Schemaångesten.
Hade en asrolig, sömnlös, mysig, alkoholrusig och nostalgisk helg i kära Göteborg. Otroligt att tiden flög iväg ännu snabbare än vanligt (har jag skrivit det där förut?), men jag är ändå nöjd med det som faktiskt hanns med; kvalitetstid med Sofie, en halvdag med Isabelle och ett efterlängtat första möte med Charlie.
Tur att mitt sociala liv fick sej en rejäl påfyllning, för den här veckan är det ganska sparsmakat på den fronten. Det räddas visserligen upp av att Jonna och Oskar kommer på middag imorgon, mys! På lördag har Fredriks mamma 60-årskalas och jag måste avvika tidigare eftersom jag jobbar natt. Hinner ju vara med en stund i alla fall. I övrigt ser jag inte min blivande man många minuter den här veckan.
Har precis suttit och skrivit in mina arbetstider för nästa sexveckorsperiod, från första mars till 14 april. Det är alltid en smärtsam påminnelse om hur begränsade möjligheter jag har att hinna träffa familj och vänner. (Nu har klagomuren kommit igång igen, men som sagt... min blogg, mina inlägg.) Faktum är att jag är så fruktansvärt less på detta att jag nu aktivt börjat se mej om efter andra alternativ. Det är helt enkelt inte värt det längre.
Kombo var också ett varannan helg-jobb, men då hade jag helt andra förutsättningar. Jag hade 13 mil till Småland och 23 mil till Skåne. Nu är dom siffrorna 40 mil respektive... ja, jag vet inte ens hur långt det är, 60? Dessutom hade jag bara mej själv att ta hänsyn till då, nu har jag Fredrik. Och jag kan bara tänka mej hur allt kommer multipliceras med hundra om vi får barn.
Jag ser kollegor som pusslar och pusslar och har en konstant stress för att få det att funka med mor- och farföräldrar, hastigt uttagna semesterdagar och löften från arbetsgivaren om att det är okej att vissa dagar komma inkutande till stationen en halvtimme sent så att man kan lämna av barnen på dagis. Och jag bara känner att jag kommer inte orka.
Sanningen är att jag orkar inte nu heller. Oavsett vilka drömmar jag har i yrkeslivet så bleknar dom ganska snabbt när jag tänker på hur mycket jag får göra avkall på i mitt privatliv. Och hur mycket det påverkar min hälsa, både den fysiska men framförallt den psykiska. Jag beundrar dom som tycker att det är värt det. Men jag är inte en av dom.
Så, vad innebär det här då, rent konkret? Imorgon ska jag på en anställningsintervju gällande en utredartjänst i ett annat distrikt. Jag hoppas så OTROLIGT mycket att jag får den, så mycket att jag knappt vågar skriva här av rädsla för att jinxa det. Dessutom känns det som att jag borde vara hemlig, för man vet aldrig vilka som läser. Dock har jag ganska svårt att se att mina arbetsgivare skulle vara härinne och kika. Och ja, skulle det vara så... ja, då vet ni hur jag känner!
Återigen, min blogg, mina inlägg...
Det känns bra att ha bestämt sej. Nu kan jag göra något konkret istället för att klaga och brottas med tankar om huruvida det är rätt eller inte. För MEJ är det rätt, oavsett vad andra tycker. För det är ett himla tyckande, kan jag meddela. Man SKA jobba i ingripandeverksamheten si och så många år, det är det som är att vara RIKTIG polis, att sätta på sej "krimtofflorna" är något man gör när man börjar bli gammal och trött, osv osv.
Så om jag nu skulle få det här jobbet, så kan jag räkna med en hel del gliringar. Men det kommer det definitivt vara värt. Håll tummarna för mej, är ni snälla.
