Salacious

 

Ja hörnini, nu är det BANNEMEJ semester!

 

Jag har utnyttjat min första lediga stund till att ringa samtal, kontrollera lite datum, sortera lite papper och rensa ur ryggsäcken så att inte nåt viktigt dokument (alternativt nån gammal krälande matlåda) faller i glömska. Lite av varje av sånt där som man (jag) annars aldrig tar tag i. 

 

Men NU. Nu tror jag minsann att jag ska gå och köpa mej en glass och sätta mej och läsa på altanen. 

 

Om några timmar kommer Fredrik hem och ikväll blir det grillning för hela slanten. Som grädden på moset kommer guldvovvarna hit också. Äntligen! Ska bli så fint att se Moa och Snäckan kuta runt i trädgården. 

 

Hej då jobbet, hej hej solen!

 

Nu är det du och jag. 

 

 

Har egentligen planer nu; ska slänga skräp, panta, handla och städa. Men telefonen hade 0 % batteri kvar så den är tvungen att laddas ett tag, och VIPS fick jag lite bloggtid. Tänk så det kan bli. 

 

Anledningen till att jag har en del måsten att beta av idag är att det vankas ledighet väldigt snart. Imorgon är det nämligen semester!!! Eller assi, som det ju kommit att heta i familjen dom senaste åren. :D

Och när vi kommer in genom dörren imorgon ska det inte finnas en enda sak vi måste göra. Förutom att korka upp en flaska rosé och sätta oss på altanen. 

 

Helt underbart ska det bli. Och det kommer dessutom bli en väldigt soft, och kort, dag imorgon. Har lite småsaker att renskriva, ärenden att lämnna ifrån mej och lite saker som ska läggas på rätt plats. Men när klockan närmar sej lunch har slutet kommit för min tid som aspirant. 

 

Känns lite smått surrealistiskt. Idag var vi på avslutningslunch med hela aspirantgänget och distriktets chefer. (Sundby gård kan jag verkligen rekommendera för er som inte varit där!) Nu har jag ett intyg som säger att jag är godkänd och nya klaffar att sätta på axlarna. Med guldfärgade, inte silverfärgade, kronor. 

 

Nu var det liksom avklarat. 

 

Jäklar, vad skönt det känns!

 

Man ska alltid värdesätta varje minut man får, men jag lovar att försöka göra det lite extra dom närmaste veckorna. Och tänka så lite som möjligt, helst ingenting alls, på jobbet. Det finns ju där och väntar på mej. Ledigheten väntar dock inte, den försöker hinna undan så snabbt som möjligt, så jag ska göra mitt bästa för att värdera den till max. 

 

Min älskling och jag sitter i soffan med varsin dator och slösurfar innan läggdags. Låter kanske tråkigt och oromantiskt, men det känns som värsta grejen. Det är inte ofta vi sitter ner och gör ingenting numera.

 

Från att vi kommer hem från våra jobb tills att vi somnar på kvällen (vilket dom senaste dagarna varit på tok för sent) försöker vi bocka av så mycket som möjligt från "att göra"-listan.

 

Och det är så himla värt det, för vi har världens finaste hem. Helt enkelt.

 

Listan som jag pratade om är faktiskt en fysisk lista som sträcker sig över hela sommaren och året och ända in på nästa år. Det är mycket som ska ordnas, men det känns så kul att ha ett projekt tillsammans. Flera gånger om dagen stannar jag upp och konstaterar "Tänk att det här är vårt!",

 

Lite samma känsla som när jag tittar på Fredrik utan att han vet om det. "Tänk att han är min."

 

I övermorgon är det midsommarafton och vi ska fira med Vicki, Stefan, Oskar och Andrea. Plus en dalmatiner och en maine coon-katt. Ikväll la jag in sill och imorgon fortsätter förberedelserna.

 

Vad jag längtar!

 

Mycket att göra, mycket att planera, mycket att tänka på. Oftast är det roligt, men ibland blir det lite övermäktigt. Som igår till exempel. Kände mej helt kraftlös efter två intensiva dagar på jobbet, ett tvättberg som bara växte och växte på grund av en icke fungerande tvättmaskin och en pojkvän som hade betydligt mer energi och ork än jag.

 

Då är det tur att sistnämnda har tillräckligt med tålamod för att låta mej bli sittandes i soffan och läsa och bara släppa allt.

