Salacious

Idag är det alltså min dag, och även om det känns ganska mysigt att fylla år så är det ju inte alls som när man var liten. Som så mycket annat här i livet. Men vad som dock värmer i hela hjärtat är när man får oväntad uppvaktning. Karin M, världens mest omtänksamma, kramade om mej och gav mej en jättefin blomma. Det hade jag aldrig väntat mej, och just därför var det den bästa födelsedagspresenten.

Imorgon åker jag till Gislaved och blir firad av familjen. Det blir roligt. Att jag jobbar lördag, söndag är mindre roligt men det gör inte så mycket eftersom det blir fest på söndag kväll. :) Jag längtar.

Nu har American Idol börjat sändas kl 17.20 måndag-torsdag vilket är en alldeles förträfflig idé. Man kräver ju praktiskt taget ett schysst teve-program att slappna av framför när skoldagen är slut. Det är en fin tradition som funnits i alla tider. Dallas, Dynastin, Lilla huset på prärien, Beverly Hills, Melrose Place... det har ju blivit några stycken. Hursomhelst...Snacka om att deltagarna i American Idol håller hundra gånger högre klass än dom svenska. Strax ska jag slänga mej i soffan och kolla på dagens avsnitt. Killarnas tur nu!

Imorgon fyller jag år. :)

... är när man har saker att se fram emot!

Och det har jag nu. På söndag blir det fest med Sara, Carin, Frida, Johanna och Sofie. Premiär på Sigges, det är ett säkert vårtecken! :D

Helgen efter blir det dubbelfest här på våningen. Två lägenheter, alkohol i mängder och massa trevligt folk. Me like!

Idag har jag dessutom ätit säsongens första mjukglass. Det tar sej!

Det var så packat med folk, så det där nervösa kunde omöjligt genomföras idag. Det finns en möjlighet att gå dit imorgon också, men jag vet faktiskt inte om jag har lust att gå upp lika tidigt och frysa lika mycket om fötterna. Tre timmar i onödan idag, vem vet hur många det blir imorgon? Nåja, jag får se hur jag gör.

Just nu känner jag bara för att äta tacos och gosa in mej i Daniels hals. Och det är precis vad jag ska göra om ett tag, också!

Imorgon (eller egentligen idag) ska jag göra en sak som gör mej så nervös att jag får ont i magen av bara tanken. Men nu har jag bestämt mej och det får bära eller brista.

To be continued... :)

Det har varit en av dom där dagarna, ni vet. Ingenting har varit ens lite kul.
Jag har pluggat, tittat på Oprah, lagat mat och tvättat. Och nu är det kväll.

Sen så blir det inget The Ark imorgon heller, vilket verkligen är skittråkigt. Men ingen kunde, så det finns ingenting att göra. I dubbel bemärkelse.

Hatar att vara på sånt här humör.

Ge mej en hobby.

Och den här gången är det den största synden av dom alla.

Jag funderar faktiskt på att inte gå på fredag. Förstår ni? På grund av att jag kommer känna mej så sjukligt ensam så har jag allvarliga funderingar på att inte gå på The Ark.

Vad fan är det frågan om?

Jag har egentligen ingenting att säga. Är ledig från skolan i två dagar, men det känns nästan mer jobbigt än skönt på grund av pluggpressen. Men går allt som det ska så hinner jag läsa ut en och en halv bok tills på fredag.

Förresten så är det ju på fredag som The Ark spelar på Liseberg. Kan inte nån som känner sej manad följa med? Hälften av nöjet med en konsert är ju faktiskt att uppleva den med någon. Jag får tjata lite här och var, helt enkelt.

Min bloggflagga svajar på halv stång, känns det som. På återseende.

På sistone har det varit ett himla liv om hur fattiga Sveriges studenter är, särskilt dom som finns i Stockholm. Höjningen av studiemedlet på 300 kr som ska införas den 1 juli tycks göra varken till eller från.
Och visst, jag håller med om att studenter inte har det lätt. Sen jag flyttade från villan där jag var inneboende till min nya lägenhet så har jag fått börja planera minsta lilla inköp. Och det är såklart inte alltid roligt. Men vet ni vad? Jag tycker det är värt det, för jag har mitt egna ställe nu. Trots att jag får betala en idiotisk hyra på nästan 4000 kr tycker jag att det är värt det. Dessutom så tycker jag att det är rätt nyttigt att lära mej vad det innebär att hålla i pengarna.

