Publicerad 2012-05-24 23:33:53 i Allmänt
Jag kan inte riktigt beskriva känslan jag har och tankarna jag tänker just nu.
Vi var på Rättsmedicinska institutet på Karolinska idag. Som polis kommer det hända mer än en gång att man kommer till en plats där någon har avlidit och därför är det viktigt att vara mentalt förberedd på en sån sak. Eller så mentalt förberedd man kan bli, åtminstone. Därför fick vi titta på olika lik idag.
Eller nej. Jag tycker att det känns respektlöst att säga lik. Kanske måste man tänka så, för att kunna avskärma sej lite och inte bli för känslomässigt engagerad. Men jag kan just nu inte göra annat än att tänka på dom som döda människor. Människor som har funnits en gång, men som inte finns längre. En man som gav sej ut i det fina vädret för några dagar sen för att åka på sin mc, vilket också var det sista han gjorde. Någon som blivit sittande död vid sitt köksbord vecka efter vecka efter vecka eftersom ingen saknade honom. En annan som förmodligen satt och åt frukost i morse, precis som vi andra. Och som nu inte finns längre. Nånsin.
Jag kan inte låta bli att tänka vad som var deras sista ord, vem dom kramade senast, vilken låt dom hörde på radion. Och hur mycket jag än försöker kan jag inte greppa tanken att det en dag plötsligt bara tar slut, från en sekund till en annan. Det är märkligt, hur livets mest naturliga och självklara inslag, är det som är allra svårast att hantera. Och jag menar inte att vi borde gå omkring och tänka på döden hela tiden. Det finns ingen mening med det.
Självklart började jag tänka på pappa när jag stod därinne. Särskilt när rättsläkaren vände på den första mannen vi tittade på så att vi fick se hur likfläckar ser ut. Det var inget respektlöst i det hon gjorde - vi var ju där i utbildningssyfte - men det kändes bara så hemskt. Jag tänkte på att mannen säkert hade barn och hur dom hade känt det om dom vetat att en hel skolklass hade stått och tittat på deras döda och nakna pappa. Och så tänkte jag på hur jag hade känt det om någon hade gjort så med min pappa och då började jag gråta. Trots att jag vet att det inte hände. Vi tog upp just den etiska aspekten med vår lärare innan vi gick in och då sa han något ganska fint; "Vi får se det som att dom här människornas sista bidrag till samhället innan dom får komma till ro är att hjälpa folk med sin utbildning."
Det är som sagt ingen vidare mening med att tänka på döden alltför mycket. Den kommer att komma för alla och det finns absolut ingenting vi kan göra åt det. Därför är det ingen mening. Däremot är det en väldigt stor mening med att återigen påminna sej själv om några viktiga saker.
Imorgon, sägs det, kommer vi få reda på var vi kommer att hamna på aspiranten. Och jag har länge känt en ganska stor stress över det. Var jag än hamnar kommer det inte bli riktigt bra, har jag känt. Men nu tänker jag annorlunda. Var jag än hamnar kommer det bli jättebra. Det kanske inte blir bekvämt. Jag kanske kommer få ge upp saker. Ändra saker. Kompromissa. Inte bo där jag hade tänkt. Alternativt få ett långt avstånd till den jag älskar.
Men allvarligt talat - vad spelar det för roll?
Jag lever. Jag är frisk. I mitt liv finns människor som jag älskar och som älskar mej tillbaka. Det kommer inte vara för evigt. Men det är så just nu.
Allting annat ordnar sej.
Publicerad 2012-05-21 15:07:26 i Allmänt
Det här med att fortfarande gå i skolan när man är 27, det är ingen hit kan jag meddela. Nu råkar det ju iofs vara så att jag går på världens roligaste skola, men det är ändå en massa pluggande, det kommer man inte ifrån.
