Salacious

 

På en vecka läste jag ut Lasermannen - En berättelse om Sverige av Gellert Tamas och förfasades över hur det faktiskt var i vårt land på 90-talet. Jag var bara sju år när John Ausonius åkte fast, men jag har minnen av hur det var då. Att någon sköt på andra människor, bara för att dom kom från ett annat land. Lika overkligt som det var då, lika svårt är det att ta till sej nu. Det är obegripligt att tänka sej hur ett parti som Ny Demokrati kunde komma till makten, det är obegripligt att det i Stockholm på 90-talet hölls demonstrationståg där människor skrek "sieg heil" och bar flaggor med den nazistiska symbolen och det är obegripligt att det på ett år utfördes 52 attentat mot flyktingförläggningar. 52 stycken. Det är i snitt ett i veckan.

 

Aftonbladet gjorde en kartläggning av landets farligaste nazister och man förstod att det fanns hemska, hemska krafter i vårt samhälle. Men så hände något. 11 september 2001 var det som att allt fokus försvann från högerextremismen. Nu riktades istället alla ögon mot terrorismen. Vilket naturligtvis är fullt förståeligt. MEN. Jag tror att det har lett till oanade konsekvenser. Förra året träffade jag en polis som tidigare jobbade på Säpo som berättade att allt fokus flyttades över från högerextremismen, som innan 11 september sågs som det största hotet mot samhället, till terrorismen. Och att resurserna helt enkelt inte räckte till. Alltså, nazismen glömdes bort. Och vi andra gjorde det stora misstaget att tro att hatet hade minskat.

 

Några dagar efter att jag hade läst ut boken om Lasermannen uppdagades det att ett gäng sverigedemokrater hade gjort bort sej. Och jag menar inte att Sverigedemokraterna är nazister, absolut inte. DOCK får man inte glömma deras historia. Att Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna en gång i tiden satt i samma båt, att deras syn på vad svenskhet är odlades på samma gren och diskuterades i samma salar. Men det har vi glömt bort. Folk verkar ju uppriktigt förvånade över det uppträdande som dom här clownerna visar upp.

 

Men hur kan vi ha glömt?

 

Jag har inte glömt hur det kändes när ordet "Sverigedemokraterna" var ett hot, ett mörkt underliggande hot och att vi var uppriktigt oroliga för hur det skulle bli om dom kom in i riksdagen. "Det kommer ju aldrig hända!" sa vi när vi gick på högstadiet. Men det hände ju faktiskt, och vad gjorde vi? Ingenting. Vi var upprörda i några dagar, men sen gick vi vidare med våra liv.

 

Så även om jag inte har glömt, så glömde jag ju ändå. För ett tag glömde jag bort den där 15-åriga tjejen som hade långa och vilda diskussioner med klasskamraterna som lyssnade på Ultima Thule och vägrade ta emot Jonas Gardells bok "En komikers uppväxt" med hänvisningen att dom fan inte tänkte läsa nåt som skrivits av en bög. För ett tag glömde jag bort hur mycket jag satt och grät i aulan den där dagen då John Hrons föräldrar kom och berättade om det fruktansvärda mordet på honom, hur han blev torterad och mördad i hatets namn. Och jag glömde för ett tag hur jag med stolthet köpte skivan "Vi håller inte käften" och gick med i Ungdom mot rasism.

 

Det värsta med videon som nu visats i media är inte orden i sej. "Hora", "fitta" och "blattelover" är visserligen inga trevliga ord, men det absolut värsta är när Soran Ismail får höra att han inte har rätt att kalla sej svensk. Att någon anser sej ha tolkningsföreträde på den frågan, precis som Lasermannen ansåg att han hade. Det är inte saker som sägs i affekt, det är inte meningar som yttras i samband med ett bråk. Det är åsikter som förs fram i en vanlig diskussion.

 

"Vi ska få se vad svenskarna tycker 19 september." och "Med vår politik kommer det inte finnas fler som han." Det finns inga förklaringar i hela världen som kan släta över såna uttalanden.

 

Så även om jag är bestört, så är jag samtidigt glad. Glad över att folk kanske fattar att det inte är vilka som helst som sitter med politisk makt i dagens Sverige. Jag är övertygad om att det finns personer i Sverigedemokraterna som INTE är rasister, som INTE är en del av den mörka historien. Jag tycker till och med att Jimmie Åkesson verkar vara en ganska sympatisk man. Men jag hoppas att samhället en gång för alla inser vilka åsikter som fortfarande finns där hos många. Bakom alla välstrukna skjortor, specialskrivna tal och svärmorsleenden.

 

Jag är stolt över att vara svensk och jag hoppas att jag kommer kunna fortsätta med det. Att mitt favoritparti vinner valet nästa gång är numera en sekundär fråga. Det absolut viktigaste är att Sverigedemokraterna försvinner och förlorar sin riksdagsmakt. En gång för alla.