Tydligen så är det allra jobbigast att vara student i Stockholm, och det är säkert sant eftersom det ju är Sveriges dyraste stad. Men jag kan inte hjälpa att jag reagerar på en del saker. Erik, i den artikeln jag länkade till, är så fattig att han inte ens har råd med lunch. Oftast hoppar han över den och tar istället en kaffe och en snus. Min första tanke är: sluta snusa, för helvete! Och att påstå att man inte har råd att köpa mat som student är inget annat än ett stort hån mot Sveriges alla hemlösa. Som student har man inte råd att äta lunch ute varje dag, helt korrekt. På sin höjd händer det att jag gör det någon gång i månaden. Men vad man har råd med är att handla mat på Willys eller någon annan bra lågprisaffär. Handla större mängder mer sällan istället för att handla varje dag, så kommer ni spara massvis med pengar. Jag lovar. Och argumentet att det inte finns tid till att laga mat är bara rent skitsnack. Det finns en mängd enkla rätter som tar max en halvtimme att laga, det hinner man under helgen. Gör man dessutom (vilket ju är rätt bra) flera rätter i taget och fryser in det som blir över behöver man inte laga mat så ofta. Visserligen kanske det inte är så kul att planera sin meny för en ganska lång tid framöver, men det är iofs ett jävligt stort i-landsproblem om ni frågar mej.

En annan student i Stockholm jag störde mej på var tjejen som i förra veckan medverkade i nyheterna och berättade om sin dåliga ekonomi. I inslaget redovisades dom kostnader hon hade på en månad. Hyran, SL-kortet, kurslitteraturen och maten säger jag ingenting om. Men tjejen la 500 kr (!) varje månad på sin mobil och 700 kr på kläder! Jag fattar inte hur dum en människa kan vara om hon varje månad lägger ut så mycket onödiga pengar på en skitsak som mobilen, och sen klagar på att hon inte har mat i slutet av månaden. Och att spendera 700 kr i månaden på kläder... Jag blir upprörd. Inte ens jag som är lyckligt lottad med ett extraknäck där jag får ut ca 1800 i månaden lägger så mycket pengar på kläder. Varför tror studenter som inte jobbar extra alls att dom då ska kunna göra det och sedan gnälla över hur synd det är om dom? Ååååååhhhh!!

En som skrev på Aftonbladets forum berättade att han bara har 800 kr i månaden kvar att leva på efter att hyran, SL-kortet och kurslitteraturen tagit sitt. Vad jag reagerade på är att han hade kurslitteratur för 1500 kr i månaden. Hur är det möjligt? Det har vi aldrig ens varit i närheten av i vår klass, och jag tvivlar starkt på att det kan skilja sej så mycket mellan Stockholm och Göteborg. Och om det nu är så, leta kurslitteratur på nätet! Man är ganska lat om den enda ansträngningen man gör är att gå in på Akademibokhandeln och köpa sprillans nya böcker inför varje kursstart. Det bästa är förstås att kopiera, skulle aldrig falla mej in att ha dåligt samvete över att jag gör det. Inte när jag märker hur många tusenlappar jag sparar.

Vad jag vill säga med allt det här är.... Det handlar faktiskt till stor del om prioriteringar. Vi har en tuff ekonomisk situation, inget snack om saken. Men då får vi kanske stå ut med att vi inte kan köpa alla skor/tröjor/skivor vi vill ha? Och det handlar om en relativt kort period i våra liv. Jag menar, vi har tak över huvudet och mat i magen. Det är mer än vad alltför många människor har i Sverige idag.

Igår fick jag ett brev som berättade att jag blivit antagen till Unga möter unga; ett projekt som innebär att ett antal unga socionomstuderande till hösten kommer att åka ut i gymnasieklasser och diskutera sex och samlevnad. Studenterna kommer dessförinnan få en liten utbildning på några dagar där vi får lära oss en massa om samtalsteknik. Jag blev jätteglad när jag fick brevet. Dels för att hela idén låter väldigt rolig och lärorik, dels för att jag för en gångs skull kände att min ålder är en tillgång. Det är nästan första gången på den här utbildningen jag gör det, tyvärr.