Och jag börjar liksom... kunna det här nu. Först nio år i grundskolan, följt av tre år på gymnasiet. Därefter var det ett direkt hopp till universitetet och plugg i ytterligare tre och ett halvt år innan jag fick min socionomoexamen. Sen, hör och häpna, jobbade jag och fick ordentlig LÖN i och kunde leva ett NORMALT liv i tre år innan jag bestämde mej för att jag ville bli potatisgris. Och gå tillbaks till plugg och csn igen.
Missförstå mej inte. Att sadla om var utan tvekan det bästa beslut jag någonsin tagit. Men i januari när jag lämnar skolans grindar... då får det fan vara BRA med studier! Okej, hjärnan?!
Ska inte klaga egentligen. Även om det är riktigt segt att skriva hemtenta när solen skiner så är det inte så farligt. (Den är bra mycket lättare än merparten av alla hemtentor jag skrivit genom åren.) Det är bara...tråkigt.
Så tråkigt att jag bloggar trots att jag inte har något speciellt att blogga om. (Förutom det faktum att jag ska göra skolarbete och därmed inte borde blogga!)
Nåååja. Det här blir nog en bra dag i slutändan ändå. I eftermiddag är det informationsträff på muséet, vi ska få höra vad som är på gång inför sommaren och veta mer om den sprillans nya Säpo-utställningen. Kul! Dessutom får man alltid så himmelskt goda mackor på dom där mötena. Mmm.
Och efter det är det raka spåret till världens bästa kille som skämmer bort mej varje dag. Igår putsade han mina uniformskängor t.ex. Inte för att jag frågade om han kunde göra det, utan för att han ändå hade putsat sina skor och frågade om han skulle ta mina. Det, mina vänner, är kärlek, det. Ingen, förutom mamma, har gjort såna saker för mej. Och nu glänser dom likt inga andra kängor på Sörentorp!
Publicerad 2012-05-19 18:03:04 i Allmänt
Museijobb idag och imorgon, men det känns faktiskt inte så farligt med tanke på att jag har tre lediga dagar bakom mej.
I onsdags eftermiddag åkte Fredrik och jag iväg till Norrköping för två dagars lyxande på hotell. Det var så otroligt skönt att sova så länge vi ville (nästan i alla fall, hotellfrullen fick ju inte missas...haha), undvika all vardagsstress och ha tid att prata om allt och ingenting hur länge som helst. Norrköping är en trevlig stad, inte kanske så att man vill bosätta sej där, men väl värd ett besök! Annars är det ju ett ställe som man mest passerar.
Visserligen var det inte staden som var målet med resan, utan bara att komma iväg nånstans och ha tid för varandra. Vilket vi verkligen fick. Det är lite konstigt egentligen, att ju mer man umgås med någon, desto mer saknar man. Men det är en väldigt skön känsla, som jag är så glad att få uppleva.
Nu är han dessutom snart hemma. Ett barndop är avklarat för hans del, och min arbetsdag är överstökad. Nu ska jag göra Lyxkycklingsallad á lá PHS, hoppas det går hem! ;)
Publicerad 2012-05-15 20:13:20 i Allmänt
Idag var Annika Östberg och föreläste på skolan. (Bilden är från ett annat tillfälle, lånad från nätet.) Det var minst sagt speciellt. Eftersom jag är den som arrangerat hela grejen är jag riktigt glad att så många faktiskt kom och lyssnade. Många har en åsikt om Annika, men det jag såg fram emot var att faktiskt få höra hennes egna ord, utan journalisters vinklingar.
Och faktum är att jag faktiskt fick en helt annan bild av henne. Medierapporteringen av hennes fall har fått en hel del kritik. Berättigat, har jag tyckt. Att hon har fått sitta 28 år i amerikanskt fängelse för att hon råkade ha fel pojkvän har aldrig känts särskilt trovärdigt.
Annika berättade dock idag att hon aldrig har hävdat att hon är oskyldigt dömd. Hon avfyrade inte skotten, men hon hade ansvar. Och oavsett om hennes version av vad som hände är sann eller inte så ska hon ha respekt för att hon inte en enda gång försökte försvara eller bortförklara sina handlingar och val i livet. En tjej i publiken frågade (det kom väldigt många frågor) om hon tyckte att hennes tid i fängelse var orättvist lång och då svarade hon att om man lägger hennes liv i en vågskål och de två offrens liv i en annan, så väger de 28 åren lätt som en fjäder.