 

Jag hatar dock att känna att jag inte bidrar lika mycket som jag vill eller borde, så jag tänker ta igen gårdagens dipp med råge i helgen.

 

Om lite drygt en vecka är det midsommar och om bara solen vill vara med så vet jag att det kommer bli den bästa midsommarhelgen någonsin. Den ska nämligen firas på världens finaste altan.

 

Herregud,det slog mej just att jag inte börjat med planeringen än!

 

 

Vilken fantastisk dag jag har haft!

 

Sveriges nationaldag firades på bästa sätt, med årets första dopp och umgänge med Vicki och Stefan. Vi solbadade på Långholmen med dricka, chips och jordgubbar och njöt i fulla drag. För er som aldrig varit på Långholmen råder jag er att ändra på det BUMS. Hela grejen är rätt otrolig egentligen, en badplats mitt i centrala stan.

 

Och var annars skulle det vara möjligt än i Stockholm? Som jag redan konstaterat trodde jag faktiskt att jag skulle sakna Göteborg mer än vad jag gör - det var ju mitt hjärtas stad långt innan jag ens bodde där. Det står utom allt tvivel att Göteborg alltid kommer vara väldigt speciellt för mej, och man ska egentligen inte jämföra. Men jag var aldrig, under tiden jag bodde där, med om att jag gick runt i stan och häpnade över hur vackert allt var.

 

Det gör jag väldigt ofta här. Men faktum är att hela Sverige är vackert på sommaren. Och nu har den ju ÄNTLIGEN kommit. Jag kan inte sluta tänka på hur tacksam jag är över det.

 

Igår åkte Fredrik iväg till västkusten med dykargänget i hans familj. Han kommer inte hem förrän på söndag kväll och det känns väldigt märkligt att inte ha honom här. Men jag försöker utnyttja tiden på bästa sätt. Ikväll åt jag sill och potatis på altanen och imorgon efter jobbet ska jag ha en riktig spakväll och inviga vårt nya badkar. Framför allt njuter jag av att inte ha en massa måsten eller några tider att passa. Imorgon har jag visserligen en tid att passa, för jag har planerat in att jobba istället för att ta en klämdag. Men sen är det ju snart ledighet igen! Haha.

 

 

Förra lördagen gick det stora flyttlasset. Alla våra saker färdades från lägenheten i Årsta till huset i Trångsund. Med hjälp från Fredriks föräldrar, hans två farbröder, Carina och Stefan gick allt mycket smidigare och snabbare än vad vi hade vågat hoppas. Tack än en gång för all hjälp!

 

På måndagen skrev Fredrik det sista med köparen till lägenheten så sen snart en vecka tillbaka är huset vårt enda hem. Och det räcker mer än väl kan jag säga, för det känns som rena rama drömmen att bo här.

 

Att dollartecken rusar förbi ögonen var och varannan minut spelar ingen roll. Det FÅR kosta nu, allt som ska fixas och köpas in. För första gången känns det inte som att man slösar, utan som att man investerar.

 

För det är liksom här vi ska bo nu. Förhoppningsvis för en väldigt, väldigt lång tid.

 

Jag är så stolt över min älskling som jobbar, sliter och fixar nästan varje vaken minut. Har själv varit väldigt slutkörd den senaste tiden, så jag kan knappt tänka mej hur det har varit för honom som har fått dra ett mycket tyngre lass.

 

På något vis är det ändå som att tröttheten inte tar någon energi från mej, för det man får tillbaka när man ser att det blir finare och finare runt omkring oss väger upp så himla mycket.

 

Dessutom känns det faktiskt som att jag hunnit vila upp mej lite i helgen, mellan allt fixande.

 

Idag har vi varit ute nästan hela dagen. Förutom när vi var iväg en sväng och handlade gräsklippare och blommor.

Jag är så kär i vår altan att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

 

Kär i blommorna. Utemöblerna. Vår fina dynbox. Syrenbusken. Sorlet från fotbollsplanen. Ljudet från björkarna. Kvällssolen mot lusthuset.

 

Det känns som att det är så himla självklart att vi ska bo här.

 

Jag skulle behöva skriva i två timmar för att få med allt som har hänt sen vi flyttade in. Det känns dock väldigt omotiverat att sitta vid datorn nu. Det är juni, det är varmt, det är lördag och det är snart rabarberpaj på gång. 

 

Vi gör såhär istället. Imorgon kväll sätter jag mej i soffan och försöker göra en rättvis uppdatering. 

 

Hej då så länge, bloggen!