velat gå.
Kanske för att jag längtat och längtar så himla mycket efter helgen. Jonna och jag åker till mitt älskade Göteborg imorgon!
Från början var det ju meningen att jag skulle springa Göteborgsvarvet, men eftersom min fot fortfarande inte är läkt efter stukningen så blir det definitivt inget med det. Visserligen har jag vetat det ett ganska bra tag nu, men man fortsätter ju på något vis att hoppas. Nu har jag dock accepterat att det är så det kommer bli och ser istället fram emot att få ännu mer tid med Isabelle. Kommer bli hur bra som helst! Och på lördag är vi hembjudna till Caroline, vilket ska bli supermysigt. Ska äntligen få se hur hon bor, det är hög tid efter att ha känt henne i snart ett och ett halvt år! :) På kvällen blir det utgång, förhoppningsvis i mina gamla turfs... Wohooo!
Publicerad 2012-05-06 17:27:26 i Allmänt
Åh, vad glad jag är över att ha haft en helt ledig helg och för att jag kunnat tillbringa den med min älskling!
Just nu är jag hemma för att packa väskan inför veckan (vi har nämligen börjat köra lite varannan vecka nu så att vi slipper flänga runt så himla mycket) och då passar jag på att blogga lite.
I fredags var vi på middag hemma hos Fredriks föräldrar och det var mycket trevligt. Och igår var det alltså dags för Jesus Christ Superstar - världens bästa musikal! Och den här gången hade dessutom världens bästa artist huvudrollen! Dock är det framförallt Patrik Martinsson som spelar Judas som ska ha det största berömmet; helt otroligt vad begåvad han är! Född till att vara musikalartist. Ola var naturligtvis också helt fantastisk, men är som allra bäst när han är sej själv. (Och då är han som bekant bättre än allt.)
Vi gick på den tidiga föreställningen så det var ganska skönt att ha hela kvällen kvar när vi trippade ut från Göta Lejon. Det blev middag på En till grek på söder och sen hemfärd för att slänga sej i soffan. Vi såg en film jag velat se hur länge som helst.
Mycket bra och annorlunda film. Rekommenderas! Tycker det är så skönt att se allvarliga och mörka filmer som är milsår ifrån det Hollywood-ytliga och förutsägbara. Dessutom är Javier Bardem sagolikt bra, lätt en av vår tids mest begåvade skådespelare.
Idag när vi vaknade gjorde vi det utan stress och någon tid att passa och sen åkte vi iväg till Brasserie Elverket för en lyxig brunch. Sill, vårrullar, smörrebröd, räkor, äggröra, bacon, korv, kyckling, caesarsallad, tonfisksmörgåstårta, bröd, brieost, jordnötssmör och nutella i en enda salig blandning. Och egengräddade våfflor! Tur att det inte är söndag varje dag. Haha. Och för att spä på lyxkänslan lite ytterligare åkte vi till MnO Outlet för att fynda lite. Hur bra som helst!
Nu borde batterierna vara hyfsat laddade inför en ny skolvecka. Känns bra!
Publicerad 2012-05-05 10:44:44 i Allmänt
Vad skönt det är när det känns som söndag, men i själva verket bara är lördag.
Och en bra lördag, dessutom! Fredrik har varit och sjösatt sin båt, men jag valde att ta sovmorgon istället för att gå upp klockan fem (!). Behövde verkligen sova!
I eftermiddag är det dags för Jesus Christ Superstar med Vicki och Stefan. Och, inte minst, Ola Salo! Känns lite overkligt att det är idag, har sett fram emot detta så himla länge.
Nu är älskling på väg hem så jag ska vara duktig och hänga lite tvätt innan dess.
Hoppas ni också har en skön helg!
Publicerad 2012-05-02 21:12:18 i Allmänt