Jag vill kunna tro på människor, att man har en förmåga att förändras och jag vill kunna förstå. Och jag väljer att försöka förstå henne. Det betyder inte att jag på något sätt försvarar det liv hon levt och det hon har gjort - för det är fruktansvärda saker - men jag tycker att man någon gång måste få anses ha sonat sitt brott. Och det känns som att hon har gjort det efter nästan 30 år. Är dessutom ganska övertygad om att den Annika som med tårar i ögonen stod och berättade hur emotionellt det var att stå och prata inför en stor grupp av blivande poliser efter att ha varit involverad i ett mord på en polisman är en helt annan Annika än den nerknarkade kvinna som blev gripen 1983. Två år innan jag ens var född. Det ger lite perspektiv på hur jag väljer att förhålla mej till hela historien.
Efter föreläsningen så gav Jonna mej en försenad födelsedagspresent. Eller två, faktiskt. För jag fick en suuupersöt Barbapapa-mugg och den här:
Hon har gjort den här till mej! Förstår ni! En tavla med allt jag tycker om!
Ola och Marilyn, mina älsklingar.
Och "Så länge du hör musiken" är förstås en textrad av Markus Krunegård.
Det absolut bästa jag vet är att känna att någon har lagt ner tid, kärlek och tanke.
Och det kände jag verkligen idag, Jonna. Tack, finaste du!
Publicerad 2012-05-10 21:34:49 i Allmänt
Den här veckan har känts otroligt lång. Inte bara i bemärkelsen att det varit långa dagar i skolan och långa kvällar med plugg, det har känts som att tiden helt enkelt inte har velat gå.
Kanske för att jag längtat och längtar så himla mycket efter helgen. Jonna och jag åker till mitt älskade Göteborg imorgon!
Från början var det ju meningen att jag skulle springa Göteborgsvarvet, men eftersom min fot fortfarande inte är läkt efter stukningen så blir det definitivt inget med det. Visserligen har jag vetat det ett ganska bra tag nu, men man fortsätter ju på något vis att hoppas. Nu har jag dock accepterat att det är så det kommer bli och ser istället fram emot att få ännu mer tid med Isabelle. Kommer bli hur bra som helst! Och på lördag är vi hembjudna till Caroline, vilket ska bli supermysigt. Ska äntligen få se hur hon bor, det är hög tid efter att ha känt henne i snart ett och ett halvt år! :) På kvällen blir det utgång, förhoppningsvis i mina gamla turfs... Wohooo!
Publicerad 2012-05-06 17:27:26 i Allmänt
Åh, vad glad jag är över att ha haft en helt ledig helg och för att jag kunnat tillbringa den med min älskling!
Just nu är jag hemma för att packa väskan inför veckan (vi har nämligen börjat köra lite varannan vecka nu så att vi slipper flänga runt så himla mycket) och då passar jag på att blogga lite.
I fredags var vi på middag hemma hos Fredriks föräldrar och det var mycket trevligt. Och igår var det alltså dags för Jesus Christ Superstar - världens bästa musikal! Och den här gången hade dessutom världens bästa artist huvudrollen! Dock är det framförallt Patrik Martinsson som spelar Judas som ska ha det största berömmet; helt otroligt vad begåvad han är! Född till att vara musikalartist. Ola var naturligtvis också helt fantastisk, men är som allra bäst när han är sej själv. (Och då är han som bekant bättre än allt.)
Vi gick på den tidiga föreställningen så det var ganska skönt att ha hela kvällen kvar när vi trippade ut från Göta Lejon. Det blev middag på En till grek på söder och sen hemfärd för att slänga sej i soffan. Vi såg en film jag velat se hur länge som helst.
Mycket bra och annorlunda film. Rekommenderas! Tycker det är så skönt att se allvarliga och mörka filmer som är milsår ifrån det Hollywood-ytliga och förutsägbara. Dessutom är Javier Bardem sagolikt bra, lätt en av vår tids mest begåvade skådespelare.
