Salacious

Trots att människor fortfarande envisas med att säga "god fortsättning!" kors och tvärs så har ju det nya året faktiskt kommit igång. 1/52 avklarad ju. ;)

Och jag skulle ju som bekant sammanfatta mitt 2011. Vilket iofs känns ganska överflödigt, för alla som känner mej vet väl redan hur mycket det året påverkade mej.

Det bästa med året, naturligtvis, är skolan. Ibland måste jag fortfarande nypa mej i armen när jag tänker på vad min sysselsättning är och - inte minst - kommer vara om ett år. Förutom att jag hamnade precis där jag vill fick jag även en massa fina nya bekantskaper. Nu känns det till exempel helt overkligt att jag inte ens visste vilka Jonna och Caroline var för ett år sen. Dom har blivit så självklara inslag i mitt liv och jag är så glad över allt roligt vi gör och kommer att göra tillsammans.

Något annat som har varit helt fantastiskt med 2011 är att bo nära Vicki igen. På tal om självklara inslag i livet så har det trots långa avstånd aldrig varit någon tvekan om att vi alltid är på varandras sida. Det känns därför extra fint att nu även kunna vara VID varandras sida igen.

Mindre roligt är att jag inte har Isabelle i min vardag längre. Men jag måste ändå säga att vi faktiskt klarat den här distansen med bravur; även om vi inte kan ta en spontanfika längre så känner jag inte alls att vi glidit ifrån varandra. (Faktum är att vi kommer ses redan ikväll och det är jag oerhört glad över! Hon är på weekend med sin lillasyster och kommer stanna en natt extra för att hinna träffa mej ordentligt. Så imorgon blir det uppdatering på hög nivå!)

Det enda som kastar en skugga över det här året är slutet av sommaren. I augusti grät jag så mycket att jag nästan började tro att det kunde vara skadligt. Nu såhär i efterhand kan  jag inte riktigt förstå varför, men det är tur att man glömmer hur ont det gör när man i ett enda svep går från att vara sprudlande kär till totalblåst. Och det är tur att man glömmer hur det känns att vakna varje morgon och veta att det där som gjorde en så lycklig bara var på låtsas.

"Aldrig mer" sa jag då. Att man glömmer hur stark den där övertygelsen var, det är också tur. För annars hade man inte vågat. Och man måste våga. "Annars är man ingen människa utan bara en liten lort", som en mycket klok dam skrev en gång i tiden.


Nu har det alltså gått en vecka på det nya året och jag måste säga att jag hittills inte är det minsta besviken.