Salacious

Jag brukar inte slösa med varken ord eller känslor. Inte förrän jag verkligen vet att jag menar det fullt ut. Då är det nämligen en helt annan sak, då bubblar det ur mej vare sej jag vill eller inte (men det vill man ju, oftast).

Det är en av anledningarna till att jag inte sagt dom där tre små orden till någon på nästan fyra år, trots att jag haft förhållanden under delar av den tiden. Det har saknats något. Eller så har det funnits för mycket. Av oro, dåliga magkänslor, otrygghet och ledsenhet. Vilket det för övrigt fanns långt tidigare, även när jag faktiskt uttalade dom till någon.

Till slut börjar man nästan tro att allt det där ska ingå.  

Men det ska det ju inte. Och det är först när man befinner sej i en helt annan situation som man inser hur snedvridet det är att man ens har resonerat på det viset. Att man tänkt att det nog inte skulle bli bättre än så.

Det är ju som att påstå att man inte är värd det allra bästa. Vilket otroligt idiotiskt sätt att tänka på.

För nu har jag ju det allra bästa. DEN allra bästa. Och för första gången kan jag konstatera det på riktigt, utan förbehåll. Utan några "om bara inte..." som ligger och lurar i bakhuvudet.

Jag älskar dej, Fredrik!