Idag när vi vaknade gjorde vi det utan stress och någon tid att passa och sen åkte vi iväg till Brasserie Elverket för en lyxig brunch. Sill, vårrullar, smörrebröd, räkor, äggröra, bacon, korv, kyckling, caesarsallad, tonfisksmörgåstårta, bröd, brieost, jordnötssmör och nutella i en enda salig blandning. Och egengräddade våfflor! Tur att det inte är söndag varje dag. Haha. Och för att spä på lyxkänslan lite ytterligare åkte vi till MnO Outlet för att fynda lite. Hur bra som helst!
Nu borde batterierna vara hyfsat laddade inför en ny skolvecka. Känns bra!
Publicerad 2012-05-05 10:44:44 i Allmänt
Vad skönt det är när det känns som söndag, men i själva verket bara är lördag.
Och en bra lördag, dessutom! Fredrik har varit och sjösatt sin båt, men jag valde att ta sovmorgon istället för att gå upp klockan fem (!). Behövde verkligen sova!
I eftermiddag är det dags för Jesus Christ Superstar med Vicki och Stefan. Och, inte minst, Ola Salo! Känns lite overkligt att det är idag, har sett fram emot detta så himla länge.
Nu är älskling på väg hem så jag ska vara duktig och hänga lite tvätt innan dess.
Hoppas ni också har en skön helg!
Publicerad 2012-05-02 21:12:18 i Allmänt
Publicerad 2012-04-29 22:31:18 i Allmänt
Jag vet inte om det är en plötslig klokhet som sköljt över mej lagom till efterdyningarna av min 27-årsdag. Eller om det kanske är så att jag alltid har tyckt om att försöka förstå mej på saker (även om det är svårt ibland) och därför alltid har uppskattat att tänka och begrunda, och sen tänka och begrunda lite till. Just när man tror att man fått saker och ting klara för sej kommer en ny infallsvinkel eller en ny känsla och gör att allt roteras ytterligare några varv.
Just nu tänker jag i alla fall mycket. Och jag tänker på val och beslut. Det känns som att det är ett ganska återkommande tema i mitt liv just nu. Har ni förresten tänkt på att val och beslut inte är samma sak?
Val - "jag vill". Du väljer att rösta på ett parti men det finns inga garantier för att det är just det partiet som kommer att styra vårt land, du väljer att ta en genväg till jobbet men det finns ingenting som säger att det är trafikstockning där just idag, du väljer att leva i nöd och lust med någon men varken du eller din partner kan veta om ni går tillsammans eller tar varsin väg när dom kalla höstdagarna ligger och lurar bakom hörnet.
Beslut - "jag ska". Du ska ta hand om dej själv bättre, du ska göra ditt allra bästa på jobbet, du ska säga minst tre positiva saker till någon annan varje dag.
Med andra ord; val påverkas av andra människors handlingar medan du, när det gäller beslut, i mångt och mycket faktiskt har total makt.
Och även om det är ganska slitsamt att inte ha kontroll över sina val så är det bra mycket rimligare att istället lägga fokus på det man kan påverka.
Till exempel sej själv.
Jag kanske inte kan bestämma var jag ska vara men jag kan bestämma vad jag vill vara och hur jag ska vara det.
Det är inte kattskit, direkt.
(Putslustigt värre i rubriksättningen. Sex och ett halvt år i Göteborg satte nog sina spår, trots allt...)
Publicerad 2012-04-28 14:03:01 i Allmänt
Kan inte nog understryka hur fantastisk den här skivan (och den här mannen) är. Det är i stort sett det enda jag har lyssnat på sen den släpptes. Tröttnar ALDRIG. Nu när The Ark inte finns längre är Markus Krunegård utan konkurrens etta på min lista.
