Perspektiv, som sagt.
Till exempel så var jag på min älskade skola idag för första gången på ett väldigt bra tag. Allt är nästan "som vanligt" där nu, gymmet är öppet som vanligt och restaurangen är igång. Det fattas bara lite studenter också. ;)
Körde ett grymt pass på gymmet, vaktmästaren hade klistrat upp instruktioner till ett tabata-pass, nån som provat det? HERREGUD vad jobbigt. Men effektivt! Svettades lika mycket på 20 minuter som jag gör efter en timme i löpspåret. Tänker lätt lägga in det som en fast punkt på träningsschemat, två såna pass i veckan lär göra att det händer grejer.
Lyckligtvis hade det INTE hänt så mycket grejer på vågen kunde jag se. Ingenting alls, faktiskt. Vilket känns lite märkligt; jag har tränat mindre och ätit en massa onyttigt. Men jag är den första att skriva under på att allt inte är logiskt i den här världen... Och det är bara att tacka och ta emot.
Kvällen spenderade jag hemma hos Vicki med god mat, snickerskaka som jag hade bakat dagen till ära (blev inspirerad av dej, Jonna!) och dom första Dexter-avsnitten från femte säsongen. Ganska så perfekt, med andra ord. Och jag behövde bli påmind om allt bra jag faktiskt har att vara glad över.
Vi kan nog aldrig bli tillräckligt påminda om det, eller hur? Idag införskaffade jag lite pocketböcker som jag kan ha som sällskap när jag ligger och päser på stranden på Rhodos och den här är en av dom:
Det går knappt att förstå att den här boken berättar om en sann händelse. Jag fattar inte hur Max och Sagas mamma klarat det. Och jag förstår framför allt inte hur människor fortfarande kan sitta i forum på nätet och kalla henne för "mediahora" och ifrågasätta om hon ens sörjer sina döda barn. Herregud. Människor har INGEN respekt. Emma verkar väldigt annorlunda, det framgår även i boken, men att likställa en annorlunda personlighet med att vara känslokall inför sina egna barns död, det är ren och skär ynkedom. Om hon nu skulle vara känslokall så är det väldigt konstigt att hennes ord får ögonen att tåras på varenda sida jag läser.
Som sagt, man får perspektiv. Att jag ens använt ordet "sorg" dom senaste dagarna känns som ett hån.
Innan jag somnar inatt ska jag tänka på hur det låter när Alde och Junie kiknar av skratt och vara tacksam över att jag får träffa dom snart.
