Salacious

 

Fram till i går eftermiddag var dagen bra. Mycket bra, till och med. Faktum är att hela den senaste veckan har varit alldeles strålande. Förutom att vi för tillfället bor i ett finfint hus med två finfina hundar innehöll förra veckan, och framförallt förra helgen, en massa bra saker. 

 

Som jag redan berättat styrde vi kosan mot kära Göteborg för att tömma min lägenhet, men innan dess gjorde vi en överrasknings- och snabbvisit i Gislaved. Det blev väldigt lyckat! Kändes extra skönt att få träffa lilla Ellen en gång till innan jul, Men huvudsyftet med resan var som sagt lägenhetstömningen och det var...hur ska jag uttrycka det milt... BETYDLIGT mer grejer kvar i mitt förråd än vad jag hade minne av. Fredrik såg ganska förskräckt ut. 

 

Men på något konstigt sätt så lyckades vi (mest han) till slut och med lite hjälp från Isabelle och Andreas som kom och tog sej an en del av möblerna gick det smidigare än vad jag hade vågat drömma om. 

 

Nu har jag alltså ALLA mina saker samlade på ett och samma ställe och därmed känns det som att jag redan fått min julklapp för i år. Obeskrivlig lättnad!

 

Men så igår eftermiddag började märkliga saker hända. Helt plötsligt kände jag att jag hade lite ont i min ena fot - den "friska" foten, dvs den jag inte stukade i våras - men tänkte att den säkert bara var lite trött efter dagens självskyddslektion (som för övrigt var fantastiskt rolig och svettig med hinderbana och uppdrag i skyddsväst, sköld och hjälm). Det onda satt dock kvar och blev bara värre och värre under kvällen.Till slut hade jag så ont att jag fick gå och hålla mej i väggarna. Jag kände exakt samma smärta som efter en stukning, med den lilla detaljen att jag varken hade stukat eller vrickat foten. 

 

Nåja. Vicki och jag hade planerat in vår sedvanliga Dexter-kväll och min plötsliga hälta skulle inte få sätta stopp för det. När vi hade förberett maten skulle jag vispa ihop vår efterrätt. Medan jag gjorde det stod Vicki och berättade om en sak jag precis frågat om och från ingenstans kände jag ett illamående som bara blev värre och värre. Jag försökte hålla god min men insåg till slut att jag nog borde stänga av elvispen, vilket jag också gjorde. Efter det minns jag i stort sett bara Vickis röst: "Caroline? Är du med? Ska vi sätta oss på golvet?" 

Och där blev jag sittandes en bra stund medan Vicki hämtade ett äpple som skulle få upp mitt blodsocker. 

 

Helt galet! Det kändes exakt likadant som för några år sen när jag svimmade på Liseberg och nåt år dessförinnan när jag tuppade av på spårvagnen. Lyckligtvis är det inte oftare än så det inträffar, men ändå jäkligt obehagligt! Ska hursomhelst kolla upp detta, kanske är det så att jag har en brist på nånting (gissningsvis järn) och att det i kombination med andra faktorer (för lite mat, för mycket stress, för lite sömn) kan vara orsaken. 

 

Jag tycker visserligen att jag överlag har en väldigt bra mathållning och att jag sover tillräckligt mycket, men dom senaste veckorna har det varit lite si och så med rutinerna på båda fronter, vilket kanske inte är så konstigt när jag varit mitt uppe i skolan och allt fixande. Nu har jag dock en väldigt lugn månad framför mej, vilket känns riktigt skönt. Ska ta tillfället i akt och komma i fas med allting igen. Man måste vara snäll mot sin kropp!

 

Och så var det det här med foten också. Fredrik gissade att det kan röra sej om en stressfraktur (även kallat utmattningsfraktur), och när jag googlade stämde symtomen in på pricken. Plötsligt, till synes utan anledning, får man ont och smärtan beror på små sprickor som uppstår efter en längre tids överbelastning. Det är väldigt vanligt hos långdistanslöpare. Smärtan är som värst när man går på foten längre sträckor, men minskar vid vila. Och i morse när jag gick upp ur sängen kändes det tio gånger bättre. Ska bli intressant att se hur ont det gör ikväll. Positivt är i alla fall att sprickorna läker utan behandling och att det inte är något farligt att använda foten. Får dock skona den från löpning den närmaste tiden. 

 

Håhåjaja. Är det inte det ena så är det det andra! Det är tur att humöret är på topp i alla fall. För det är det. Idag har vi opponering på våra examensarbete, ska bli härligt att kunna sätta punkt efter det. En liten fågel viskade i mitt öra att det pratas om att mitt arbete blev väldigt bra. RIktigt roligt när det lönar sej att lägga ner tid! 

 

Och på söndag är det som bekant första advent. Ikväll kör jag iväg med hundarna till lägenheten. Det är inga lektioner imorgon så det ska bli städ, fix och pynt för hela slanten. Längtar! 

 

 

 

 

 

I måndags kväll flyttade vi till Värmdö. Visserligen bara tillfälligt, men akta're vad mysigt det är!

 

Pierre och Pia är på semester så vi vaktar både villan och deras fantastiskt fina hundar. Kan inte riktigt smälta hur väluppfostrade och harmoniska Moa och Snäckan är, det är en riktig fröjd att ta hand om dom. Är glad att det är lång tid kvar! :)

 

Dock så kommer det bli en liten paus från både hund- och huslivet i helgen. Det är nämligen - äntligen! - dags att åka till Göteborg och tömma min lägenhet. Det ska bli så SKÖNT att ha det ur världen och att ha alla mina saker samlade på en enda plats. 