Om två veckor fyller jag 21, men ofta känner jag mej som 12. Kanske är det inbillning, och jag kan inte riktigt beskriva det, men det känns som att många lägger stor vikt vid min ålder. Jag tycker att jag märker det i blickar, tilltal och jargong. Lite  "jaja, men vad vet du egentligen?". Därmed inte sagt att alla är såna. Dessutom är jag medveten om att jag inte har någon livserfarenhet att skylta med. Men känslan blir inte mindre jobbig för det.

Detta kombinerat med ett dagboksinlägg av Johanna som handlade om hennes (och därmed i viss mån även min) barndom har gjort att jag börjat leka med tanken att jag kanske faktiskt fortfarande är ett barn. Jag menar, vissa uppenbara ledtrådar finns ju.

• Jag är fortfarande löjligt förtjust i Disney- och Astrid Lindgren-filmer.
  
•  Godis är en stor del av mitt liv.
• Jag gör fåniga ljud så fort jag ser en hund.
  

Dessa tre punkter är dock ingenting som jag har för avsikt att ändra inom en snar framtid, så jag hoppas att detta är okej med alla inblandade. Tur i alla fall att jag har någon som är nästan lika fjantig som jag! :D

Tur att jag inte lever i en superreligiös familj, det hade varit ett så ironiskt öde för mej. (Egentligen för vem som helst som inte heter typ Anna Skipper och är världens hurtbulle.) Jag menar, allt som är roligt eller gött är ju faktiskt en synd.

Idag tänker jag främst på dödssynden frosseri. Det har väl knappast undgått någon att det är påsk nu i helgen. Påsken är en högtid som för mej hade känts tämligen onödig om det inte vore för en sak. Godiset. (Att jag är en storkonsument den övriga tiden på året låtsas vi inte om nu.) Idag var det alltså dags att inhandla dom obligatoriska sötsakerna. I full karriär lastade jag i skopa efter skopa i godispåsen. Efter ett tag kände jag att det kanske började räcka, men bestämde mej för att bara kolla vilken kostnad jag var uppe i. När vågen visade på "ynka" 29 kr vet jag inte riktigt vad som hände, den enda logiska förklaringen är att jag fick en slags godispsykos för annars kan jag inte riktigt försvara hur min hjärna tänkte. Påsens innehåll hade på vad som föreföll vara två sekunder ökat med ungefär 150 %. Så nu har jag alltså över ett kilo synd ståendes i skafferiet. Alltså borde jag skämmas. Men det gör jag icke, ty den som är utan synd kan kasta första stenen! Eller hur det nu var... Förresten så vore det en ännu större synd att avstå från något som är så gott och livsnödvändigt.

"Fem miljoner, trehundraåttioniotusenfyrahundraåttiotre."
"PLING!"
"Vad är antalet kalorier som Caroline stoppat i sej dom senaste dagarna?"
"KORREKT!!"

Det var en mycket lyckad helg. Dels för att jag för en gångs skull var i Gislaved utan att jobba, men mest för att vi åkte till Arvika för att se Niklas och Lina gifta sej med varandra. Det kändes så overkligt stort att bevittna en sån sak. Kan inte ens tänka mej hur det känns att stå där framför alla man känner och välja den man älskar. Så fint! Och bröllopsfesten var lyckad på alla sätt och vis. Som jag redan nämnt bjöds det på en massa gott. (Trots det är jag inte alls främmande inför tanken att handla påskgodis nu i veckan...Haha. Obesitas, here I come!) Det rockades också, såklart. Jag gick upp på scenen och sjöng duett tillsammans med sångaren i bandet som spelade, det var riktigt kul. Hoppas verkligen att "mitt" band tar sej i kragen och ordnar en spelning snart. Börjar verkligen bli dags.

Naturligtvis tänkte jag en hel del på Daniel i helgen eftersom han är min kärlek. Nu ska jag lägga mej så att det kan bli en ny dag, för imorgon träffas vi! Lääängtaaar.

Godnatt.

Tja, det är ju ingen nyhet jag kommer med direkt men Vänner är den absolut bästa komediserien som någonsin visats. (Etta bland serier i övrigt ligger självklart Twin Peaks, tätt följd av Six feet under.)

Tur för mej att jag har världens snällaste syster som låter mej låna boxarna. Jag vet inte för vilken kväll i ordningen nu, men det vankas Vänner-maraton och jag kan inte tänka mej att jag skulle bli trött på det anytime soon.

