Min dröm, min förtjänst.
Vilken märklig tomhet som uppstår inom en när man till slut fått veta.
En positiv tomhet. Finns det?
Hela 2010 har varit en enda lång väntan. Jag bestämde mej i början av året för att satsa. Det som började som en spännande tanke utvecklades till något som upptog mer och mer av min tankekraft.
Och jag minns varje moment, så tydligt och klart. Hur jag pallrade mej iväg till Valhallabadet för att inför en badvakt visa att jag kunde simma 150 meter utan att drunkna och "rädda livet" på en docka. Hur oerhört långt bort allt kändes då. Vetskapen om att det skulle bli en lång process.
Svenskprovet. Första myndighetssamtalet. Känslan av att träffa några av mina "konkurrenter" och tänka att jag nog faktiskt har en hyfsat god chans.
Fystesterna i Kristianstad, en dag jag aldrig någonsin kommer glömma eftersom den innehöll ett av mitt livs stoltaste ögonblick.
Besvikelsen av att få veta att jag inte kom vidare. Hur jag hoppade upp och ner av glädje mitt framför en frågande Jonathan när dom ringde från polisrekryteringen för att meddela att jag faktiskt fick komma till Pliktverket trots allt.
Stämningen där. Hur alla peppade varann. Jämförelserna. Analyserna i huvudet. Poliserna som antecknade det jag sa. Maktlösheten i att inte veta om det var bra eller dåligt. Psykologens varma framtoning, hennes gillande leende som fick mej att känna att jag marknadsförde mej själv ganska bra.
Allt det där utspritt på ett år, mixat med en jäkla massa väntan och ett så kallat kärleksliv med det ena bakslaget efter det andra. Mitt 2010.
Jag minns det så himla väl och det var värt varenda sekund. För här är jag nu; beredd att starta ett nytt kapitel i mitt liv, kanske det mest spännande jag nånsin kommer vara med om.
Det känns så fantastiskt bra att det ibland faktiskt räcker att göra sitt bästa. 9000 var vi från början, nu återstår 376. En av dom människorna är jag.
Och jag längtar efter att få fortsätta att visa att jag kan.
En positiv tomhet. Finns det?
Hela 2010 har varit en enda lång väntan. Jag bestämde mej i början av året för att satsa. Det som började som en spännande tanke utvecklades till något som upptog mer och mer av min tankekraft.
Och jag minns varje moment, så tydligt och klart. Hur jag pallrade mej iväg till Valhallabadet för att inför en badvakt visa att jag kunde simma 150 meter utan att drunkna och "rädda livet" på en docka. Hur oerhört långt bort allt kändes då. Vetskapen om att det skulle bli en lång process.
Svenskprovet. Första myndighetssamtalet. Känslan av att träffa några av mina "konkurrenter" och tänka att jag nog faktiskt har en hyfsat god chans.
Fystesterna i Kristianstad, en dag jag aldrig någonsin kommer glömma eftersom den innehöll ett av mitt livs stoltaste ögonblick.
Besvikelsen av att få veta att jag inte kom vidare. Hur jag hoppade upp och ner av glädje mitt framför en frågande Jonathan när dom ringde från polisrekryteringen för att meddela att jag faktiskt fick komma till Pliktverket trots allt.
Stämningen där. Hur alla peppade varann. Jämförelserna. Analyserna i huvudet. Poliserna som antecknade det jag sa. Maktlösheten i att inte veta om det var bra eller dåligt. Psykologens varma framtoning, hennes gillande leende som fick mej att känna att jag marknadsförde mej själv ganska bra.
Allt det där utspritt på ett år, mixat med en jäkla massa väntan och ett så kallat kärleksliv med det ena bakslaget efter det andra. Mitt 2010.
Jag minns det så himla väl och det var värt varenda sekund. För här är jag nu; beredd att starta ett nytt kapitel i mitt liv, kanske det mest spännande jag nånsin kommer vara med om.
Det känns så fantastiskt bra att det ibland faktiskt räcker att göra sitt bästa. 9000 var vi från början, nu återstår 376. En av dom människorna är jag.
Och jag längtar efter att få fortsätta att visa att jag kan.