 

VI hörs efter helgen!

 

På en vecka läste jag ut Lasermannen - En berättelse om Sverige av Gellert Tamas och förfasades över hur det faktiskt var i vårt land på 90-talet. Jag var bara sju år när John Ausonius åkte fast, men jag har minnen av hur det var då. Att någon sköt på andra människor, bara för att dom kom från ett annat land. Lika overkligt som det var då, lika svårt är det att ta till sej nu. Det är obegripligt att tänka sej hur ett parti som Ny Demokrati kunde komma till makten, det är obegripligt att det i Stockholm på 90-talet hölls demonstrationståg där människor skrek "sieg heil" och bar flaggor med den nazistiska symbolen och det är obegripligt att det på ett år utfördes 52 attentat mot flyktingförläggningar. 52 stycken. Det är i snitt ett i veckan.

 

Aftonbladet gjorde en kartläggning av landets farligaste nazister och man förstod att det fanns hemska, hemska krafter i vårt samhälle. Men så hände något. 11 september 2001 var det som att allt fokus försvann från högerextremismen. Nu riktades istället alla ögon mot terrorismen. Vilket naturligtvis är fullt förståeligt. MEN. Jag tror att det har lett till oanade konsekvenser. Förra året träffade jag en polis som tidigare jobbade på Säpo som berättade att allt fokus flyttades över från högerextremismen, som innan 11 september sågs som det största hotet mot samhället, till terrorismen. Och att resurserna helt enkelt inte räckte till. Alltså, nazismen glömdes bort. Och vi andra gjorde det stora misstaget att tro att hatet hade minskat.

 

Några dagar efter att jag hade läst ut boken om Lasermannen uppdagades det att ett gäng sverigedemokrater hade gjort bort sej. Och jag menar inte att Sverigedemokraterna är nazister, absolut inte. DOCK får man inte glömma deras historia. Att Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna en gång i tiden satt i samma båt, att deras syn på vad svenskhet är odlades på samma gren och diskuterades i samma salar. Men det har vi glömt bort. Folk verkar ju uppriktigt förvånade över det uppträdande som dom här clownerna visar upp.

 

Men hur kan vi ha glömt?

 

Jag har inte glömt hur det kändes när ordet "Sverigedemokraterna" var ett hot, ett mörkt underliggande hot och att vi var uppriktigt oroliga för hur det skulle bli om dom kom in i riksdagen. "Det kommer ju aldrig hända!" sa vi när vi gick på högstadiet. Men det hände ju faktiskt, och vad gjorde vi? Ingenting. Vi var upprörda i några dagar, men sen gick vi vidare med våra liv.

 

Så även om jag inte har glömt, så glömde jag ju ändå. För ett tag glömde jag bort den där 15-åriga tjejen som hade långa och vilda diskussioner med klasskamraterna som lyssnade på Ultima Thule och vägrade ta emot Jonas Gardells bok "En komikers uppväxt" med hänvisningen att dom fan inte tänkte läsa nåt som skrivits av en bög. För ett tag glömde jag bort hur mycket jag satt och grät i aulan den där dagen då John Hrons föräldrar kom och berättade om det fruktansvärda mordet på honom, hur han blev torterad och mördad i hatets namn. Och jag glömde för ett tag hur jag med stolthet köpte skivan "Vi håller inte käften" och gick med i Ungdom mot rasism.

 

Det värsta med videon som nu visats i media är inte orden i sej. "Hora", "fitta" och "blattelover" är visserligen inga trevliga ord, men det absolut värsta är när Soran Ismail får höra att han inte har rätt att kalla sej svensk. Att någon anser sej ha tolkningsföreträde på den frågan, precis som Lasermannen ansåg att han hade. Det är inte saker som sägs i affekt, det är inte meningar som yttras i samband med ett bråk. Det är åsikter som förs fram i en vanlig diskussion.

 

"Vi ska få se vad svenskarna tycker 19 september." och "Med vår politik kommer det inte finnas fler som han." Det finns inga förklaringar i hela världen som kan släta över såna uttalanden.

 

Så även om jag är bestört, så är jag samtidigt glad. Glad över att folk kanske fattar att det inte är vilka som helst som sitter med politisk makt i dagens Sverige. Jag är övertygad om att det finns personer i Sverigedemokraterna som INTE är rasister, som INTE är en del av den mörka historien. Jag tycker till och med att Jimmie Åkesson verkar vara en ganska sympatisk man. Men jag hoppas att samhället en gång för alla inser vilka åsikter som fortfarande finns där hos många. Bakom alla välstrukna skjortor, specialskrivna tal och svärmorsleenden.

 

Jag är stolt över att vara svensk och jag hoppas att jag kommer kunna fortsätta med det. Att mitt favoritparti vinner valet nästa gång är numera en sekundär fråga. Det absolut viktigaste är att Sverigedemokraterna försvinner och förlorar sin riksdagsmakt. En gång för alla.

 

 

 

 

Ja, så känns det ibland. Det har varit mycket buss, flyg och tåg den senaste tiden. För en vecka sen kom vi hem från Polen och igår anlände jag till huvudstaden efter en visit till Skåne. Det gäller att hänga med!

 

 

 

Krakow levererade på alla sätt och vis. Både vad gällde väder, service och mat...

 

 

I allt som finns som är bra, finns också en sorg över att inte du finns här och får ta del av det. 

 

Jag älskar dej, pappa.