Imorgon åker jag till Gislaved och hälsar på familjen. Sen bär det av till Arvika tidigt på lördag morgon. Det vankas bröllop! Ska bli kul, har aldrig varit på ett förut.

Först idag, snart två läsår efter att jag började på socionomutbildningen, blev jag medveten om vad det är jag egentligen gett mej in i. Efter otaliga böcker och föreläsningar om vad det sociala arbetet innehåller och är kom mitt första magknip. Plötsligt blev det tydligt för mej... det är inget solskensyrke jag kommer ha.

Visst, det handlar om människor och människors problem. Så mycket visste jag redan innan (jag är inte född igår, även om det säkert verkar så ibland). Men just nu håller vi på med samtalsövningar, övningar som är så lärorika att man vill spela in varenda sekund och för evigt pränta in det i sin hjärna. Inte minst för att vi har två klasslärare som besitter så otroligt mycket kunskaper och erfarenheter. Hursomhelst. Idag rollspelade vi. Jag fick vara Jessica, en tonårstjej med missbruksproblem och hög frånvaro i skolan. Tillsammans med "min" pappa var vi på möte med två socialarbetare på deras kontor. Och känslan jag fick av att höra "min" pappa säga att han inte orkar engagera sej längre var hemsk. Dels för att jag faktiskt fick rysningar och impulsen att börja gråta, men mest för att jag tänkte på hur alla riktiga Jessicor därute måste känna det. Det var en väldigt nyttig erfarenhet. Senare under dagen fick jag även agera mej själv i rollen som socialsekreterare, vilket också var nyttigt eftersom jag fick en inblick i hur fruktansvärt svårt det kommer bli.

Här kan vi sitta och diskutera teorier och metoder fram och tillbaka, men när det väl gäller där ute i det verkliga livet  finns inte tid för sånt. Då ska man inte diskutera, då ska man kunna. Och helst agera. Det gick liksom upp för mej vilken utmaning detta kommer bli (och redan är).

När vi senare på dagen hade PPU (vilket är en förkortning för Personlig Professionell Utveckling, ett slags forum där en grupp studenter sitter i reflekterande samtal med en handledare) diskuterade vi ett av Sveriges största och svåraste incestfall, där pappan i flera år levt ut sina vidriga lustar på sin dotter. Hundratals våldtäkter ledde till ett bortadopterat barn och en abort. När vår handledare frågade oss hur vi skulle agerat i detta mycket komplicerade fall vände det sej i magen på mej, och jag undrade hur fan jag ska klara att jobba med sånt här.

Let's face it... Jag är en väldigt känslig människa. Det är nästan mer regel än undantag att jag gråter när jag ser på  "Vem dömer Amy?" (gjorde det senast igår) liksom. Hur ska jag då reagera inför verkligheten, som är mycket grymmare än vilken skräckfilm som helst och mer gripande än alla dramafilmer jag sett tillsammans?

Hoppas, hoppas att jag kommer klara det.

Ibland undrar jag om vissa inte föddes med en citron i käften ändå. Exempel på detta finns överallt, förvånansvärt många människor har en så negativ attityd att man blir mörkrädd.

Jag har också haft min beskärda del av dålig attityd, det ska jag motvilligt erkänna. Men allt är ju inte tråkigt, eller hur? Det måste ju finnas ljuspunkter nånstans?

Men nej då. Dessa människor väntar inte en halv sekund med negativa kommentarer, suckar, himlande ögon och sarkasm så fort en nytt inslag i deras liv/jobb/utbildning presenteras. Vad detta inslag nu än består av verkar vara sekundärt, huvudsaken är att det finns nåt nytt att oja sej över.

Jag blir fan förbannad.

Är tillvaron så jävla usel och meningslös? Okej. Men gör oss alla en tjänst då och dränk er eller nåt. Är ni så skonade från riktiga problem så borde ni snarare vara tacksamma än sura. Men om ni vill göra gnällandet och klagandet till ert livstema, så varsågoda.

Det skulle ju faktiskt inte skada om ni någon gång vore tacksamma för det ni har. Att ni kan gå på era ben, prata med era medmänniskor och ha alla sinnen intakta. Att ni orkar göra saker.

Jag blir så upprörd när jag tänker på er att Vänner säsong 5 och Daniel är det enda som kan rädda min kväll nu.