Salacious

Det har varit en tuff dag på jobbet, rent mentalt. Ibland orkar jag bara inte och börjar ifrågasätta varför jag valt den här inriktningen. Man ger av sej själv, sätter sina egna önskningar och behov i andra hand, lyssnar, stödjer, bryr sej om... och får skit som tack. Naturligtvis är det inte såhär jämt - och jag överdriver också för den delen eftersom jag är trött och ganska less just nu - men det gör inte att det känns mindre jobbigt. För det mesta präglas ju faktiskt tillvaron av att man ser folk utvecklas och blomma ut (och att man därtill känner sej behövd och uppskattad). Så jag tänker inte skriva ett argt inlägg som jag först tänkte.

Istället vill jag tala om att en fin sak med Göteborg (det kanske är så i alla storstäder, jag vet faktiskt inte) är alla spontana samtal som uppstår med främlingar. Människor pratar faktiskt med varandra här! Och man behöver inte vara rädd för att bli klassad som knäpp bara för att man tilltalar någon i affären eller i kön till bankomaten. (Och nu menar jag inte scenarion med äckel som stöter på en på spårvagnen, utan vanliga, reko människor som muntrar upp en genom att småprata lite.) Det skulle ALDRIG hända i Gislaved. Skulle man, gud förbjude, råka säga något till nån man inte kände skulle man i bästa fall komma undan med en besvärad min.
När jag, ganska less som sagt, stod och väntade på spårvagnen på väg hem från jobbet sa en kvinna: "Tror du inte, att om det var en härlig sommarkväll nu, så hade vi varit lite lyckligare?" och jag höll såklart med. Sen pratade vi en kort stund om sommaren som aldrig vill komma. När hon lite senare steg av spårvagnen sa hon "Ha det så bra nu... i solen" och gav mej en menande blick.

Förstår ni? Det är så lite som behövs för att man ska känna sej lite mer väl till mods. Någon uppmärksammar en och bemödar sej med att byta några ord... det är sånt som kan göra skillnad.