Salacious

Det blev en schysst söndag iaf. Jonna undrade om jag ville komma och laga mat med henne och Annika och det är klart att jag ville. Det blev tacoshäng som även Lisette och Danne anslöt på. Mycket trevligt!

Efter det gick J, A och jag och hyrde film. Happy end blev det, ett svenskt drama som var överraskande bra. Tips!

Men hur som helst så är det väldigt skönt att en ny vecka dragit igång. Och att den inleds med sovmorgon är inte fy skam. Har precis ätit frukost och ska snart bege mej in till skolan för veckans första träningspass. I eftermiddag blir det batongprov. Hoppas att jag inte gör bort mej...

(Fick just ett sms av Jonna; "Hej! Jag har hittat dina djur! Kram" och jag har INGEN aning om vad hon menar med det. Haha. Kan man skicka sms i sömnen?)

Har inte så mycket att delge just nu, förutom att trafikkursen äntligen avslutades igår. Därmed hoppas jag att skolans fem tråkigaste veckor är avklarade. Nästa veckas schema ser minst sagt lovande ut och jag är riktigt peppad på att komma igång med nåt roligt igen.

Hade sett fram emot den här helgen i vad som känns som en evighet, men det verkar inte som att tillvaron tycker att allt ska få vara lugnt och bra någon endaste gång. Istället för att äntligen få en hel helg tillsammans med F blir det ensam helg i Sollentuna. Tydligen hade han inte fått vara sjuk tillräckligt än.

Är på grund av detta på riktigt tråkigt och gnälligt humör och tycker att den här helgen lika gärna kan hoppas över så att det blir måndag och skola igen. Hoppas ni är lite mer optimistiska.

Och så var det plötsligt en vanlig tisdag och helgen i Gislaved kom och gick. Det var en väldigt märklig helg. Otroligt sorglig, men samtidigt ljus och fin.

Det blev en mycket fin begravning. Samtidigt som det var otroligt jobbigt att se Sofie så förstörd utan att kunna göra något. Spenderade i stort sett hela dagen och kvällen med henne sen, och det kändes så himla bra att bara sitta nära, pilla henne lite i håret och skratta åt gamla minnen. Vi var många som var samlade efteråt för att umgås och hedra Andrés minne, och det är en dag som jag kommer att minnas länge, länge.

Var förbi platsen där han ska vila också och tittade på alla fina blommor. Tände ett ljus som så många andra hade gjort och passade även på att tända ett ljus hos pappa. Nu har han varit i himlen ett tag, så jag hoppas att han kan guida lite och visa dom bästa ställena.

Imorgon är det alltså dags att bege sej till Gislaved och även om anledningen till just den här resan är fruktansvärd ska det ändå bli skönt att åka dit. Förutom att säga hejdå till André och vara en axel åt Sofie får jag ju tillbringa tid med familjen och det börjar kännas att det var längesen nu.

Tänk om man liksom kunde vara på två eller tre ställen samtidigt. Vad fantastiskt det vore.

Så, vad händer annars då? Är tyvärr inne i en ganska tråkig period i skolan. Trafik har aldrig varit och kommer aldrig att vara ett ämne som intresserar mej. (Även om det såklart bara är att acceptera att en stor del av min framtida arbetsvardag kommer att utspela sej i trafiken.) Som tur är så är kursen slut om en dryg vecka och då kommer vi sätta igång med massa intressanta saker igen. Längtar! Dessutom börjar det snart bli dags för vårens fältstudier, det längtar jag efter ännu mer.

Just nu känns det som att jag går på autopilot och gör allting halvdant. Vet inte vad det beror på, om det är vintern, den trista perioden i skolan eller kommande och ganska avgörande val. Tänk om hjärnan bara kunde ta lite semester ibland, hade inte det varit ganska skönt?

Ja, man kan ju undra.

Igår hade vi bara en lektion och efter den åkte jag hem och bums i säng. Jag sov mellan 13 och 18 för att sedan vakna till och äta lite kvällsmat. Vid 19.30 var jag supertrött igen och sov ända fram till 05.30 i morse (hade ställt klockan för att känna efter om jag orkade gå till skolan, vilket jag inte gjorde). Somnade om på direkten och vaknade igen kl 08 för att sjukanmäla mej och sussade därefter till 10. Sen dess har jag lyckats läsa lite om trafiknykterhetsbrott och...ja, vilat lite.

Haha. Det är ju GALET!

Men att sova är alltid det bästa jag har att ta till när det gäller att vinna över en förkylning. Jag hatar att ta tabletter, särskilt när jag knappt har nån feber alls. Då känns det bara onödigt. Dessutom tror jag att kroppen på något vis blir härdad när den får fixa problemet själv. Vi kan ju låtsas det iaf. ;)

Men - inget ont som inte för nåt gott med sej! Nu har jag ju för en gångs skull en möjlighet att blogga!

2012 har ju som bekant hittills varit ett skammens år när det kommer till just detta. Det kan ju visserligen hänga ihop med att min tillvaro har varit väldigt bra, så i slutändan känns det ändå som att det får vara värt det.

Jag ska inte lova att jag kommer bättra mej... men jag kan försöka!

Hursomhelst, att stanna hemma från skolan idag var nog ett smart drag för medan jag skriver det här inlägget känner jag hur benen börjar studsa och rastlösheten infinna sej... Bra!

Upplysningsvis blir det faktiskt inte så mycket utrymme för just rastlöshet nuförtiden; vi är mitt inne i en fem veckor lång trafikkurs i skolan och i den är det lätt att hålla sej sysselsatt. Och när jag inte befinner mej i skolan tillbringar jag så mycket tid det bara går med världens finaste pojkvän.

Så den här futtiga förkylningen skapar faktiskt inga större orosmoln på min himmel, även om jag tyckte väldigt synd om mej själv igår kväll.

Orosmoln har ju dessvärre infunnit sej ändå, även om dom inte skymmer sikten för just mej. Nästa fredag är det Andrés begravning och bara att formulera det i en mening känns helt overkligt. Jag längtar efter att krama om min Sofie och kunna vara närvarande rent fysiskt i några dagar. Det ska även bli skönt att hinna träffa min familj, även om det gärna hade fått vara under roligare omständigheter.

Som jag konstaterat ett oändligt antal gånger redan... man ska vara så TACKSAM för allt man har. Ett enda andetag bara, sen är någonting borta. Eller så har något tillkommit. Och oavsett om det som ändrats är till det sämre eller till det bättre så är förändringen helt oåterkallelig. För nu bara är det så, och det där som var förut kommer aldrig tillbaka.

Lika skrämmande och fruktansvärt som det är när någon rycks ifrån en, lika skrämmande och fantastiskt är det när någon plötsligt bara finns.

Och jag är så himla glad att du finns, Fredrik.