Salacious

Jag kom in.

Det är jobbigt att vara på 13-årskalas när man är hund.
Tur att Alde har en filt man kan låna. Och huvudkudde!
Fint ska det va!

Trots ett regnigt Göteborg med kaos i spårvagnstrafiken som gjorde att jag fick stå och stampa i 45 minuter efter nattpasset är jag på ett väldigt bra humör.

Vi har så kloka människor boende hos oss. I förra veckan frågade den äldre mannen med brytning: "Caroline, älskade vän, jag förstår dina systerbarn, dom är ögonstenar för dej?"

Nu ska jag åka iväg och ha en fantastisk helg med tre av dom.

See you!

Herregud vad skönt det ska bli att sätta sej på tåget imorgon och susa iväg mot en helg med massa kärlek.
Vet att jag är sämst på att leva i nuet men jag ska verkligen försöka göra det dom här dagarna (haha, ni hör ju själva, jag planerar att leva i nuet imorgon). Inte tänka på hur allt ska bli den närmaste tiden utan bara vara.

Ta hand om sej själv och dom man tycker om. Det är väl det som kallas att leva, va?

Har ni provat zumba, eller?

Att skaka på sitt äääss efter en intensiv dag är bättre än medicin!

Jag borde dansa oftare. Le oftare. Känna mej så himla bekymmersfri oftare.

För bekymmersfri är jag ju. Om man ser till det stora hela.

Det ska jag tänka på nu när jag lägger mej. Sju kvart i timmen ska jag sova, som mamma brukar säga.

Sov gott, alla fina!

It's okay to say you've got a weak spot
you don't always have to be on top
It's better to be hated
than loved, loved, loved for what you're not

(I am not a robot - Marina and the diamonds)

Kan inte tända ett ljus hos pappa idag men lånar en bild från Lottas blogg för att visa hur fint han har det.

Och ett sken ifrån ljusen bakom fönstrets välvda ram
har förenat dom själar som finns med oss här i tiden
och jag vet att dom som har lämnat oss har förstått att vi är
liksom fladdrande lågor så länge vi är här

Det är ju inte direkt Nobelpris-klass på mina beslut ibland om man säger så.

Det är på nåt vis som att allt som går att känna redan har uttryckts, samtidigt som det fortfarande - efter all den här tiden som ändå gått - inte går att klä det man känner i ord.

Jag ser tillbaka på dom här tre åren utan pappa. Tänker på sångerna jag lyssnade på om och om igen när han precis hade lämnat oss. Av hjärtat fattas det en bit. Det är så man kan sammanfatta livet efter, livet som är nu.

Det är så lätt att man förskönar det som var innan också, eller hur?  Vi hade ingen nära relation egentligen, pappa och jag. Han var ingen jag öppnade mitt hjärta för. Och det var många omständigheter som gjorde att kommunikationen inte alltid var den lättaste. Men jag har aldrig en sekund tvivlat på hur mycket han älskade mej. Och jag kommer älska honom så länge jag lever.

Även om hjärtat inte är helt så är det på något vis som att dom delarna som är kvar är intensivare än någonsin.
Jag är en helt annan människa nu än vad jag var innan 5 november 2007. Starkare. Tryggare. Litar helt och fullt på mej själv. Det är som att jag blir bättre och bättre på att avgöra vad det är som spelar roll och vad det är som inte är värt nåt alls.  Har kommit fram till att det finns så otroligt många saker jag verkligen inte bryr mej om. Och att det samtidigt finns så mycket som jag värdesätter, mer och mer för varje dag som går.

Det är svårt att se att det skulle finnas något fint med döden. Men det är väl det som är det fina i så fall; att den har en förmåga att ifrågasätta, ompröva och uppskatta det vi har.

Jag är glad att just han var min pappa och jag är glad att just han fortfarande är det.
Massa kramar till himlen idag! 

Ledig dag. Händelselös dag. Både bra och dåligt.

Jag är i alla fall galet nöjd med det lilla konstverket på min fot, samt med vetskapen om att andra säsongen av Dexter ligger och väntar på mej på Citytorget. Ska knalla iväg dit när jag är klar med att göra ingenting.

Min snirkliga g-klav;  inplastad. öm och precis som jag ville ha den!

Björn: Tror du att det gör ont på foten?
Caroline: ...ja!
Björn: Ja, jag vet inte för jag har aldrig vågat.

Det känns tryggt att höra från nån som har hela armarna (och gud vet vilka fler ställen) täckta av alla upptänkliga tatueringar. Haha. Var inte alls nervöst att sätta igång eller så.

Men det var faktiskt inte ens hälften så illa som jag hade trott! Antar att jag måste ha en väldigt hög smärttröskel. Har enbart hört hur fasansfullt smärtsamt det är, men jag satt hela tiden och väntade på när det hemska skulle komma. Visst, speciellt skönt är det ju inte, men knappast det värsta jag varit med om heller.
Sen är jag ju en Engström också, det är gott gry i oss.  

Fick dom alldeles för blekta färgerna på mina blommor ifyllda också så nu känner jag mej som en komplett människa. I alla fall för den här gången. ;)

I morse när jag slog på mobilen efter att ha sovit uuuut ordentligt hade jag en känsla av att ett bra sms väntade på att få bli levererat. Och visst var det så! Isabelle frågade om jag var ledig och om vi skulle ses på stan.

Så istället för att sitta hemma och uggla den här tråkregniga tisdagen fick jag världens bästa sällskap. Och en del ärenden uträttade. Göööött.

Ska gå på ett nattpass kl 21 och innan dess hade jag hemskt gärna velat springa för det kryper i benen, men det vill tydligen regna hela långa dagen. Vi får se.

Imorgon vid den här tiden kommer jag känna en outhärdlig smärta på min högra fot. Den som vill vara fin får lida pin!