Salacious

Jag hade visserligen tänkt att köpa en ny dator (en bärbar sådan) inom en snar framtid i vilket fall som helst, men nu får det bli jävligt snart. Av nån anledning har min nuvarande slängt in handduken. Det händer inte ens nåt när man trycker på strömknappen, vilket är misstänkt lik förfarandet kring min förra datorkrasch (har förträngt hela den historien).

Det ÄR tydligen jag som ska ordna upp finanskrisen.

Lyssnar på Monster med The Automatic, vilket passar bra eftersom jag har ett sånt att ta itu med snart. Lite mindre än vanligt dock; passet är minskat från 27 till 24 timmar, lätt som en plätt!

Hade en jättebra kväll igår - satt på The Dubliners med Lotta, Tomas och Jonathan och drack öl och skrattade. L & T är i stan i helgen tillsammans med hela Tomas familj, och i morgon eftermiddag hämtar dom upp mej efter jobbet så jag får följa med till Gislaved. Ibland är allt så himla lyckat!

Valde mellan att stanna hemma, glo på en datorskärm och dammsuga en lägenhet som ändå ingen kommer se den kommande veckan och att åka in till stan, träffa Jonathan, käka sushi och köpa nåt fint till mej själv. Ibland tar jag kloka beslut! Ursäkta modebloggsvarningen på det här inlägget, men jag måste.

Av någon anledning blir jag nästan aldrig arg. Eller jo, det är klart jag blir, men jag kan inte visa det ordentligt. Varje gång jag är i närheten av att visa ilska gråter jag istället, vilket är väldigt frustrerande. Särskilt om den man är arg på ska "trösta". Sluta tyck synd om mej, jag är förbannad liksom!

Därför var det så obeskrivligt skönt igår på jobbet när jag fick ett utbrott på någon som förtjänade det. Jag höjde rösten (skrek), sa precis vad jag tyckte om hur personen i fråga betedde sej mot mej och drämde igen dörren så att jag slapp höra skitsnacket - allt detta utan darr på rösten eller brännande känsla i ögonvrån. Och jag fick inte heller ett uns av dåligt samvete eftersom jag var helt trygg i vetskapen om att jag gjorde rätt. Är dock fortfarande stolt.

Tänk att det ska ta 24 år innan man kan säga ifrån ordentligt. Slut på daltandet nu!

Om en vecka fyller jag år, och jag har lovat Lotta att skriva ner vad jag önskar mej. So here it is!

En sak jag vill ändra på i mitt liv, det är att jag läser alldeles för lite. Jag älskar egentligen att läsa, och fattar verkligen inte att jag inte ägnar mer tid åt det. Varför? Känslan av att läsa en riktig bra bok och längta tills nästa gång man får leva sej in i den går nästan inte att beskriva. Man läser om vissa meningar bara för att dom är så bra, så sanna. Har fått Skynda att älska nu och den är precis så bra som jag väntade mej. Alex Schulman skriver otroligt fint om sin pappa, och levererar minnesbild efter minnesbild. Både roliga och sorgliga. Och medan jag läser bubblar en massa minnen från min pappa upp till ytan, också dom både roliga och sorgliga.

Jag minns den vita kaffekoppen, med pyttelite kaffe och resten kaffegrädde och socker. Hur jag fick sista skvätten när jag var liten, i brytningen mellan Aktuellt och Bollibompa, och var stolt för att jag tyckte kaffe var gott för jag trodde det var så det smakade. Jag minns den orangea brickan, hur jag älskade att överraska mamma och pappa genom att komma uppför trappan med den; den stora bruna muggen till mamma, och samma gamla vita kopp till pappa. Samma kopp som han många år senare drack ur den där eftermiddagen då han hade ramlat på sin långsamma promenad runt kvarteret. Jag minns hur han utan förvarning brast i gråt där vid köksbordet, och hur Lotta gick fram och kramade honom. Ingen behövde säga nånting, för vi visste precis varför han grät och det gjorde precis lika ont i oss allihop.

Jag minns hur han alltid kunde hitta orden och hur syrliga kommentarer han kunde fyra av, framför allt till mamma. Hur vi skrattade åt hans uttryck och oneliners. Men jag minns också hur jobbigt det var när han förlorade orden, maktlösheten i att han inte kunde beskriva vad det var som kändes så konstigt i hans huvud, maktlösheten i att vi inte kunde förstå vad det var som var fel.

Jag minns pappas envisa uppfattning om att det var korrekt att avsluta varenda telefonsvararmeddelande med "klart slut", hans förmåga att säga "vad i helvete säger du?" och i själva verket inte mena nåt mer än "jasså", hur han otåligt gasade med bilen i carporten i väntan på att hans döttrar skulle bli klara och redo att köras till skolan. Hur han, med en röst blandad av irritation och stolthet, konstaterade att han hade fler körningar på en dag än Västbo Taxi. Och sorgen när han blev så pass dålig att han insåg att han inte borde köra längre; mamma konfronterade honom med varför han tog bilnyckeln och han svarade uppgivet  "jag har bara tittat in i bilen".

Jag minns hur mycket jag älskade att bada i badkaret, mamma som sa "nu ska vi göra ett pakeeet" och lindade in mej i ett supermysigt badlakan. Hur jag sprang ut i köket, nästan stolt, och väntade på att pappa skulle säga "är du nyyybaaaadad?" med en jättebarnslig röst. Jag satte mej i hans knä och tänkte nog att det bästa med att bada var just detta.

Jag får aldrig, aldrig glömma hur allting var när du levde.

