Salacious

 

Förra lördagen gick det stora flyttlasset. Alla våra saker färdades från lägenheten i Årsta till huset i Trångsund. Med hjälp från Fredriks föräldrar, hans två farbröder, Carina och Stefan gick allt mycket smidigare och snabbare än vad vi hade vågat hoppas. Tack än en gång för all hjälp!

 

På måndagen skrev Fredrik det sista med köparen till lägenheten så sen snart en vecka tillbaka är huset vårt enda hem. Och det räcker mer än väl kan jag säga, för det känns som rena rama drömmen att bo här.

 

Att dollartecken rusar förbi ögonen var och varannan minut spelar ingen roll. Det FÅR kosta nu, allt som ska fixas och köpas in. För första gången känns det inte som att man slösar, utan som att man investerar.

 

För det är liksom här vi ska bo nu. Förhoppningsvis för en väldigt, väldigt lång tid.

 

Jag är så stolt över min älskling som jobbar, sliter och fixar nästan varje vaken minut. Har själv varit väldigt slutkörd den senaste tiden, så jag kan knappt tänka mej hur det har varit för honom som har fått dra ett mycket tyngre lass.

 

På något vis är det ändå som att tröttheten inte tar någon energi från mej, för det man får tillbaka när man ser att det blir finare och finare runt omkring oss väger upp så himla mycket.

 

Dessutom känns det faktiskt som att jag hunnit vila upp mej lite i helgen, mellan allt fixande.

 

Idag har vi varit ute nästan hela dagen. Förutom när vi var iväg en sväng och handlade gräsklippare och blommor.

Jag är så kär i vår altan att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

 

Kär i blommorna. Utemöblerna. Vår fina dynbox. Syrenbusken. Sorlet från fotbollsplanen. Ljudet från björkarna. Kvällssolen mot lusthuset.

 

Det känns som att det är så himla självklart att vi ska bo här.