Salacious

Det är på nåt vis som att allt som går att känna redan har uttryckts, samtidigt som det fortfarande - efter all den här tiden som ändå gått - inte går att klä det man känner i ord.

Jag ser tillbaka på dom här tre åren utan pappa. Tänker på sångerna jag lyssnade på om och om igen när han precis hade lämnat oss. Av hjärtat fattas det en bit. Det är så man kan sammanfatta livet efter, livet som är nu.

Det är så lätt att man förskönar det som var innan också, eller hur?  Vi hade ingen nära relation egentligen, pappa och jag. Han var ingen jag öppnade mitt hjärta för. Och det var många omständigheter som gjorde att kommunikationen inte alltid var den lättaste. Men jag har aldrig en sekund tvivlat på hur mycket han älskade mej. Och jag kommer älska honom så länge jag lever.

Även om hjärtat inte är helt så är det på något vis som att dom delarna som är kvar är intensivare än någonsin.
Jag är en helt annan människa nu än vad jag var innan 5 november 2007. Starkare. Tryggare. Litar helt och fullt på mej själv. Det är som att jag blir bättre och bättre på att avgöra vad det är som spelar roll och vad det är som inte är värt nåt alls.  Har kommit fram till att det finns så otroligt många saker jag verkligen inte bryr mej om. Och att det samtidigt finns så mycket som jag värdesätter, mer och mer för varje dag som går.

Det är svårt att se att det skulle finnas något fint med döden. Men det är väl det som är det fina i så fall; att den har en förmåga att ifrågasätta, ompröva och uppskatta det vi har.

Jag är glad att just han var min pappa och jag är glad att just han fortfarande är det.
Massa kramar till himlen idag!