Nu har jag klarat av min första advent-tradition och känner mej lite vemodig att det som jag väntat så länge på är över.
Men jag kommer ha många mysiga stunder i min lägenhet innan jul. Sitter och tittar ut över alla ljus och allt fint pynt och vill nästan gråta för att det känns så magiskt.
Jag är en liten tönt. Men jag är en tönt som är tacksam för att hon trivs så bra just nu.
Följande saker fick jag höra om mej själv under första timmen på dagens långpass:
- Jag har komplex för att jag kommer från landet.
- Jag tror att jag ser ut som en fotomodell.
- Jag tror att jag kan sjunga.
Men någon timme senare kom personen i fråga fram till mej med skamsen blick, la armen om mej och huvudet mot min axel och sa "men du vet att jag gillar dej... mycket." Hon påpekade också att man lätt kan säga saker man inte menar när man går så tätt inpå varandra varje dag.
Vi är lite som en familj ändå. Haha.
Min riktiga familj saknar jag väldigt mycket. Har fixat biljetter till julkonserten mamma och jag ska gå på 19 december. Ska bli så mysigt att hon kommer till mej! Det blir som en liten minijul.
Köpte förresten julgardiner till både köket och vardagsrummet idag! :O Jag är en sån julnörd, va. Men det var 2 för 1! Tänker knappast skämmas för att jag älskar den här tiden på året. Annars är det ju på modet att kräkas på den. Under den korta tid jag befann mej på stan idag hörde jag två människor utbrista, högt och tydligt så att alla i omgivningen skulle höra, "åhh, jag är SÅÅ trött på alla tomtar!" Jamen blunda då för fan. Eller rättare sagt TIG och låt oss som fortfarande förknippar julen med nåt positivt - inte med alla måsten - få ha magin kvar.
Ja, nu ska jag för första gången på flera månader springa utomhus. Jag är lite... inte nervös, men fundersam. Hoppas verkligen att foten håller! Det har ju funkat bra att springa på löpband, har inte ömmat alls. Enda gången jag påminns om stukningen är när jag stretchar framsidan av låret (när man står på ett ben och böjer andra benet bakåt upp mot rumpan, ni vet) och tar tag i foten.
Men ifall det ska bli Göteborgsvarvet nästa år måste jag komma över det här hindret! Naturligtvis har intresset varit "rekordstort" (trött på det ordet) det här året också, så anmälningstiden för 2010 gick ut redan i oktober, men jag ska försöka fixa det ändå. Det är alltid nån som ångrar sej.
Jag har roliga dagar framför mej. I eftermiddag ska jag hänga lite med Isabelle och hennes lillasyster innan jobbet, imorgon blir det en helkväll med finaste och bästa kollegerna och i helgen blir det lussekatts- och pepparkaksbak, projekt "Julpimpa Lägenheten 2009" och ännu mer umgänge med fina fröken Lindberg!
... är att bli besviken. Och jag är verkligen det. Det är rätt skrämmande att inse att man inte känner nån tillit till människor som borde sitta inne med den betryggande erfarenheten, dom lugnande lösningarna. Känner varje dag att jag får större och större anledning att ta ett kliv vidare, och att det dessutom börjar bli ganska bråttom.
Men just nu är jag här. Och jag har ätit några juleskum och känner mej tack vare det ganska nöjd för tillfället.
Vet ni vad jag verkligen saknar? Boxningen. Jag saknar energin, svetten som sprutade, Jalil som ropade "TIME!" , den positiva stämningen... och framförallt lyckokänslorna. Det är kul att träna på gym också, men det kommer inte ens i närheten. Boxningen blev jag ju glad av, det handlade om nåt mer än att bara bränna kalorier liksom. Men nån gång igen ska jag vara med i en klubb, det vet jag. Tar bara en paus nu!
Idag vittnade jag förresten i tingsrätten. Det var en ganska speciell upplevelse, även om det var en lite löpande band-känsla, allt gick väldigt snabbt. Men jag gjorde som domaren sa åt mej och sa hela sanningen, utan att lägga till eller förtiga. Skönt att slippa tänka på det mer.
Läste såklart inte ut boken igår, gör ett nytt försök idag!
Ledig dag borde betyda lång sovmorgon, men NÄDÅ, Caroline måste naturligtvis boka tvättid klockan åtta på morgonen. Det var fan GRUS i ögonen när klockan ringde. När jag någon gång i framtiden köper en bostad ska tvättmaskin införskaffas på studs!
Nåväl. Trots tröttheten har jag ägnat mej åt mina två favoritsaker i hela världen (musik och träning om nån missat det, haha) idag, så jag känner mej rätt nöjd ändå. Repet gick bra, Second Source börjar få in en ganska schysst repertoar. Idag är det exakt två månader kvar till vår första spelning! Jag har inte sjungit för publik på över ett år nu, min exhibitionistiska sida är svältfödd. :(
Repet och kvällens spinningpass gjorde mej på betydligt bättre humör, precis som jag visste.
Jag vet att det är okej att vara ledsen, men ibland när det inte känns som att det finns en enda ljuspunkt i tillvaron (trots att jag egentligen vet att det finns många) känns det skönt att ha en Isabelle som skriver peppiga saker i Facebook-chatten.
