Guld, guld, guld.
Ja, visserligen är det ju "bara" silver än så länge, men imorgon har Sverige som bekant chans att ta ett OS-guld! Vilket är HELT ofattbart. Hade nån sagt det till mej när dom gjorde bort sej totalt i VM-kvalet för några månader hade jag bara skrattat och vänt på klacken. Men nu är det verklighet! I vilket fall som helst - igår kändes det precis som förr. Samma vånda i tevesoffan, samma vilja att klockan skulle gå fortare, samma gåshud när allt äntligen var klart. Jag ÄLSKAR det svenska handbollslandslaget!
Och om man ska vara realistisk kanske det mest troliga är att det blir silver imorgon, men helgen innehåller en massa guld ändå. För igår anlände Moa och Snäckan, världens underbaraste golden retriever-hundar. Helt otroligt att träffa såna väluppfostrade, lugna, trygga och lydiga hundar. Det är väldigt sällsynt. Något som också märks är att husse och matte har uppfostrat sina hundar på samma sätt som jag vill uppfostra mina framtida. Hundar ska ha massa kärlek, men inte på samma sätt som man ger kärlek till en människa, utan kärlek genom regler och tydlighet. (Och en massa gos också såklart!) Det är riktigt häftigt att se att dom så tydligt vet att det är människor som bestämmer. Hundar mår bra av det!
Ikväll blir det mys med dom igen! :)
En av hjältarna igår - Kim Ekdahl Du Rietz.
Jag bugar mej.
