Salacious

 

 

Jag har aldrig varit en sån som har en massa bekantskaper som jag omger mej med, och om man ska definiera en "kompis" som någon man faktiskt umgås med (och inte bara i sällskap med andra) så kan jag i ärlighetens namn räkna dom på mina båda händer. Det är inget klagomål, bara ett konstaterande.

 

Istället har jag haft turen att berikas med väldigt speciella vänskapsband som jag värdesätter otroligt mycket. Även om jag inte gillar att rangordna så tänker jag framförallt på tre stycken; Isabelle, Sofie och Vicki.

 

För "vän" räcker faktiskt inte när jag vill beskriva relationen jag har till var och en av dom. "Utökad familj" eller "extrasyster" skulle nog vara bättre. Eller varför inte skippa "utökad" och bara köra på familj?

 

För det är precis vad ni är för mej. Alltid avslappnat, aldrig förställt, aldrig oro över att inte vara rolig nog eller att missuppfattas. Alltid känslan av det där speciella. Det där speciella som ingen annan kan komma och lägga sej i.

 

Lyckligtvis har jag glädjen att bo nära Vicki igen efter hur många år som helst då vi knappt aldrig sågs. Nu är det istället Sofie och Isabelle som befinner sej långt borta och som jag missar så fasansfullt mycket med.

Avståndet, i kombination med att jag inte tycker om att prata i telefon, skapar inte världens bästa förutsättningar för att vänskapen ska hålla i sej.

 

Ändå är jag inte ett dugg orolig. Sin familj bär man med sej varje dag, oavsett om man träffats på länge eller inte. Och något man bär med sej, något som är en del av en själv, kan aldrig nånsin försvinna.