Salacious

Låg i soffan och kollade på friidrott (såg ni Bolt?!) och fick plötsligt, som så många gånger förr, ett stort The Ark-längt.
Ballader mest ikväll. Till exempel This sad bouquet, No end och Uriel. Vill gråta för att det är så bra.

Jag kommer för alltid och eviga tider älska det här bandet. Har sagt det tusen gånger, och kommer säga det tusen gånger till.

Jag är förmodligen helt dum i huvudet, men jag längtar faktiskt efter hösten. Trots att jag just nu är inne i min första långa, betalda semester. Antingen är jag inte skapt för att vara ledig i långa, sammanhängande perioder, eller så är det helt enkelt så att jag inte har särskilt mycket att fylla ut min tid med. Haha.

Mina rutiner till exempel. Jag skulle älska att kunna sova länge på morgonen, ligga och dra mej och sen somna igen. Men det går inte längre. Klockan åtta vaknar jag, om inte tidigare. Kämpar jag kan jag ligga kvar till klockan nio, sen är jag så uttråkad att jag skulle kunna titta på UR-program. Hade även tänkt att skita i träningen dom här veckorna, för att sen ta ett krafttag vid månadsskiftet. Men framåt eftermiddagen kryper det i hela kroppen. Jag måste UT.

Alltså, det ska bli helt underbart att åka iväg till solen, ladda batterierna och inte tänka en enda vettig tanke. Men sen kommer det att bli ganska skönt när vardagen drar igång igen. Visserligen hade jag mer än gärna startat den här hösten med en annorlunda vardag, till exempel på en ny arbetsplats. Men jag ska, som jag konstaterat många gånger förut, vara innerligt glad att jag överhuvudtaget har ett jobb och kan försörja mej. Att vara arbetslös hade utan tvekan tagit knäcken på mej.

Kanske finns fler saker att lägga till, men det här är vad jag kommer på just nu. Hur mycket jag längtar efter december ska vi bara inte tala om... (ja, jag är allvarlig nu!)

Dom senaste dagarna har jag inte haft nån lust att äta. (Och bli inte oroliga nu, systrar,  för jag ÄTER, bara det att jag inte tycker det är så njutningsfullt.) Gäller godis och sånt också. Skulle köpa en jääättestooor godispåse i lördags, trodde jag. Bland annat som tröst för att jag klantat mej med mina kort. Men när jag var i affären och kom fram till hyllan såg ingenting gott ut, knappt ens vaniljfudgen (!). Fick typ anstränga mej för att plocka ihop lite.

Kanske är jag lite deppig?
Kanske behöver jag en kram.

(På tal om mina kort så har dom nu anlänt till Citytorget i ett rekommenderat brev, så snart ska jag hämta ut dom. YES! Och om några timmar blir det ett besök på solariet. Isabelle och jag ska värma upp!)

Väntar på att Isabelle ska komma hit, vi ska äta scones och planera inför resan. (Så mycket man nu kan planera inför en resa som inte ens är bokad än...haha.)

Ikväll trodde jag att jag skulle få träffa Staffan, men tydligen är allting försenat och han kommer nog inte hem förrän inatt. Varför är jag inte förvånad liksom.

Men jag klarar mej. Jag har ju Lisbeth Salander, och ikväll är det herrarnas 100 meters-final.

Andra semesterveckan, och fan vad tiden går fort! Känns nästan inte som att jag har semester ens - det är rätt skrämmande hur fort man vänjer sej vid att vara ledig och bara ta dagen som den kommer. Vädret kunde ju varit bättre också... men det spelar ingen roll för jag kommer få en massa sol när vi åker iväg. Tänk om det mot all förmodan inte kommer bli nån resa, att det inte går att lösa med vikarier eller nåt. Helt ärligt, jag tror jag skulle lägga mej ner och lipa och aldrig stiga upp igen. Men det får inte hända. Vi SKA!

Idag åkte Staffan iväg på sin sista runda, vilket såklart känns bra. Bara några dagar till, sen kommer han hem. Men det betyder å andra sidan att när han åker nästa gång gör han det på riktigt, och jävligt långt. Eller så hinner jag åka före, beroende på vilket datum resan blir. Hursomhelst så kommer han vara väldigt långt borta, väldigt länge. Vet inte ens när jag kommer träffa honom nästa gång. Det är så lätt att intala sej själv att det inte är nån fara, att man klarar det och att det inte är särskilt jobbigt. Och det stämmer väl till viss del, men mest på grund av att det är lättare att bara stänga av. Men vissa stunder går det inte att göra det, och då kommer allting på en gång. Det är så konstigt att vara tillsammans med någon men samtidigt känna att man inte har honom. Känna svartsjuka, men inte riktigt veta för vad. Känna oro, men inte riktigt veta för vad. Tänka att allt kommer rinna ut i sanden - och att det kanske vore det mest vettiga - samtidigt som jag fortfarande får den där speciella känslan som jag älskar när jag ser på honom. Överhuvudtaget det där speciella med honom som jag inte riktigt kan sätta fingret på men som jag fan inte tror finns någon annanstans. Eller så vill jag inte ens se efter. Saknar honom nu. :(

Anyway... idag ska jag använda dagen till att städa lägenheten, tänkte börja när jag är klar här. Sen ska jag fortsätta slukningen av Stieg Larsson-böckerna (läste ut Män som hatar kvinnor igår och gick direkt över till Flickan som lekte med elden, jag är förlorad!). Och ikväll blir det en sväng till stan och Kulturkalaset. Ska möta upp Isabelle och några av hennes kompisar i Vasastan, efter lite käk blir det stand-up och spelning med Markus Krunegård.
Och imorgon blir det bob hund!

Ibland vinner Göteborg över Gislaved, faktiskt.

Har inte varit hemma på ett tag. I förra veckan blev det en spontantripp till Gislaved och i fredags satte jag mej på tåget till Vicki! Det blev en mycket lyckad helg med Lena & Orup (äntligen har vi sett honom!!) på Grönan, pubhäng på Söder och historiens kallaste dopp från soliga klippor.

Kan även meddela att jag krupit till korset och börjat läsa Millennium-trilogin. Femtio år efter alla andra. Brukar alltid bli väldigt skeptisk när saker blir så hypade, men HERREJÄVLAAAR vad bra det är. Jag älskar att längta efter nästa tillfälle att få läsa, men tyvärr brukar jag aldrig ta mej tid för böcker. Vilket är väldigt underligt med tanke på hur många oräkneliga timmar jag slösar framför datorn... Det bästa är att det är semester nu och jag kan läsa hela tiden om jag vill! Och det vill jag.

Ska träffa Isabelle ikväll också, har sett fram emot det! Dessutom ska jag ringa till mitt lilla gym och kolla när dom öppnar. Och kanske slänga ihop en banankaka. Men mest av allt vill jag som sagt veta hur det går för Mikael och Lisbeth. Jag får vara glad för dom små sakerna i tillvaron, för med alla dom stora sakerna känns det mest kaos just nu. Jag är så obeskrivligt trött på att det aldrig kan kännas bra med allting. Det är alltid nåt område i livet som ska dra en i tröjärmen som en jobbig jävla unge som vägrar sluta. Samtidigt är människor som tycker synd om sej själva det värsta jag vet. Jag väljer ju egentligen själv hur allt ska vara, men ibland önskar jag att ansvaret inte låg på mej.