Salacious

Jag vet inte om det är en plötslig klokhet som sköljt över mej lagom till efterdyningarna av min 27-årsdag. Eller om det kanske är så att jag alltid har tyckt om att försöka förstå mej på saker (även om det är svårt ibland) och därför alltid har uppskattat att tänka och begrunda, och sen tänka och begrunda lite till. Just när man tror att man fått saker och ting klara för sej kommer en ny infallsvinkel eller en ny känsla och gör att allt roteras ytterligare några varv.

Just nu tänker jag i alla fall mycket. Och jag tänker på val och beslut. Det känns som att det är ett ganska återkommande tema i mitt liv just nu.  Har ni förresten tänkt på att val och beslut inte är samma sak?

Val - "jag vill". Du väljer att rösta på ett parti men det finns inga garantier för att det är just det partiet som kommer att styra vårt land, du väljer att ta en genväg till jobbet men det finns ingenting som säger att det är trafikstockning där just idag, du väljer att leva i nöd och lust med någon men varken du eller din partner kan veta om ni går tillsammans eller tar varsin väg när dom kalla höstdagarna ligger och lurar bakom hörnet.

Beslut - "jag ska". Du ska ta hand om dej själv bättre, du ska göra ditt allra bästa på jobbet, du ska säga minst tre positiva saker till någon annan varje dag.

Med andra ord; val påverkas av andra människors handlingar medan du, när det gäller beslut,  i mångt och mycket faktiskt har total makt.

Och även om det är ganska slitsamt att inte ha kontroll över sina val så är det bra mycket rimligare att istället lägga fokus på det man kan påverka.

Till exempel sej själv.

Jag kanske inte kan bestämma var jag ska vara men jag kan bestämma vad jag vill vara och hur jag ska vara det.

Det är inte kattskit, direkt.


(Putslustigt värre i rubriksättningen. Sex och ett halvt år i Göteborg satte nog sina spår, trots allt...)

Som ni kanske vet älskar jag Marilyn Monroe. Därför var det med lite skräckblandad förtjusning
jag tittade på My week with Marilyn igår. Var lite orolig att Michelle Williams inte skulle klara av att göra rollen.
Men GUD vad bra hon är.
Hon kommer att göra många stora roller i sitt liv, det är en sak som är säker.

Jag brukar inte slösa med varken ord eller känslor. Inte förrän jag verkligen vet att jag menar det fullt ut. Då är det nämligen en helt annan sak, då bubblar det ur mej vare sej jag vill eller inte (men det vill man ju, oftast).

Det är en av anledningarna till att jag inte sagt dom där tre små orden till någon på nästan fyra år, trots att jag haft förhållanden under delar av den tiden. Det har saknats något. Eller så har det funnits för mycket. Av oro, dåliga magkänslor, otrygghet och ledsenhet. Vilket det för övrigt fanns långt tidigare, även när jag faktiskt uttalade dom till någon.

Till slut börjar man nästan tro att allt det där ska ingå.  

Men det ska det ju inte. Och det är först när man befinner sej i en helt annan situation som man inser hur snedvridet det är att man ens har resonerat på det viset. Att man tänkt att det nog inte skulle bli bättre än så.

Det är ju som att påstå att man inte är värd det allra bästa. Vilket otroligt idiotiskt sätt att tänka på.

För nu har jag ju det allra bästa. DEN allra bästa. Och för första gången kan jag konstatera det på riktigt, utan förbehåll. Utan några "om bara inte..." som ligger och lurar i bakhuvudet.

Jag älskar dej, Fredrik!

Nu var det sådär längesen igen, och som vanligt har det sina förklaringar.

Främst beror det på att förra veckan helt enkelt var den bästa hittills det här året, så det fanns inte en tanke på att spendera någon tid framför datorn.

Först åkte jag med polisen i Värnamo under fem pass, sen väntade påskfirande med hela familjen. (Även om det bara var på själva påskafton som samtliga var samlade.) Den här gången var det extra fint att få träffa alla på en gång eftersom Fredrik också var med. För första gången på väldigt, väldigt länge (om ens någonsin) fanns det liksom ingen eller ingenting att sakna.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om min vecka i Värnamo, men sammanfattningsvis så fick jag ett otroligt bra bemötande och, inte minst, en helt ny känsla inför min egen kommande yrkesroll. Jag har väldigt mycket kvar att lära, men jag har också lärt mej väldigt mycket. Det kände jag tydligt i många situationer som jag var närvarande i. Skönt!

Det är faktiskt inte särskilt mycket kvar av den tredje terminen nu, som sagt. Tidigare var slutet på skolan en skrämmande tanke, men nu är jag snarare en av dem som verkligen vill komma ut och jobba.

Men det är helt meningslöst att längta, för den tiden kommer snabbare än jag kan förstå.

Något annat jag inte riktigt kan förstå är hur bra precis ALLT i min tillvaro är just nu. (Förutom foten som fortfarande gör ont.) För ovanlighetens skull är det inte skolan som är den största anledningen till att allt känns så bra, även om jag fortfarande är väldigt glad över att jag gör det jag gör. Men fritiden är liksom viktigare. När jag satt på bussen tillbaka till Stockholm i söndags var det visserligen sorgligt att åka från familjen, men det var en annan slags sorg. Och nu såhär några dagar efter är det en annan slags saknad.

Det kom en påskkärring till Åviksvägen!



Glasspuss är det bästa.

Igår var det dags för mitt första pass med Värnamo-polisen! Åkte med från 17 till 03 och i förväg hade jag varit lite orolig för att det inte skulle "hända" någonting, men det var det minsta bekymret. En polis har ALLTID att göra, även om allt inte resulterar i brottsanmälningar. Mycket nyttig påminnelse, det där. Och jag fick minsann vara med om blåljus ändå!

Börjar se fler och fler fördelar med att jobba i en liten myndighet. Det vore faktiskt ingen katastrof om jag inte fick en storstad på aspiranten. Skönt att känna så, men jag orkar inte grubbla alltför mycket på det just nu. Hur allt ska bli visar sej så småningom.

Idag har jag varit ledig och har därmed hunnit umgås med familjen. Dessutom blev det en mysig promenad i solen med Bond. Det enda som inte varit bra med dagen är att jag hunnit sakna Fredrik en hel del. Har ju liksom blivit van vid att alltid somna och vakna med honom. Men desto roligare kommer det bli att träffa honom om några dagar! Min kärlek.

Och för den delen kommer jag nog lyckas hålla mej sysselsatt; fyra spännande pass i radiobil återstår, dessutom måste jag konferera lite med Herr Påskhare... ;)

Natti, natti!