Förfallet på Februarigatan.
Mamma brukade säga två saker när vi var små och hon hade synpunkter på ordningen i huset; "under all kritik" och "som i en rövarkula". Jag undrade alltid vad en rövarkula var för nåt egentligen, och tyckte att det lät ganska roligt att bo i en sån.
Hursomhelst. Min lägenhet kanske inte riktigt uppfyller kriterierna för en rövarkula än, men den är nog på god väg om jag inte gör nåt snart. Till exempel plockar upp alla kläder som ligger slängda överallt. Zzzz. Jag måste.
Annars kommer ångesten när jag kommer tillbaka hit på söndag späs på ännu mer.
Jag vet att jag är störd som tänker på hur det kommer kännas när jag kommer hem, jag har ju inte ens åkt än. Men jag gör alltid så. Tänker på hur allt ska kännas sen, istället för att känna efter hur det är nu.
Hur är det nu då?
Jag sov ordentligt inatt, det är bra. Dock hade jag av okänd anledning Love lockdown med Kanye West på hjärnan när jag vaknade, och den har inte försvunnit än. Varför? Gillar den inte ens.
Och i övrigt... så mår jag faktiskt inte så himla bra. Nej, vi hade inte setts länge. Och nej, jag var inte kär.
Men det kändes jävligt bra att umgås med honom och jag hoppades nog på att bli.
Någon påpekade igår att jag lämnade ut mej ganska mycket på bloggen, och jag brukar inte göra det. Men just nu behöver jag. Jag behöver skriva och få ur mej och jag bryr mej faktiskt inte om jag visar mej "svag". Jag är inte en kylig och hård människa, även om jag önskar det ibland. Det kan låta som att jag bara skakar av mej saker när jag pratar med folk, men jag har aldrig varit sån. Det sitter kvar. Och vissa saker sitter bevisligen kvar ganska länge.
Just nu har jag en overklighetskänsla, att senaste månaden är något som jag hittade på. Och det gör mej ledsen. Jag är inte ledsen eller arg på honom, han behandlade faktiskt mej bättre än någon kille gjort på... väldigt länge. Och jag kommer sakna honom. Ledsen är jag för att det kan kännas så bra och avslappnat med någon, men att nånting (nåt ganska viktigt i det här fallet) ändå fattas. Och jag hatar att höra om vilka fina egenskaper jag har, för det får mej bara att bli ännu mer frustrerad. Och inse att det krävs så jääävla mycket för att allt ska passa. Hur orkar man ens testa igen, liksom?
Jag vet att jag är en bra människa. Men oddsen att jag ska hitta nån som också är det, som ser vad jag har, som har lika mycket att ge mej tillbaka, där känslorna som finns med i bilden inte är från det förflutna utan här och nu och på riktigt...
...babies, dom känns inte särskilt höga.
Hursomhelst. Min lägenhet kanske inte riktigt uppfyller kriterierna för en rövarkula än, men den är nog på god väg om jag inte gör nåt snart. Till exempel plockar upp alla kläder som ligger slängda överallt. Zzzz. Jag måste.
Annars kommer ångesten när jag kommer tillbaka hit på söndag späs på ännu mer.
Jag vet att jag är störd som tänker på hur det kommer kännas när jag kommer hem, jag har ju inte ens åkt än. Men jag gör alltid så. Tänker på hur allt ska kännas sen, istället för att känna efter hur det är nu.
Hur är det nu då?
Jag sov ordentligt inatt, det är bra. Dock hade jag av okänd anledning Love lockdown med Kanye West på hjärnan när jag vaknade, och den har inte försvunnit än. Varför? Gillar den inte ens.
Och i övrigt... så mår jag faktiskt inte så himla bra. Nej, vi hade inte setts länge. Och nej, jag var inte kär.
Men det kändes jävligt bra att umgås med honom och jag hoppades nog på att bli.
Någon påpekade igår att jag lämnade ut mej ganska mycket på bloggen, och jag brukar inte göra det. Men just nu behöver jag. Jag behöver skriva och få ur mej och jag bryr mej faktiskt inte om jag visar mej "svag". Jag är inte en kylig och hård människa, även om jag önskar det ibland. Det kan låta som att jag bara skakar av mej saker när jag pratar med folk, men jag har aldrig varit sån. Det sitter kvar. Och vissa saker sitter bevisligen kvar ganska länge.
Just nu har jag en overklighetskänsla, att senaste månaden är något som jag hittade på. Och det gör mej ledsen. Jag är inte ledsen eller arg på honom, han behandlade faktiskt mej bättre än någon kille gjort på... väldigt länge. Och jag kommer sakna honom. Ledsen är jag för att det kan kännas så bra och avslappnat med någon, men att nånting (nåt ganska viktigt i det här fallet) ändå fattas. Och jag hatar att höra om vilka fina egenskaper jag har, för det får mej bara att bli ännu mer frustrerad. Och inse att det krävs så jääävla mycket för att allt ska passa. Hur orkar man ens testa igen, liksom?
Jag vet att jag är en bra människa. Men oddsen att jag ska hitta nån som också är det, som ser vad jag har, som har lika mycket att ge mej tillbaka, där känslorna som finns med i bilden inte är från det förflutna utan här och nu och på riktigt...
...babies, dom känns inte särskilt höga.
