Salacious

Det här med att fortfarande gå i skolan när man är 27, det är ingen hit kan jag meddela. Nu råkar det ju iofs vara så att jag går på världens roligaste skola, men det är ändå en massa pluggande, det kommer man inte ifrån.

Och jag börjar liksom... kunna det här nu. Först nio år i grundskolan, följt av tre år på gymnasiet. Därefter var det ett direkt hopp till universitetet och plugg i ytterligare tre och ett halvt år innan jag fick min socionomoexamen. Sen, hör och häpna, jobbade jag och fick ordentlig LÖN i och kunde leva ett NORMALT liv i tre år innan jag bestämde mej för att jag ville bli potatisgris. Och gå tillbaks till plugg och csn igen.

Missförstå mej inte. Att sadla om var utan tvekan det bästa beslut jag någonsin tagit. Men i januari när jag lämnar skolans grindar... då får det fan vara BRA med studier! Okej, hjärnan?!

Ska inte klaga egentligen. Även om det är riktigt segt att skriva hemtenta när solen skiner så är det inte så farligt. (Den är bra mycket lättare än merparten av alla hemtentor jag skrivit genom åren.) Det är bara...tråkigt.

Så tråkigt att jag bloggar trots att jag inte har något speciellt att blogga om. (Förutom det faktum att jag ska göra skolarbete och därmed inte borde blogga!)

Nåååja. Det här blir nog en bra dag i slutändan ändå. I eftermiddag är det informationsträff på muséet, vi ska få höra vad som är på gång inför sommaren och veta mer om den sprillans nya Säpo-utställningen. Kul! Dessutom får man alltid så himmelskt goda mackor på dom där mötena. Mmm.

Och efter det är det raka spåret till världens bästa kille som skämmer bort mej varje dag. Igår putsade han mina uniformskängor t.ex. Inte för att jag frågade om han kunde göra det, utan för att han ändå hade putsat sina skor och frågade om han skulle ta mina. Det, mina vänner, är kärlek, det. Ingen, förutom mamma, har gjort såna saker för mej. Och nu glänser dom likt inga andra kängor på Sörentorp!