Mitt, bara mitt.
Har tänkt på en sak. Jag är 26 år gammal och har inte ens varit i närheten av att bo ihop med någon, trots långa förhållanden. Visserligen kan det ha haft nåt att göra med att flera av personerna i fråga lider av diverse personlighetsstörningar, men om man bortser från den lilla detaljen så handlar det nog i slutändan om att jag trivs allra bäst själv. För det gör jag.
Det betyder inte att jag inte tids nog vill vara i ett förhållande igen. Jag kan sakna det, trots att det bär mej emot att erkänna.
Men den saknaden kommer aldrig överskugga den fantastiska känslan av att ha sitt eget. Mina saker, mina prioriteringar och min tid. Tystnad när jag vill och ljud när jag vill. Gud, vad jag älskar det!
