Sömnsjukan?
Ja, man kan ju undra.
Igår hade vi bara en lektion och efter den åkte jag hem och bums i säng. Jag sov mellan 13 och 18 för att sedan vakna till och äta lite kvällsmat. Vid 19.30 var jag supertrött igen och sov ända fram till 05.30 i morse (hade ställt klockan för att känna efter om jag orkade gå till skolan, vilket jag inte gjorde). Somnade om på direkten och vaknade igen kl 08 för att sjukanmäla mej och sussade därefter till 10. Sen dess har jag lyckats läsa lite om trafiknykterhetsbrott och...ja, vilat lite.
Haha. Det är ju GALET!
Men att sova är alltid det bästa jag har att ta till när det gäller att vinna över en förkylning. Jag hatar att ta tabletter, särskilt när jag knappt har nån feber alls. Då känns det bara onödigt. Dessutom tror jag att kroppen på något vis blir härdad när den får fixa problemet själv. Vi kan ju låtsas det iaf. ;)
Men - inget ont som inte för nåt gott med sej! Nu har jag ju för en gångs skull en möjlighet att blogga!
2012 har ju som bekant hittills varit ett skammens år när det kommer till just detta. Det kan ju visserligen hänga ihop med att min tillvaro har varit väldigt bra, så i slutändan känns det ändå som att det får vara värt det.
Jag ska inte lova att jag kommer bättra mej... men jag kan försöka!
Hursomhelst, att stanna hemma från skolan idag var nog ett smart drag för medan jag skriver det här inlägget känner jag hur benen börjar studsa och rastlösheten infinna sej... Bra!
Upplysningsvis blir det faktiskt inte så mycket utrymme för just rastlöshet nuförtiden; vi är mitt inne i en fem veckor lång trafikkurs i skolan och i den är det lätt att hålla sej sysselsatt. Och när jag inte befinner mej i skolan tillbringar jag så mycket tid det bara går med världens finaste pojkvän.
Så den här futtiga förkylningen skapar faktiskt inga större orosmoln på min himmel, även om jag tyckte väldigt synd om mej själv igår kväll.
Orosmoln har ju dessvärre infunnit sej ändå, även om dom inte skymmer sikten för just mej. Nästa fredag är det Andrés begravning och bara att formulera det i en mening känns helt overkligt. Jag längtar efter att krama om min Sofie och kunna vara närvarande rent fysiskt i några dagar. Det ska även bli skönt att hinna träffa min familj, även om det gärna hade fått vara under roligare omständigheter.
Som jag konstaterat ett oändligt antal gånger redan... man ska vara så TACKSAM för allt man har. Ett enda andetag bara, sen är någonting borta. Eller så har något tillkommit. Och oavsett om det som ändrats är till det sämre eller till det bättre så är förändringen helt oåterkallelig. För nu bara är det så, och det där som var förut kommer aldrig tillbaka.
Lika skrämmande och fruktansvärt som det är när någon rycks ifrån en, lika skrämmande och fantastiskt är det när någon plötsligt bara finns.
Och jag är så himla glad att du finns, Fredrik.
Igår hade vi bara en lektion och efter den åkte jag hem och bums i säng. Jag sov mellan 13 och 18 för att sedan vakna till och äta lite kvällsmat. Vid 19.30 var jag supertrött igen och sov ända fram till 05.30 i morse (hade ställt klockan för att känna efter om jag orkade gå till skolan, vilket jag inte gjorde). Somnade om på direkten och vaknade igen kl 08 för att sjukanmäla mej och sussade därefter till 10. Sen dess har jag lyckats läsa lite om trafiknykterhetsbrott och...ja, vilat lite.
Haha. Det är ju GALET!
Men att sova är alltid det bästa jag har att ta till när det gäller att vinna över en förkylning. Jag hatar att ta tabletter, särskilt när jag knappt har nån feber alls. Då känns det bara onödigt. Dessutom tror jag att kroppen på något vis blir härdad när den får fixa problemet själv. Vi kan ju låtsas det iaf. ;)
Men - inget ont som inte för nåt gott med sej! Nu har jag ju för en gångs skull en möjlighet att blogga!
2012 har ju som bekant hittills varit ett skammens år när det kommer till just detta. Det kan ju visserligen hänga ihop med att min tillvaro har varit väldigt bra, så i slutändan känns det ändå som att det får vara värt det.
Jag ska inte lova att jag kommer bättra mej... men jag kan försöka!
Hursomhelst, att stanna hemma från skolan idag var nog ett smart drag för medan jag skriver det här inlägget känner jag hur benen börjar studsa och rastlösheten infinna sej... Bra!
Upplysningsvis blir det faktiskt inte så mycket utrymme för just rastlöshet nuförtiden; vi är mitt inne i en fem veckor lång trafikkurs i skolan och i den är det lätt att hålla sej sysselsatt. Och när jag inte befinner mej i skolan tillbringar jag så mycket tid det bara går med världens finaste pojkvän.
Så den här futtiga förkylningen skapar faktiskt inga större orosmoln på min himmel, även om jag tyckte väldigt synd om mej själv igår kväll.
Orosmoln har ju dessvärre infunnit sej ändå, även om dom inte skymmer sikten för just mej. Nästa fredag är det Andrés begravning och bara att formulera det i en mening känns helt overkligt. Jag längtar efter att krama om min Sofie och kunna vara närvarande rent fysiskt i några dagar. Det ska även bli skönt att hinna träffa min familj, även om det gärna hade fått vara under roligare omständigheter.
Som jag konstaterat ett oändligt antal gånger redan... man ska vara så TACKSAM för allt man har. Ett enda andetag bara, sen är någonting borta. Eller så har något tillkommit. Och oavsett om det som ändrats är till det sämre eller till det bättre så är förändringen helt oåterkallelig. För nu bara är det så, och det där som var förut kommer aldrig tillbaka.
Lika skrämmande och fruktansvärt som det är när någon rycks ifrån en, lika skrämmande och fantastiskt är det när någon plötsligt bara finns.
Och jag är så himla glad att du finns, Fredrik.
