Märkligt beteende.
Igår ville min närmsta chef prata med mej. Jag visste att det var på gång, eftersom vi inte jobbat ihop sen det blev känt att jag ska byta tjänst. Han har haft semester, sen hade jag semester i påsk etc.
Det var ett väldigt märkligt samtal.
Som så många gånger förr är jag lite tveksam till om jag ska skriva om det överhuvudtaget. Men precis som tidigare så är det ju så att jag skriver vad jag vill i min blogg och det är valfritt för vem som helst att läsa. Och jag skriver aldrig någonting som jag inte står för.
Han började med att gratulera till den nya tjänsten och önska lycka till, och sa att det säkert skulle passa mej med min bakgrund. Under dom sekunder det tog att säga detta satt jag dock och väntade på ett "men...". Och sen kom det:
"Men jag måste säga att jag faktiskt är besviken."
För tydligen är det så inom Polisen, att om man funderar på att söka en ny tjänst så ska man, helst innan man skickar in denna ansökan, prata med sin närmsta chef. Det är detta som gör att han är besviken på mej, att jag gjort det här valet utan att bolla med honom först. Grejen är ju bara den att jag inte har behövt bolla, jag har ju liksom gjort det jag velat. Jag förklarade för honom att jag faktiskt aldrig har varit med om, eller hört talas om, en arbetsplats där man pratar med sin chef INNAN man bestämt sej för att byta jobb. Att chefen, precis som i det här fallet, får kännedom om detta först när det är klart har i min värld varit helt naturligt, och jag förklarade att hans tillvägagångssätt är helt nytt för mej.
Då sa han att man visserligen inte har nån skyldighet att prata med sin chef, men att det förväntas att man gör det. Till saken hör att en annan i vårt turlag slutade för bara några månader sen och han hade inte heller förvarnat om det. Så nu är han och jag två exempel på det "nya" innan Polisen, för enligt min närmsta chef förekom inte det här överhuvudtaget för fem-tio år sen.
Det är just det här som gör mej så förvirrad. "Det här förekom inte för fem-tio år sen."
Vilket då? Att man ser om sitt eget hus? Att man handlar på det sätt som man tror gynnar en bäst?
I så fall är jag väldigt tacksam över att jag inte jobbade inom myndigheten för tio år sen. Väldigt tacksam.
Det finns inte på kartan att jag skulle diskutera med min chef att jag sökt en ny tjänst. Får man inte den tjänsten så vet ju han/hon att man ser sej om efter nånting annat. Varför skulle man skylta med det?
Jag förstår verkligen inte.
Vad som är ännu konstigare är att det bara rinner av mej som vatten på en gås. I vanliga fall när någon använder ord som "besviken" och "det här är ett helt nytt beteende" så skulle jag nog drabbas av dåligt samvete. Men den här gången är det bara...tomt. Förutom den totala förvåning jag känner. Jag vet inte, det kanske är jag som har en helt snedvriden inställning till arbetsgivare? För mej är det nämligen just det dom är - arbetsgivare. Inte kompisar. Även om man såklart kan ha trevligt med sina chefer.
Sen arbetar jag ju i en organisation där det är mycket tal om lagspel. Och det är naturligtvis superviktigt. Nästan allt vi gör handlar om att vara lagspelare, att jobba med varandra för att lösa dom situationer vi hamnar i på ett så bra sätt som möjligt. Men bara för att jag spelar i ett lag så betyder inte det att jag inte samtidigt är en enskild spelare. För det är jag. Vilket jag hoppas att alla är? Vem ska se till mina intressen om inte jag själv gör det?
Men det är nog på den punkten som vi skiljer oss åt allra mest. Min chef uttryckte nämligen att en del av besvikelsen berodde på att han kände att han inte hade fått förtroende, att han hade velat lotsa mej genom mitt val. Han sa att vi i turlaget är väldigt olika; några av oss kan sitta på kontoret och nästan gråta och berätta om hur tufft det är i livet just nu, att man funderar på att skaffa barn och inte får det att gå ihop, eller att det är lite jobbigt hemma. Medan andra inte säger någonting. Jag förstod att han menade att jag tillhör den senare kategorin.
Och så är det, definitivt. Det finns ett fåtal människor jag anförtror mej åt, faktum är att jag kan räkna dom på min ena hand. Men även med dessa människor ska det ganska mycket till för att jag verkligen ska öppna upp på det sätt han beskriver. Jag kommer aldrig öppna upp för någon som jag bara har en arbetsrelation till. Och DEFINITIVT inte för någon som jag dessutom inte ens känner och som bara vet var jag bor och hur mitt civilstånd ser ut.
Som sagt, mycket konstig upplevelse. Att få "skäll" men inte ta åt sej. (Visst, i någon form berörs jag ju eftersoom jag skriver det här inlägget, men jag tror att ni förstår vad jag menar.) Utan snarare bara vara helt övertygad om att jag inte har gjort nånting fel.
Så även om det inte var ett särskilt angenämt samtal, så är känslan nu efteråt ganska skön.
Imorgon fyller jag 29 år. Jag har mycket, mycket kvar att jobba på för att bli den harmoniska och balanserade individ som jag vet att jag kan vara. Men jag har kommit en bra bit på väg, särskilt om man jämför med hur jag var när den här bloggen startades en gång i tiden.
Jag vet till exempel vem jag är. Och hur jag är. Jag vet när mitt beteende är fel, men jag vet också när jag inte har någon anledning att be om ursäkt.
Att bli äldre är en himla bra grej, tycker jag.
