Salacious

I övermorgon ska vi äntligen få titta på dej med hjälp av ett ultraljud igen. Vi längtar så. Och vi längtar så tills du är är här, och tills att du är en del av vårt liv på riktigt. 

 

Och det är en sak som är viktig - att du kommer vara en del av vårt liv. Den viktigaste delen, självklart, men du kommer inte vara HELA vårt liv bara för att du kommer betyda mest, 

 

Idag påbörjade jag en utbildning som jag sett fram emot väldigt länge. Eftersom det är en rätt lång utbildning hade vi en ganska omfattande presentationsrunda. Och minst fem av kvinnorna sa "barn" och "familjeliv" när de skulle uppge sina intressen. 

 

Jag förstår inte. Även om jag är fullt medveten om att det är lätt att uttala sej om saker när man inte är förälder själv ännu, så kan jag ändå lova att du aldrig kommer bli mitt intresse, Äpplet. Du kommer att vara det finaste och viktigaste i mitt liv, men mitt intresse -. det kommer du aldrig bli.

 

Vi kan ta din pappa som exempel. Att vara med honom är ju det bästa jag vet, men han är inte mitt intresse för det. Förstår du hur jag menar? Jag tycker att det verkar som att många tror att "intresse" är samma sak som att "vara intresserad". (Och gud nåde den som inte är intresserad av sina barn!)

 

 

Förutom att många uppgav "barnen" som intresse så förstod jag att många tillbringade sin fritid med att ägna sej åt sina barns fritid. Och självklart är det fantastiskt med engagerade föräldrar. Och Äpplet, jag hoppas att du kommer hitta en sysselsättning som du älskar att hålla på med. Men jag kommer inte att titta på varenda träning (om träning är en av sakerna du vill hålla på med). När du är liten kommer jag självklart följa med dej, hålla dej i handen och sitta på bänken och heja. Men när du är tillräckligt stor för att klara dej själv så kommer du med största sannolikhet få göra det ibland. Vi kommer självklart komma och titta på dina matcher (om du nu vill spela sådana), men vi kommer inte låta dom styra våra liv. Ibland kanske vi bara kommer och hämtar upp dej, och jag tror att det kommer vara nyttigt för dej. 

 

Jag tror att det bästa jag kan göra för dej är att visa att jag har ett eget liv. Att jag har mina egna intressen. Något JAG älskar att göra. (Och det betyder inte att jag inte älskar att vara med dej,) Din mormor - min mamma - älskar att handarbeta. Det är en jättestor del av hennes identitet. Och den var lika närvarande även när jag växte upp; hon gick på näverkurs, lärde sej göra Waldorfdockor och hade alltid (och har fortfarande) ett virk- eller stickprojekt på gång. 

 

Faktum är att jag tror att det på något sätt var mer "okej" för en kvinna att ha intressen som inte var direkt kopplade till familjen på 80- och 90-talet. Varför vet jag inte, Nu är man förälder i första hand, människa i andra. 

 

Det finns alldeles för många saker jag tycker om för att jag ska ge upp dom!