Salacious

 

Det blev en ganska tung start på arbetsveckan. Klockan nio blev vi beordrade till ett dödsfall och det jobbade vi med resten av passet. Utan att lämna några detaljer kan jag säga att kroppen var mycket illa åtgången, ungefär i lika dåligt skick som förra dödsfallet jag fick åka på. Man kommer aldrig vänja sej vid den synen, och det ska man inte heller, för då vore man inte människa. Det är ganska svårt att tänka sig vad tiden gör med en kropp, särskilt när det är varmt ute. 

 

Jag kommer se många, många döda människor genom min karriär. Och jag hoppas att jag alltid kommer hantera det på samma sätt som jag gör nu. Genom att göra mitt allra bästa för att bemöta dom anhöriga på ett respektfullt sätt och hedra den som dött genom att tänka några tankar om vem han eller hon kan ha varit. Det får aldrig bli slentrian att vara vittne till hur en människa hade det under den där sista stunden, oavsett dödsorsak. 

 

Något som en gång påbörjades har tagit slut och det finns inget som är mer definitivt och oåterkalleligt. Sånt kan man inte, och FÅR man inte, ta lätt på. 

 

Min dag är ändå inte förstörd. Jag promenerade hem från jobbet, genom sensommarvarma södra Stockholmsförorter. Jag kände doften av grillad mat från blommande trädgårdar, hörde skratt från barn som lekte på studsmattor och såg att alla höstens färger - dom som jag älskar så mycket - kommer fram mer och mer. 

 

Och jag kände mej inte ledsen, bara lyckligt lottad. För jag tror faktiskt inte att det bara är något vi säger, utan något som faktiskt är sant; det bästa vi kan göra för att hedra dom som inte finns hos oss mer, både dom vi kände och dom som var totala främlingar, det är att ta vara på vårt eget liv. 

 

Det känns fint att bli påmind om det.