Salacious

Ja, vi får väl se hur/om SJ klarar biffen idag. Ishalka känns ju inte som den bästa förutsättningen att anlända till Stockholm i utsatt tid. Meeeen jag ska hålla tummarna.

På tal om halkan så vurpade jag rätt rejält igår, vilket endast resulterade i två små skrubbsår och ett lite blåtonat knä. Kunde lika gärna brutit ett ben och fått den perfekta tillvaron krossad. Men jag hade tur!

Trots vurpan och trots att halsen verkar fundera på att kasta in handduken tänker jag fortsätta vara nöjd och glad. Det finns Bafucin, liksom.

Det här kommer bli den mest spännande helgen på mycket, mycket länge. :D

För en tjej som bor hos oss börjar allting lösa sej; hon har en lägenhet på g, praktikplats verkar finnas inom räckhåll och den ekonomiska situationen ser ut att snart bli ordnad.

Massa bra saker på en gång, och vårt råd till henne igår var bara att ta vara på den positiva känslan, njuta och inte ifrågasätta.

Och det är ett råd jag ger mej själv hela tiden också. Jag vågar nämligen knappt tänka på hur bra allting är precis just NU, av rädsla för att allt ska skita sej. Men jag måste våga! Man ska inte ta ut glädje i förskott, säger vissa.

JO, det ska man! tänker jag då. Annars kanske man aldrig tar vara på den. "Tar man ut glädjen i förskott får man i alla fall vara glad EN gång" är en väldigt bra devis.

Långt nattpass idag, sen lite långledighet! :D Imorgon vid lunchtid åker jag upp till Stockholm! Det blir kvalitetstid och utgång med Vicki, inspaning av mitt framtida boende och allmänt inkännande av min blivande stad. Fabulous!

Tillbaka till Göteborg är jag på söndag igen och då tänker jag ha en riktigt bra kväll innan det är måndag och dags att åka och starta julfirandet i Småland.

Med andra ord; just idag, 16 december 2010, är mitt liv alldeles, alldeles perfekt.

Och Jag hoppar och trampar på ditt hjärta med Little Marbles är den bästa låten till allt detta perfekta.

...Michael C.Hall som tydligen är nyskild. Ge mej!

Ja, jag skriver dit ett frågetecken. För jag vågar inte riktigt ropa "hej" än.

Men onekligen börjar tillvaron se ganska bra ut; vill det sej riktigt väl kommer saker ordna upp sej och jag kan fira in julen och det nya året med ro. Hoppas!

Har hittat en tjej som ska hyra min lägenhet under tiden jag är borta och hon verkar riktigt bra. Nu ska bara min hyresvärd godkänna henne också, vilket jag hoppas blir väldigt snart!

Och igår var Vicki och Jimmy och tittade på en lägenhet i Sollentuna åt mej. Den fick tummen upp av dom och nästa helg när jag är i huvudstan ska jag träffa tjejen som har lägenheten nu och, förhoppningsvis, fixa alla detaljer.
Men som sagt, jag vågar inte riktigt ta ut nånting i förskott, för det känns liiite för bra för att vara sant.

Är det det? Eller är det helt enkelt så att allting för en gångs skull bara passar? Typ "Caroline, du har några riktigt crappy år bakom dej, men om du tyckte att 2010 var fantastiskt så är det bara en försmak inför vad som komma skall. Det är din tur nu!" Är det vad livet har att säga mej?

Jag kan låtsas att det är så i alla fall. :D

Idag har det blivit officiellt att The Ark lägger ner. Jag borde egentligen vara ledsen och besviken men istället tycker jag, efter att ha tänkt på det en stund, att dom tar helt rätt beslut.

För jag älskar att mitt favoritband fortsätter att göra helt rätt ända in i mål. Att dom vågar sluta när dom är på topp, att dom vågar gå sina egna vägar och pröva sina vingar. Vingar som, åtminstone i Olas fall, kommer fortsätta att sväva högt, högt ovanför alla andra. Och även om det är otroligt vemodigt att få reda på att sagan snart är slut så är jag så glad och tacksam för att dom en dag för snart elva år sen kom och satte färg på min gråa tonårstillvaro. Färg som aldrig nånsin kommer blekna.

Och riktigt slut är det faktiskt inte än. Lång avskedsturné i vår och sommar väntar. Då vet jag vem som ska stå längst fram för femtonde, sextonde och kanske sjuttonde gången och än en gång känna hur varje ord träffar rakt in i hjärtat.

En evighet sen.
Världens bästa band, för alltid i mitt hjärta!

Eftersom min lägenhet är väldigt datorlös blir det, tyvärr, en del teve nuförtiden. Och idag tittade jag på Efter tio. Bara programledaren är ju en anledning att bli upprörd, för jag är fullständigt förbryllad över det faktum att Malou von Sivers får ha ett eget program. Är det INGEN i ledningen på Tv4 som lägger märke till nivån på hennes "journalistik"?