"Jag är precis som då, jag kommer aldrig bli som ni
jag kommer alltid stå bredvid och titta in"
Publicerad 2012-04-26 19:53:25 i Allmänt
Den här veckan har varit minst sagt fullspäckad; ny kurs (sista innan sommarlovet), ett berg av kurslitteratur att skaffa och läsa och förberedelser och fix inför mitt kalas på lördag. Och ovanpå det allt det vardagliga som ska pusslas in - träning, tid med pojkvän och småsaker som ska ordnas och hela tiden blir ersatta med nya. Det är inte så att jag klagar - jag har nog varken mer eller mindre än någon annan - men det är tur att inte alla veckor ser ut såhär.
Ett väldigt bra inslag i veckan var hursomhelst föreläsningen med
Emma Jangestig i tisdags. Jag är föreläsningsansvarig i den fackliga styrelsen på skolan, så det var jag som hade anordnat att hon kom och berättade om sin historia. Läste ju hennes bok i somras och
blev väldigt berörd av den, så det var nästan lite nervöst att träffa henne på riktigt. Jag behövde dock inte oroa mej för det var världens trevligaste människa som mötte mej. Emma har ju fått mycket kommentarer om att hon inte "sörjer som man ska" och blivit ifrågasatt många gånger av folk som undrar hur hon kan vara så positiv istället för att vara fylld med hat. Vilket märkligt sätt att resonera på. Jag ska inte sticka under stol med att jag också har undrat hur man kan ha så mycket energi och ha en så positiv inställning till livet när man varit med om något så fruktansvärt, men jag förstår verkligen inte hur folk kan döma någon på det viset och anse sej ha rätt att ha bestämma vad en normal bearbetning är.
När man satt och lyssnade på henne var det inget tvivel om att det som hon gör, berättar om
Max och
Saga och sin väg tillbaka, är något som hjälper henne att fortsätta leva vidare. Inte i vinstsyfte (för jag kan meddela att föreläsningarna inte är något hon kan försörja sej på, inte ens nästan), utan för att hon behöver det. Och hur hemskt det än är att lyssna på det där som hände i
Arboga för fyra år sen så överskuggas det av hennes utstrålning och fina personlighet. Där snackar vi förebild!
Nu ska jag lyssna på några andra, men tývärr ganska tråkiga, föreläsningar som ligger uppe på vår läroplattform. Brukar ha som princip att inte plugga på kvällstid, men den här veckan har jag varit tvungen att göra undantag. Det ska nog gå bra. Blir det alltför plågsamt kan jag trösta mej med att jag har födelsedag imorgon och får vakna upp med världens finaste kille!
Publicerad 2012-04-21 11:58:05 i Allmänt
Som ni kanske vet älskar jag Marilyn Monroe. Därför var det med lite skräckblandad förtjusning
jag tittade på My week with Marilyn igår. Var lite orolig att Michelle Williams inte skulle klara av att göra rollen.
Men GUD vad bra hon är.
Hon kommer att göra många stora roller i sitt liv, det är en sak som är säker.
Publicerad 2012-04-21 00:23:26 i Allmänt
Och så var det då äntligen helg igen. Även om jag ska jobba under lördagkvällen kommer det först och främst vara vila som är dom kommande dagarnas ledord.
På tal om att vila så lär det vara det jag får göra den närmsta tiden. Åtminstone från löpningen. Besökte vårdcentralen idag för att få en tid hos en läkare och rådgjorde lite med en sjuksköterska. Hon hade, hör och häpna, ett väldigt bra bemötande (tyvärr är det inte min erfarenhet att människor inom sjukvården alltid har det) och tyckte att det hade gått lite för kort tid för att det skulle vara aktuellt att låta en läkare undersöka foten. Särskilt med tanke på att jag faktiskt kan gå på den.
"Det kan ta ända upp till 12 veckor innan det är läkt."
12 veckor. Det vill säga hela sommaren. KUL. Men det lutar åt att det kanske kommer bli så; det här är något helt annat än förra gången jag var med om en stukning, så jag är inställd på att det här inte kommer ge med sej i första taget. Och jag börjar mer och mer förlika mej med tanken på att det inte blir nåt Göteborgsvarv för min del. Skittråkigt, men det finns verkligen INGENTING jag kan göra åt det. Istället får jag lägga fokus på att träna upp stabiliteten ännu mer så att jag kan få en bra löparhöst istället. Så får det bli.
