Salacious

"...och jag skattar mej lycklig som körde fel när jag vet hur rätt det blev."

Saker som nästan är för stora för att tala om.

Publicerad 2012-05-24 23:33:53 i Allmänt


Jag kan inte riktigt beskriva känslan jag har och tankarna jag tänker just nu.

Vi var på Rättsmedicinska institutetKarolinska idag. Som polis kommer det hända mer än en gång att man kommer till en plats där någon har avlidit och därför är det viktigt att vara mentalt förberedd på en sån sak. Eller så mentalt förberedd man kan bli, åtminstone. Därför fick vi titta på olika lik idag.

Eller nej. Jag tycker att det känns respektlöst att säga lik. Kanske måste man tänka så, för att kunna avskärma sej lite och inte bli för känslomässigt engagerad. Men jag kan just nu inte göra annat än att tänka på dom som döda människor. Människor som har funnits en gång, men som inte finns längre. En man som gav sej ut i det fina vädret för några dagar sen för att åka på sin mc, vilket också var det sista han gjorde. Någon som blivit sittande död vid sitt köksbord vecka efter vecka efter vecka eftersom ingen saknade honom. En annan som förmodligen satt och åt frukost i morse, precis som vi andra. Och som nu inte finns längre. Nånsin.

Jag kan inte låta bli att tänka vad som var deras sista ord, vem dom kramade senast, vilken låt dom hörde på radion. Och hur mycket jag än försöker kan jag inte greppa tanken att det en dag plötsligt bara tar slut, från en sekund till en annan. Det är märkligt, hur livets mest naturliga och självklara inslag, är det som är allra svårast att hantera. Och jag menar inte att vi borde gå omkring och tänka på döden hela tiden. Det finns ingen mening med det.

Självklart började jag tänka på pappa när jag stod därinne. Särskilt när rättsläkaren vände på den första mannen vi tittade på så att vi fick se hur likfläckar ser ut. Det var inget respektlöst i det hon gjorde - vi var ju där i utbildningssyfte - men det kändes bara så hemskt. Jag tänkte på att mannen säkert hade barn och hur dom hade känt det om dom vetat att en hel skolklass hade stått och tittat på deras döda och nakna pappa. Och så tänkte jag på hur jag hade känt det om någon hade gjort så med min pappa och då började jag gråta. Trots att jag vet att det inte hände. Vi tog upp just den etiska aspekten med vår lärare innan vi gick in och då sa han något ganska fint; "Vi får se det som att dom här människornas sista bidrag till samhället innan dom får komma till ro är att hjälpa folk med sin utbildning."

Det är som sagt ingen vidare mening med att tänka på döden alltför mycket. Den kommer att komma för alla och det finns absolut ingenting vi kan göra åt det. Därför är det ingen mening. Däremot är det en väldigt stor mening med att återigen påminna sej själv om några viktiga saker.

Imorgon, sägs det, kommer vi få reda på var vi kommer att hamna på aspiranten. Och jag har länge känt en ganska stor stress över det. Var jag än hamnar kommer det inte bli riktigt bra, har jag känt. Men nu tänker jag annorlunda. Var jag än hamnar kommer det bli jättebra. Det kanske inte blir bekvämt. Jag kanske kommer få ge upp saker. Ändra saker. Kompromissa. Inte bo där jag hade tänkt. Alternativt få ett långt avstånd till den jag älskar. 

Men allvarligt talat - vad spelar det för roll?

Jag lever. Jag är frisk. I mitt liv finns människor som jag älskar och som älskar mej tillbaka. Det kommer inte vara för evigt. Men det är så just nu. 

Allting annat ordnar sej. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Caroline

Växte upp i Gislaved, skapade min egen tillvaro i Göteborg och har nu hamnat i Stockholm. Tre platser, tre bitar att dela mitt hjärta i. Det är mycket som ryms där; musik, träning, Fredrik, familjen och vännerna, hundar och film är några av sakerna. Skulle kunna inreda hela hemmet med Marilyn Monroe om jag fick, älskar Ola Salo och Markus Krunegård och tycker att livet inte vore värt att leva utan choklad.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela