Aj.
Det är få gånger i vuxen ålder som jag har gråtit av fysisk smärta. Ett tillfälle var när jag stukade foten för några år sen. Ett annat var igår morse när jag stukade den andra foten.
Perfekt tajming, verkligen! Känner mej som en 80-åring när jag lufsar fram. Det smartaste hade väl varit att hålla foten still i några dagar, men då missar jag fältveckan och det vill jag verkligen inte. Idag väntar ett trafikpass, jag får hoppas att jag kan hänga på skapligt.
Hade dessutom sett fram emot att springa med Fredrik i påsk och att vi skulle ta långpromenader med Bond.
Men återigen är det bara att konstatera att det aldrig blir som man tänkt sej.
Men men, man kan ju sitta still och glo och äta godis också.
