Salacious

Bara musik i huvudet just nu. Förutom att obetalbara Idol är tillbaka på teve, vilket gör vardagkvällarna så mycket roligare, tänker jag väldigt mycket på spelningen i fredags och att jag vill göra om det! Och än värre blev det när Calle mailade och sa att låtarna finns upplagda på nätet.

Så nu kan alla som är nyfikna gå in här och lyssna på oss! :) Ni får ha överseende med att ljudkvalitén är av väntad sort, men ni får i alla fall ett litet hum om hur det lät. (Ljudkvalitén på själva spelningen var alltså finfin, men eftersom den inte ägde rum i Max Martins studio är det omöjligt att få det att låta likadant på ljudupptagningen. Absolut ingen diss av den duktiga ljudteknikern! ) Att vissa instrument ibland dränks totalt och att den obarmhärtiga bristen på effekter gör att man hör varenda liten skarv i min röst är sånt ni får leva med. Hehe. Om ni inte orkar lyssna på alla tycker jag att ni framför allt ska välja nr 11 och därefter 4 och 6.

Tjing!

Det kunde verkligen inte gått bättre i fredags. Förutom att det kändes underbart att överhuvudtaget stå på scen igen var publiken fantastisk. Allt gick verkligen över förväntan. Bästa ögonblicket var publikens reaktion efter att vår gitarrist Daniel tagit de tre första tonerna i "Sweet child o' mine". Jag älskar att sjunga den låten, och jag älskar att sjunga överhuvudtaget. Det finns ingen bättre känsla än att stå på scen och göra det jag tycker allra mest om. Pubägarna var också supernöjda och ville att vi ska komma tillbaka i oktober-november igen. Eller som det står på deras hemsida;

"Scum Undone were a great success and we are sure they will return sometime during the autumn."  :D

Helgen var bra på andra sätt också. Efter ett och ett halvt år var det äntligen dags för älsk att följa med till Gislaved och träffa mina föräldrar. Eftersom det gick så lång tid innan första mötet var det förstås ganska nervöst, åtminstone för mej. Det här med personkemi är ju trots allt en ganska knepig grej. Men mamma blev förtjust och pappa verkade också nöjd. Så det var inget att oroa sej över!

Imorgon drar Unga möter unga-projektet igång och vi ska på vår första utbildningsdag. Det känns jättekul och spännande, men naturligtvis har jag åkt på en förkylning. Förmodligen har jag feber också, och helst av allt skulle jag vilja stanna hemma imorgon och sova hela dagen. Men jag tänker bita i det sura äpplet och tvinga mej upp ändå, för det här är nåt jag sett fram emot väldigt länge. Och jag får trösta mej med att jag blir ompysslad när jag kommer hem.

På tal om att se fram emot saker så vill jag ha nästa spelning NU! Eller kanske inte nu - jag skulle gärna vilja ha en fungerande näsa först - men snaaart! Jag tror att alla fick en motivationskick i fredags och det gäller att ta vara på den nu. Sofie tog förresten en massa bilder på spelningen så jag hoppas kunna lägga upp nåt här snart.

Nu ska jag ta en Panodil, sova sju kvart i timmen och hoppas att jag vaknar lite piggare imorgon.

Godnatt!

Milda Matilda (underskattat uttryck) vilken underbar bekantskap jag gjorde mej ikväll. Det saknas ord. Vissa saker måste bara upplevas. Så upplev Marabou mjölkchoklad med Daim så fort ni bara kan!

Imorgon kväll kl 21.30 är det alltså dags för vår första spelning och det ska bli så roligt! Har inte riktigt fått den pirriga känslan i magen än, men den kommer snart. Se nu till att pallra er iväg till Britannia i Gislaved imorgon!

Den här Ebba von Sydow-sjukan har krupit lite väl långt ner i åldrarna.

Jag blir mörkrädd.