Vissa arbetsdagar tål man inte att höra nånting, andra kan man ta emot vad som helst. Till och med nedsättande kommentarer om sitt utseende. Det beror iofs på vem det kommer från också. Och om det är lite kärlek inblandat. Ibland kan jag bara inte bli arg på henne.

Tanten (retsamt): Har du bantat bort dina bröst nu?
Jag (bittert): Man kan ju knappast banta bort nåt man aldrig haft.

(Skratt från båda två.)

Snart ska jag iväg och boxas och nu har  jag "gjutit" mitt tandskydd, yay! Ska känna mej tuffast i världen i ringen idag.
Och när jag kommer hem blir det dusch med kokosdoft, grillad kyckling och Vänner.

Det har varit kasst bloggande dom här dagarna, jag vet, men nu har Staffan satt sej på tåget hem och jag kommer därmed att bo vid min dator igen, i vanlig ordning.

Jag vet inte vad som är jobbigast. Att sakna honom när han inte är här, att inte kunna vara allt jag vill vara när vi träffas, eller att säga hejdå och veta att det kommer dröja jävligt länge tills jag får krama honom igen.

Känner inte för nånting alls nu, allra minst för att jobba.

Hoppas att ni haft en bra påsk i alla fall.

Sitter på jobbet och det är ungefär lika festligt här som jag antar att det var i Golgata för knappt 2000 år sen. Heeelt dött alltså. Förr fick man inte göra nånting på Långfredagen har mamma berättat. Inte ens handarbeta. Det finns visserligen ingen risk att jag skulle få för mej att göra det ändå, men för mamma hade det nog varit rena rama tortyren idag. Haha.

På tal om jobbet så kände jag mej så nöjd igår, och det var en skön känsla. Hon kände att jag bryr mej på riktigt, och hon kramade mej nästan. Det låter kanske inte så speciellt, men fan vad det vägde upp mycket. Man måste ta vara på varje liten glimt för att orka göra det man gör.

Ska ut och sätta mej i solen nu, tror jag. Och tänka på att jag är ledig i helgen och får spendera den med min baby!

Gjorde misstaget att titta på Nigella innan och nu vill jag äta allt som hon lagade. Jag tittar typ aldrig på teve längre (bara Lost) men däremot äter jag alltid kvällsmat medan jag tittar på ett avsnitt från Vänner-boxen (det har blivit ett tvång). Och det var när jag inte orkade byta skiva och slog över till teven och zappade som denna kvinna kom fram. Alltså...Leila kan ju slänga sej i väggen i jämförelse, både med sin mat och med sin utstrålning. Okej, det kanske blir lite överdrivet med Nigella ibland; man måste kanske inte använda trehundra adjektiv om varje ingrediens och man behöver inte ha en blowjob-min när man ska smaka på sin mat (eller förlåt, underbara, solnedgångsröda, tröstande mat), men hon HAR ustrålning. Och om hon har en man lär han ju vara lycklig.

Hursomhelst. Det ÄR faktiskt dags för Lost snart, och sen ska jag sova. Och imorgon när jag lägger mej kommer jag inte vara ensam. Ni kanske förstår att det känns ganska bra.

Idag skaffade jag tandskydd, vilket verkligen var på tiden. Så hädanefter kan jag sparra utan att oroa mej för att nån liten gadd ska ramla ut. Däremot har jag ju andra kroppsdelar att tänka på, och idag fick jag mycket smällar. Bland annat en mot ögat som gjorde svinont. Hoppades ett tag på blåtira, men kom på att killen i fråga nog inte slog så hårt ändå, så det kan jag glömma. Jag gjorde inte alls bra ifrån mej idag; var helt ofokuserad och kom på mej själv att tänka "vad fan håller jag på med, egentligen?" när halva ronden hade gått. Därav smällarna. Men det känns väldigt bra med dom som inte börjar mesa bara för att dom möter en tjej, jag är där på samma villkor som alla andra och ska inte ha nån särbehandling.

Och det var ganska skönt att komma hem till en superren lägenhet sen kan jag tala om. Lite påskpynt är uppe och egentligen ser det ju faktiskt för jävligt ut när jag tänker efter. Haha. Fjädrar i björkris, vad håller vi på med egentligen?

Konstigt nog verkar jag ha mest energi efter att jag jobbat långpass. Men det är bara att tacka och ta emot.
Nu tvättar och städar jag, och efter det ska jag ta fram mina påsksaker. :D
Under tiden lyssnar jag på Markus Krunegård.

Hemskt ord, va? Men det är så jag känner mej just nu. Det var en jobbig kväll på jobbet igår och jag hade nog inte ens orkat bry mej om brandlarmet gick, känns det som. Återigen, att bli nåt trevligt och lättsamt var tydligen inte att tänka på.

Det kommer kännas bättre när jag får gå hem, och det får jag snart. Dessutom ska Frida göra mej fin i håret och det hjälper ALLTID. Det kanske ligger nåt i det jag fick höra igår ändå; "Dagens ungdom bryr sej bara om yta och vill aldrig hjälpa till."

Ja, jag tänker bara bry mej om yta fram till klockan åtta på lördag då jag måste ta itu med er igen. Hejdå.

Idag är jag glad. Det spelar ingen roll att jag ska spendera större delen av dagen på jobbet med personalmöte och handledning och ett väntande nattpass, för det är april nu! Näst efter första advent ger första april den bästa känslan på hela året. Uteserveringar öppnar, närsomhelst kommer man se den första vitsippan och snart kan man kanske gå utan jacka.

(Och det är inte längre femhundraåttio veckor kvar utan bara EN!)