Publicerad 2012-04-19 14:56:53 i Allmänt
En av dom skönaste sakerna som finns är att få saker GJORDA. Eller hur?
Känslan av att kunna bocka av saker i sin mentala "att göra"-lista är väldigt angenäm.
Det har varit en hel del såna saker den här veckan och det känns bra att, åtminstone för tillfället, ha lite struktur över sin tillvaro. Idag har jag till exempel gjort en liten (men ändå ack så viktig) tidsplan för hur jag ska jobba med mitt examensarbete från och med nu fram till sommarlovet. Dessutom har jag fått tummen ur och kontaktat en vårdcentral så att jag kan kolla upp hur det egentligen står till med min fot, samt fått en sån liten skitsak som att ringa och beställa ett nytt Mecenatkort (studentkort, för er som inte vet) ur världen.
Små saker, men ändå. Jag hatar att ha saker som hänger över mej och ständigt påminner en om hur mycket det är man borde göra.
I helgen ska jag, förutom att jobba, ta mej an mina garderober. Rensa ur och sortera. Snyggt och prydligt ska det bli! Det är mitt stora "borde" på hemmaplan just nu.
Ikväll: En sista koll inför morgondagens tenta, samt ett ärligt försök att inte somna i soffan direkt efter maten.
Puss på er!
Publicerad 2012-04-17 19:35:26 i Allmänt
Dagen började med min nya träningsrutin; stavmaskin och cykling. Har NÄSTAN börjat uppskatta att cykla nu, och det är ju visserligen bra. Men jag blir så fruktansvärt avundsjuk när jag ser alla som drar på sej löpardojorna och beger sej ut i spåret.
Jag viiiill.
Men det är bara att bita ihop och ösa på med ännu mer tålamod.
Dagens första och enda lektion var en två och en halv timme lång övning som behandlade vårdlagarna och förväxlingsrisker. Min patrull blev kallad till ett torg där ett gäng väsnades och skrämde allmänheten och min uppgift i det hela blev att omhänderta en tjej som var så berusad att hon inte kunde ta hand om sej själv. Denna lag, LOB (Lagen om omhändertagande av berusade personer m.m.), är - till skillnad från vad många kanske tror - inte en strafflag utan en vårdande lag. Det räcker alltså INTE att en person som druckit några öl är otrevlig mot polisen för att han eller hon ska hamna i "fyllecell". Polisen får alltså BARA göra ett omhändetagande enligt LOB om personen i fråga är full och oförmögen att ta hand om sej själv eller utgör en fara för sej själv eller någon annan. Allting annat är fel, fel, fel! Kom ihåg det!
Efter lunchen haffade jag Caroline och tog en kaffe i matsalen. Känns som evigheter sen vi fick tid att sitta och prata, bara vi två...Det var hur mysigt som helst och efter en lång pratstund mötte vi upp Björn, Björn, Zacke och Emilia för lite tentaplugg. Okej, det blev ganska mycket skratt och prat om annat också men vi fick en hel del frågetecken uträtade. Gruppdiskussioner med engagerade människor är super!
Nu sitter jag i Fredriks soffa och undrar om han har gått vilse. Två saker fick jag veta i telefon tidigare idag:
1. Han skulle inte bli så sen.
2. Han skulle handla på vägen hem så jag fick inte ens täääänka på att börja laga någon mat.
Såhär blev utfallet:
1. Han verkar ha gått upp i rök.
2. Jag är svinhungrig.
Hur tänkte han här?
(PS. Jag vet att det är skitjobbigt att det inte är någon styckeindelning men blogg.se ville tydligen inte bistå med den tjänsten idag. Märkligt. En annan märklig sak är att det plötsligt blir reklamlänkar lite här och var i texten. Klicka inte på dom. Bu för blogg.se!)