"Det är okej att ha en pissig dag. Pisset kommer inte vara för alltid! Se honom som en jävel som är på besök! Han går snart"
I onsdags när jag skulle gå av tåget glömde jag boken jag håller på att läsa nu (även dagens rubriknamn) och jag blev så sjukt irriterad för när jag väl läser blir jag superengagerad. Så idag gick jag in på Akademibokhandeln och köpte ännu ett pocketexemplar, satte mej på vagnen, bläddrade fram till sidan 194 och började läsa.
Och nu ska jag förhoppningsvis läsa ut den, även om det inte direkt är en trevlig bok. Jag somnar säkert innan dess iofs... Godnatt!
Insåg när jag åkte ifrån huset idag att nästa gång jag kommer dit är det för att fira jul. Typ fyra veckor kvar, bara! Och det innebär även att det bara är fyra veckor kvar till tio dagars sammanhängande ledighet, vilket kan vara skönt att tänka på nu när jag ska iväg och förvandla mej till ett Öra i tjugofyra timmar.
Har massa saker att göra fram tills dess och det känns mycket bra. Imorgon är det bara en vecka kvar till årets bästa dag. <3
Känner mej lite bättre nu.
Fast jag vet inte om det beror på att jag är beslutsam eller hoppfull. (Eller logisk eller naiv, om man hellre vill se det så.)
Jag brukar alltid tänka "är det meningen så är det", och finner väl oftast nån slags tröst i det, vad det än gäller. Men egentligen så är det ju som att säga att det inte spelar så stor roll vad man själv gör. Och det tror jag inte alls på. Frågan är väl egentligen vad man kan göra - eller rättare sagt; vad man tycker är rimligt att behöva göra.
Äh, vet knappt själv vad jag säger eller menar. Jag vet bara att det är väldigt lätt att se saker och ting jätteklart... när det inte handlar om en själv.
Och att jag aldrig mer ska försumma min träning. Igår var jag på gymet för första gången på en vecka och när jag sprang dom sista minuterna på löpbandet ville jag dels kräkas, dels kyssa mej själv. Ska dit idag igen innan långpasset kickar igång.
Svett är världens bästa medicin!
Vid den här tiden för två år sen visste jag inte att jag var med om den värsta dagen i mitt liv.
Det är egentligen tur att vi inte vet vad som ska hända, eller att vi i alla fall inte vet när.
Jag tänker på dej varje dag, pappa. Häromkvällen när jag var ledsen och tyckte att livet var helt värdelöst såg jag en skugga i ögonvrån som svischade förbi. Det kanske var inbillning för att jag var så trött, men det känns skönt att tro att det var du. Jag tror att du är i krokarna och har koll på oss, att du vet vad som händer i våra liv och att du vill oss väl.
Idag hoppas jag att du firar dina två år utan smärta, ångest och oro med något riktigt gott.
Saknar dej!
Spillkråkan
Ibland, och idag är en sån dag, känns det som att jag fått nog av den här stan.
Det känns som att jag vill hem.
Såg en skitsnygg bostadsrätt som är till salu i Gislaved och började dagdrömma. Tänkte på hur det skulle vara att bo där, hur mycket enklare vissa saker skulle bli. Min dröm om att skaffa hund, till exempel. Nästa år blir mamma pensionär, hon skulle kanske kunna hjälpa mej med vovven, och jag skulle i gengäld ha Bond när hon ville iväg på saker.
Och jag skulle få bli en närvarande moster till *** (skriver inte ut arbetsnamnet, haha). Det skulle vara så roligt att vara med och få se honom/henne växa upp.
Samtidigt så tänker jag på hur mycket jag ville därifrån. Men jag var visserligen bara 19 år då och en heeeel del har hänt med mej på dom här fem åren. Kluvenheten är dock det ständigt återkommande problemet.
Nåja. Jag löser ändå inte hela min framtid idag.
Kan meddela att jag vann bowlingen igår! (Trots massa pikar för min spelstil, som tydligen lämnade mycket i övrigt att önska.)
När bowlingen var slut vid halv tio fick jag en omedelbar längtan hem till min säng. Ska det vara så? En lördag? Visserligen är det en jobbhelg, men ändå. Började inte förrän 12 idag. Är det inte nu jag ska vilja vara uppe länge och ha en massa energi till att umgås och ha kul?
Istället åkte jag hem och kollade inte ens datorn (!) innan jag gick och la mej. Klockan 23 (!!) ringde jag och sa godnatt till Staffan.
Känns som att jag tappat en massa ork och energi. Eller så kanske jag lägger så mycket energi på träningen att det inte blir nånting över till annat. Jaja, vi får väl se om det ändras snart.
Tror att min kropp och själ skulle må bra av normala och mer regelbundna rutiner (dvs ett annat jobb). Men tills jag har det så får jag väl helt enkelt försöka lyssna på mej själv så mycket som möjligt och sova om hela min existens säger åt mej att sova. Och om det gör mej till en tråkig människa, so be it.
Växte upp i Gislaved, skapade min egen tillvaro i Göteborg och har nu hamnat i Stockholm. Tre platser, tre bitar att dela mitt hjärta i. Det är mycket som ryms där; musik, träning, Fredrik, familjen och vännerna, hundar och film är några av sakerna. Skulle kunna inreda hela hemmet med Marilyn Monroe om jag fick, älskar Ola Salo och Markus Krunegård och tycker att livet inte vore värt att leva utan choklad.