Jag är verkligen inte så politiskt insatt som jag skulle vilja vara, men nu när det bara är en månad kvar till valet börjar samvetet väckas till liv. I år får jag för första gången rösta i ett riksdagsval och med det följer ett visst ansvar. Jag vill inte ta saker för givna, och rösta på ett parti bara för att mina föräldrar gjort det i alla tider.
Därför har jag ikväll surfat runt och kollat in lite olika valmanifest (ja, en FREDAG, gud förbjude). Instinktivt mådde jag illa när jag läste Reinfeldts valmanifest. Det spelar ingen roll hur många försköningar och inlindningar som används, det otvetydliga budskapet är: "Arbetslösa och sjukskrivna i Sverige ska få det sämre." Det är kontentan av alltihop. Sen kan moderaterna komma med sitt snack om att systemet missbrukas och... ja, det gör det säkerligen. Men att detta fusk skulle vara så omfattande att det förtjänar en så stor plats i moderaternas partiprogram, det har jag svårt att köpa. Var är i så fall statistiken? Och att inkomstförsäkringarna är "höga" och "generösa" och att man därför ska strama åt bidragssystemen, det kan jag inte tolka på nåt annat sätt än att samtliga sjukskrivna och arbetslösa ska få mindre pengar, och därmed en ännu sämre vardag.

Jag förstår inte alls. Det som genomsyrar denna del i moderaternas manifest är oförståelsen för hur det är att vara utsatt. För let's face it, har ni någon gång träffat en fattig moderat? Har Fredrik Reinfeldt någon gång räknat enkronor för att se om han har råd att handla? Har han känt sej totalt värdelös och oönskad på grund av alla oräkneliga "nej" han fått? Jag har aldrig varit arbetslös eller sjukskriven, men jag känner människor som är det och jag vet hur psykiskt påfrestande det är, varje dag. Tydligen vet inte moderaterna det. Att försämra för dom som redan mår dåligt, på grund av att vissa utnyttjar systemet, det är ynkligt. Jag lärde mej redan i mellanstadiet att kollektiv bestraffning inte är tillåtet. Tydligen gjorde inte Reinfeldt det.

Men det är inte bara moderaterna som ska få en känga av mej, det gäller faktiskt samtliga partier. För manifesten är utformade på ungefär samma sätt. Man presenterar några konkreta förslag, redovisar siffror och visioner. Sen finns det 100 områden till man inte bryr sig om att satsa på, men man vill ändå tillfredsställa en så stor del av väljarskaran som möjligt och nämner därför området i förbifarten. Två meningar om att detta och detta ska förbättras, och det här och det här vill vi göra. Sen har man tydligen stillat sitt samvete.

Vad tänker jag på? Jo, nämligen dom som faktiskt HAR det sämst i Sverige. Inte barnfamiljerna, dom arbetslösa, pensionärerna, studenterna, företagarna, dom homosexuella, kvinnorna eller invandrarna. Utan dom hemlösa. Dom som faktiskt inte har en enda fast punkt här i livet. (I begreppet "dom hemlösa" inkluderas naturligtvis många psykiskt sjuka och narkomaner.)

Vad ska ni göra för att hjälpa dom allra svagaste? Det räcker inte med att konstatera att "hemlöshet är ovärdigt ett välfärdssamhälle" (socialdemokraterna) och att som hastigast nämna att man vill förbättra psykiatri- och missbruksvården.

Jag vill veta VAD som ska göras och NÄR det ska ske. Ge mej siffror och datum.

Miljöpartiet vill att studenterna ska få en bättre levnadsstandard och tänker höja studiemedlet med 1000 kr i månaden om dom vinner valet. Tack mp, men jag kan gladeligen ha denna strama ekonomi ett par år i mitt liv om ni lägger dom pengarna på att göra något konkret för våra hemlösa istället.

Det var vad jag hade att säga om saken.

Idag är en sån där dag då absolut ingenting händer. Igår var det kul för Frida, Carin och jag var och såg Lena Philipsson på Liseberg. Det var riktigt bra, bortsett från att man får ångest för att någon som är dubbelt så gammal som jag är hundra gånger snyggare. Men, men. Det var en lyckad kväll, hursomhelst.

Men idag är det bara tråk, och det enda man kan göra är att se fram emot things to come. Som t.ex. vår allra första spelning! Den gör vi på The Britannia i Gislaved fredagen den 25 augusti och jag ska sjunga bättre än jag nånsin gjort. Längtar.

 Tänk att all riktigt bra musik är så gammal. Jag vet inte vad det beror på, men merparten av mina favoritlåtar har minst 30 år på nacken. Med betoning på minst. För det är inte mindre än 34 år sen som David Bowie gjorde en av världens bästa skivor, The rise and fall of Ziggy Stardust and The Spiders From Mars. Och året dessförinnan dog Jim Morrison, vilket betyder att The Doors musik nästan gjordes på stenåldern.

