Salacious

 

Men inte för att jag inte hade några alternativ, utan för att jag valde det. Och ack, så skönt det var.

 

Alla människor är olika, en del avskyr att vara själva och får panik efter en kväll på egen hand medan andra ser det som ett inslag av lyx i livet. Jag tillhör den senare kategorin. Ibland tänker jag att jag kanske gillar det lite för mycket, för det är ganska ofta som jag väljer bort att umgås med andra till förmån för att vara ifred. Men istället för att analysera om det är något bra eller dåligt, så har jag mer och mer börjat acceptera att det är en del av den jag är och att det med största sannolikhet alltid kommer vara så.  

 

Dock har jag ju inte varit ensam hela helgen, för det var jobb både i lördags och igår. Förvånansvärt mycket folk faktiskt, och förvånansvärt många oförskämda barn. Som tur är så har jag varit ganska förskonad från såna; dom flesta ungarna man pratar med är hur goa, roliga och väluppfostrade som helst. Men det finns naturligtvis undantag, och det är skrämmande exempel. Igår var det en kille på nio-tio år som, förutom att skrika i falsett för att han inte fick den leksak han ville från butiken, hela tiden störde min visning och som grädden på moset avbröt mej mitt i en mening med att gnälla "Jag vill inte vaaaara här!!". Jag tittade på honom och svarade "du får VÄLDIGT GÄRNA gå härifrån." Helst hade jag velat säga nåt annat, men som tur är finns det en spärr någonstans därinne.

Jag förstår om en tre-fyraåring beter sej på ett sånt sätt, men när en kille som är så stor tror att hela världen kretsar kring honom, då är det något allvarligt fel i hans uppfostran. För jag vägrar tro att ALLA barn som beter sej illa har en bokstavsdiagnos. Tyvärr är nog diagnosen "slapphänta och inkonsekventa föräldrar" betydligt vanligare.

 

Nu blir det inte jobb igen förrän om någon vecka, för idag är det nämligen skolstart! Fjärde, och sista, terminen. Jag undrar om jag ens kommer hinna blinka.