Nu är det dags.
Nej, nu har det varit paus länge nog. Har tänkt i flera veckor att jag ska starta upp den här bloggen - mitt lilla skötebarn - igen, men nu ska det inte tänkas mer. Nu ska det bara göras! Gick just in och tittade på statistiken och blev förvånad, men himla glad, att bloggen fortfarande besöks varje dag. Jag vet ju vilka som läser, men det är spännande att tänka på vilka jag INTE vet om. Gamla bekanta kanske. Eller människor som aldrig varit bekanta, men som fortsatt läsa av någon anledning. Kanske till och med några som hängt med ända från början (vilket nu är nio år!!)?
Föga förvånande så är det ju en hel del som har hänt sen sist. Jag har inte tänkt göra en sammanfattning av dom här nio månaderna, utan kommer ta vid där jag slutade. Det vill säga, mitt i livet. Dock så har ju mitt liv förändrats ganska mycket sen jag skrev här sist, så några sammanfattade ord är faktiskt ändå på sin plats.
I juli flyttade Bond in hos oss. Att plötsligt bli hundägare var ett stort steg och en stor förändring och i början frågade vi oss själva om det kanske var så att vi hade tagit oss vatten över huvudet. Men inte då. Allting gick över förväntan och vi skulle inte kunna tänka oss en tillvaro utan vår lurviga lilla älskling.
Och i oktober sa vi "ja" till varandra och bröllopsdagen blev den bästa, finaste och roligaste dagen jag nånsin haft. Fortfarande, inte minst när man går igenom vissa inlägg jag skrivit under dom här åren som bloggen varit igång, känns det ibland som att jag behöver nypa mej i armen för att fatta att just jag har haft en sån otrolig tur som får dela mitt liv med den här mannen.
Och just det ja, mellan vovve och giftermål (att jag inte kan titulera mej som "ungdom" längre står ganska klart) så hann jag med att börja på ett nytt jobb också. Där jag för övrigt trivs ungefär tvåhundra gånger bättre än på mitt förra.
Som sagt, 2014 var ett ganska turbulent år, minst sagt. Men 2015 levererar hittills ganska bra, det också.