Vad finns det för ikoner idag? Rolling Stones lever vidare i all ära, men det räknas liksom inte eftersom dom fanns redan för tusen år sen. Var finns det nya som tar världen med storm? När kommer nästa musikgud? Jag tror det är rätt hopplöst. Okej, vi har Robbie Williams. Men han är snarare en underhållare än ett musikaliskt geni. För hur bra jag än tycker att han är vore det ett hån att jämföra hans låtar med artisterna jag tidigare räknade upp.

Det görs bra låtar idag också, inget snack om saken. Men det är låtar man nickar uppskattande till, har som bakgrundsmusik på förfesten och sjunger med i under bilresan. Det är knappast låtar som får en att känna att man kommit till en helt ny tillvaro. Det är knappast... magiskt.

Mitt senaste tillskott i gamlinggänget är Johnny Cash. Har redan skrivit om hur mycket jag tycker om filmen om hans liv, men skamligt nog har jag ännu inte köpt några skivor. Mp3:or duger verkligen inte längre. Så när lönen kommit ska jag beställa den här och drömma mej 40-50 år tillbaka i tiden. Fattar inte varför man kallade Elvis kung. Cash slutade inte som en fet Las Vegas-sångare med jordnötssmör i mungipan. Han höll kronan högt ända in i sin död.

"Jag behåller kallingarna på. Det är inte pistolen du ser där, det är kuken."

- Gunvald Larsson a.k.a. Mikael Persbrandt blir tvingad att ta av sej kläderna av en polismördare  i "Beck - hämndens pris".

Det här inlägget kommer bli väldigt personligt, men för er som känner mej är det knappast nån överraskning att min pappa är väldigt sjuk så det är inte så att jag sitter och blottar mitt allra innersta nu. Snarare konstaterar jag bara fakta.

Att ha en sjuk förälder är en tuff situation, inte minst för att man ser hur den friska föräldern också lider. Det är en ständig källa till dåligt samvete som jag vet att mina tre syskon upplever lika starkt som jag. Dessutom är maktlösheten så stor att man inte orkar kännas vid den längre; det finns helt enkelt ingenting man kan göra för att hjälpa till.

Riktigt hur jobbigt det egentligen är har man nog på ett vis glömt bort. Pappa har varit sjuk i mer eller mindre fem års tid nu, men det är det senaste året som varit allra tyngst. Hursomhelst... efter så lång tid har man hur hemskt det än låter vant sej. Det är mer regel än undantag att man knappt reagerar över att någon, som i vanliga fall aldrig klagar över någonting här i livet, allt oftare konstaterar att han mår skit. Det är med något som skulle kunna liknas vid känslokallhet av den som inte upplevt det själv man bevittnar en ångest och ett lidande vi andra knappast kan föreställa oss.

För vad ska man göra?

Allra värst är att jag ofta tänker att pappa är jobbig, när jag i själva verket vet att det inte är han utan alla år av sjukdomar som ska skuldbeläggas. Jag vill inte minnas honom som krävande, jag vill minnas honom som den roliga, otåliga, kvicka och genomsnälla människa han faktiskt är och som man fortfarande ser glimta till ibland.

Vad hade man inte gett för ett trollspö?

Det kliar i fingrarna och jag längtar efter alla småprojekt som jag ska ta itu med när jag kommer tillbaka till Göteborg. Eller, alla och alla, det är bara ett par stycken. Men det kommer iofs ta ett par dar ändå!

Struktur är nyckelordet nu. Jag ska nämligen sammanfatta mina första två år på socionomprogrammet i fina och ordningssamma pärmar. Anteckningar ska renskrivas och sorteras in på sin rätta plats. Det kommer ta lååång tid, men ack vad skönt sen när det är gjort. Det ligger ju trots allt en väldans massa information i dom där söndriga, undangömda blocken.

Och inte nog med det, min bokmärkessamling (och den är inte liten) ska också göras rättvisa och sättas in i en fin klippbok. Detsamma ska ske med dom recensioner, reportage och krönikor jag skrev i lokaltidningen under mina tonår. Massa nostalgi på g alltså.

Om jag får tummen ur ska jag dessutom framkalla några av mina digitalbilder som tyvärr bara blir liggande på datorn.

Först har jag dock tre dagar kvar att jobba innan Preem-sommaren 2006 är över. Om allt går som jag vill blir det den sista.