Salacious

Idag var Annika Östberg och föreläste på skolan. (Bilden är från ett annat tillfälle, lånad från nätet.) Det var minst sagt speciellt. Eftersom jag är den som arrangerat hela grejen är jag riktigt glad att så många faktiskt kom och lyssnade. Många har en åsikt om Annika, men det jag såg fram emot var att faktiskt få höra hennes egna ord, utan journalisters vinklingar.

Och faktum är att jag faktiskt fick en helt annan bild av henne. Medierapporteringen av hennes fall har fått en hel del kritik. Berättigat, har jag tyckt. Att hon har fått sitta 28 år i amerikanskt fängelse för att hon råkade ha fel pojkvän har aldrig känts särskilt trovärdigt.

Annika berättade dock idag att hon aldrig har hävdat att hon är oskyldigt dömd.  Hon avfyrade inte skotten, men hon hade ansvar. Och oavsett om hennes version av vad som hände är sann eller inte så ska hon ha respekt för att hon inte en enda gång försökte försvara eller bortförklara sina handlingar och val i livet. En tjej i publiken frågade (det kom väldigt många frågor) om hon tyckte att hennes tid i fängelse var orättvist lång och då svarade hon att om man lägger hennes liv i en vågskål och de två offrens liv i en annan, så väger de 28 åren lätt som en fjäder.

Jag vill kunna tro på människor, att man har en förmåga att förändras och jag vill kunna förstå. Och jag väljer att försöka förstå henne. Det betyder inte att jag på något sätt försvarar det liv hon levt och det hon har gjort - för det är fruktansvärda saker - men jag tycker att man någon gång måste få anses ha sonat sitt brott. Och det känns som att hon har gjort det efter nästan 30 år. Är dessutom ganska övertygad om att den Annika som med tårar i ögonen stod och berättade hur emotionellt det var att stå och prata inför en stor grupp av blivande poliser efter att ha varit involverad i ett mord på en polisman är en helt annan Annika än den nerknarkade kvinna som blev gripen 1983. Två år innan jag ens var född. Det ger lite perspektiv på hur jag väljer att förhålla mej till hela historien.


Efter föreläsningen så gav Jonna mej en försenad födelsedagspresent. Eller två, faktiskt. För jag fick en suuupersöt Barbapapa-mugg och den här:



Hon har gjort den här till mej! Förstår ni! En tavla med allt jag tycker om!
Ola och Marilyn, mina älsklingar.
Och "Så länge du hör musiken" är förstås en textrad av Markus Krunegård.
Det absolut bästa jag vet är att känna att någon har lagt ner tid, kärlek och tanke.
Och det kände jag verkligen idag, Jonna. Tack, finaste du!