Förtröstan.
Det är ett så fint ord, tycker ni inte? Kanske ett av dom finaste när jag tänker efter.
Så mycket ryms i det ordet. Ibland är livet skitjobbigt, men nånstans långt därinne litar man ändå på att det faktiskt på nåt sätt kompenseras tids nog. Därför står man ut ett tag till.
Det gäller både dom stora och dom små sakerna.
Man litar liksom på att saker och ting på ett eller annat sätt ordnar sej. För det gör det alltiiid, som en fantastisk liten herre sjunger.