Nåja. Det är ett inlägg för sej. Idag blev jag mest upprörd över en av gästerna. Temat var nämligen singlar och deras dejtande och en av gästerna var Marie Hagberg som tydligen är dejtingkonsult (bara den titeln får mej att undra vad fan det är frågan om egentligen) och expert i kärlek. Självutnämnd, tydligen. Malou hade imponerande nog den goda smaken att fråga hur man kan vara expert i nåt sånt varpå Marie svarade "Ja, men jag har ju studerat människor och deras beteenden i kärleksrelationer sen jag var sju år..." På riktigt, det var hennes svar.

Okej. Jag har studerat samma sak sen jag var fyra, vad är jag då, ett jävla orakel? Herregud. ALLA människor observerar och studerar andra, det är liksom lite det allting går ut på. Men inte nog med detta. Marie hade (som alla viktiga människor) ett eget namn på sitt förhållande. Hon har nämligen ett distansförhållande och 99.9 % av alla andra som lever i en sådan situation skulle benämna sej själva som "särbo". Men inte Marie, inte! "Kärbo" heter det naturligtvis i hennes värld. Det är så man kan spy.

Och var man inte illamående förr så blev man det definitivt när man fick reda på vad hon tar för att dela med sej av sin expertis. "Du kostar ju ganska mycket?" (Malou ställer som bekant aldrig några riktiga frågor, hon konstaterar bara saker.) "Ja, men vad är kärleken värd?" kontrade då Marie, allas vår expert, innan hon berättade att hon säljer ett paket på tre lektioner a' 45 min. För varje lektion ska den kärlekskranka singeln punga ut med 1200 kr. "Men då är det verkligen fullspäckade 45 minuter!"

Jag undrar fortfarande om det här var på riktigt. Får sånt här fortgå? Borde hon inte anmälas?

Tack, men nej tack.
Då är jag fan hellre singel.

När man står inför stora livsförändringar, som jag gör just nu, blir man extra medveten om hur mycket värt det är att ha ett nätverk. Hur skönt det är att veta att man aldrig är ensam och aldrig blir lämnad i sticket.

Den vetskapen har jag dock alltid. Och bland alla fantastiska människor är jag extra tacksam mot en speciell.

För det är nämligen så att när något jobbigt hänt blir det lite mindre jobbigt när jag fått berätta det för Lotta. Och när något roligt inträffat är hon den första jag vill berätta det för. Ibland känns det faktiskt till och med som att saker inte riktigt räknas innan hon fått reda på det.

Och som att det vore den mest självklara sak i världen erbjuder hon och Tomas sej att avsätta en hel helg så att jag kommer iväg med flyttlasset till Stockholm ordentligt. Jag skulle naturligtvis gjort detsamma för dom, men det värmer ändå så himla mycket i hjärtat när man blir påmind om vilken fin familj man har.

I förrgår när Catta och jag var på Rusta och gick bananas på julgrejer till jobbet fick jag syn på något som fick den där nostalgisträngen i hjärtat att slå an som aldrig förr. Trolltyg i Tomteskogen! På dvd!

Helt magiskt. Ska vänta med att titta på den tills jag kommer hem till jul, har en känsla av att det kan finnas fler intresserade.

Inatt drömde jag väldigt bra saker, det var nästan så att jag inte ville vakna upp; jag träffade världens finaste man på uppropsdagen på skolan och Ola Salo bjöd in Sofie, Vicki och mej på efterfest i Globen (?).

Men vaknat har jag, minsann! Och nu är det bara några timmar kvar tills jag slutar. Tjohoo! Ska iväg och låta min värkande kropp simma en stund, hoppas det blir lite bättre av det. I eftermiddag kommer Sofie, vi ska ha en "farväl på ett tag, Göteborg"-festkväll som heter duga!

Förresten. Läsare i Gislaveds-trakten kan kolla in Värnamo Nyheter idag. Där har yours truly en gästkrönika publicerad. Läs och  begrunda! :)

Eftersom jag heter Caroline så är det ju inte meningen att jag ska ha en dator.

Vad hjälper det att köpa en ny? Föga. Nu har den i alla fall lämnats in och om max tre veckor ska den vara tillbaka. Vi får väl se hur länge det håller. Haha.

Blir inte ens sur när det här händer längre! Det har ju blivit en del av vardagen, så att säga. Därför tänker jag istället ta tillfället i akt och få gjort en massa i lägenheten under den här tiden. Packa det som packas kan. Igår julpimpades det och jag blev nöjdare än nånsin. Nästan så jag inte vill lämna. Men det ska jag! I alla fall tillfälligt. Den här veckan har jag visningar, tror att det här kommer lösa sej på bästa sätt. Håll tummarna!

Hade förresten en helt underbar helg i Malmö med två stora undantag;

1) Vickis flyg blev inställt vilket strulade till det så mycket att hon inte kunde komma. :(
2) Det fanns inte en enda snygg kille i sikte.

Punkt ett löser vi 17 december då det blir Stockholms-helg för hela slanten! En lösning på punkt två hyser jag dock inte särskilt stort hopp om alls längre.

Nu blir det lite nattjobbssömn - hoppas jag!

"Jonathan says:

Vad väljer caroline engström?

A. Att börja polishögskolan och utvecla och hitta sig själv i ett liv med nya ramar
B. Att börja polishögskolan och förnedra sig själv med att göra uppgifter värda barnflickor i knutby typ

Tyvärr verkar ju svaret vara B"


Nej. Vi kör på A nu. Hela vägen!