Salacious

Nu är klockan över midnatt men innan det hade hunnit bli det så var det på dagen fyra år sen pappa lämnade oss.
Har skrivit ett inlägg varje dag på årsdagen och det känns som någonting jag kommer fortsätta med. (Om nu bloggen kommer vara igång så länge, det är iofs inte alls säkert.)

Jag gråter inte så ofta längre. Och då menar jag i största allmänhet, inte bara när det gäller pappa. Det är inget medvetet val utan snarare någonting som bara har blivit. Tårar är ju verkligen ingenting man behöver ransonera med ("spar dina tårar tills du bättre behöver dom" kan vara den absolut sämsta och mest ologiska uppmaningen nånsin), men från att i min barndom ha varit en lipsill som tjöt över minsta lilla har jag nog lyckats få ut mina känslor på lite andra sätt. Och när jag nu väl gråter så känner jag mej alltid, alltid mycket starkare efteråt. Tårarna fyller liksom en funktion nu, istället för att bara komma. Kvalitativ gråt, liksom. Förstår ni vad jag menar?

Nåja. Det här inlägget var inte menat att bli ett teoritiserande om att gråta eller inte gråta, det var bara en tanke som dök upp. Och trots att det gått en förhållandevis lång tid så är det fortfarande så skönt att fälla några tårar ibland. Och vara sur på livet som är orättvist.

För orättvist är det. Inte mer för mej än för någon annan. Det är orättvist för oss allihop, men på olika vis och i olika grad. Vilket samtidigt betyder att vi alla har en massa saker som någon annan saknar, och som vi därmed måste komma ihåg att vara tacksamma över.

Jag tycker fortfarande att det är orättvist att andra lever men inte pappa. Jag tycker fortfarande att det är orättvist att jag bara kan säga "hem till mamma" och inte "hem till mina föräldrar" när jag berättar vart jag ska resa. Men nu är det inte längre en tanke som är närvarande hela tiden. Nu påminner den sej nån gång då och då när jag ser en pappa lägga armen om sin dotter eller när folk som jag inte känner än frågar var mina föräldrar bor.

Hoppas att du vet att jag alltid kommer bära dej med mej. Och hoppas att du vet att jag tänker på dej varje dag även om jag är dålig på att besöka graven när jag väl är hemma.

Hoppas att du vet att jag mår bra och att jag alltid gör mitt bästa.