Make a wish, take a chance, make a change...
Svårt att sammanfatta helgen i Göteborg i ett enda inlägg. Eller rättare sagt; om jag inte hade varit så usel på att uppdatera nuförtiden hade det inte varit några problem alls. Ett inlägg i veckan kanske inte riktigt är tanken med en blogg. Eller?
Nåja. Jag ska snart sluta med att bortförklara mej. Det är som det är, helt enkelt.
Och hur är det då?
Jag älskar min skola. Älskar. Har jag sagt det förut? Har jag sagt hur sjukt roliga saker vi gör? Igår var det dags att agera igen. Mot riktiga skådespelare! Albin och jag fick ta itu med två nonchalanta tonåringar som satt och drack öl i en busskur samt ett krogbråk. Och det är visserligen lite jobbigt med frustrationen över att det är så mycket man inte har koll på än, men när man faktiskt gör rätt är det en svårslagen känsla. I scenariot på krogen VISSTE jag att ordningsvakten gjort fel som satt handfängsel på den fulla killen. Och jag visste att vi hanterade hela situationen helt rätt. Låter förmodligen inte som nåt märkvärdigt alls, men det är det. Allt känns faktiskt ganska märkvärdigt. :)
Förutom det faktum att jag igår, återigen, fick anmärkning på min utstrålning/uppenbarelse/whatever. Det är inget märkvärdigt alls, snarare vardagsmat. Denna gång kom anmärkningen från en helt okänd, bitter tant på Kellys som utan anledning började dryga sej. Fascinerande egentligen, hur människor anser sej ha rätten och förmågan att döma ut någon och tala om för den andre hur han/hon är. Jag tror egentligen inte på det där med att vända andra kinden till, rent instinktivt vill jag väcka mitt inre verbala monster och förvandla såna personer till en blöt liten fläck. Men jag måste lära mej att kontrollera sånt där nu, hur lockande det än känns att hugga. Får helt enkelt trösta mej med att jag är den bättre människan. Och att jag fick en uppfostran av mina föräldrar!
I helgen hämtade jag förresten min gitarr! :D Shit, vad jag längtat efter den. Ska spela Breakaway ikväll, min skämslåt.
Nåja. Jag ska snart sluta med att bortförklara mej. Det är som det är, helt enkelt.
Och hur är det då?
Jag älskar min skola. Älskar. Har jag sagt det förut? Har jag sagt hur sjukt roliga saker vi gör? Igår var det dags att agera igen. Mot riktiga skådespelare! Albin och jag fick ta itu med två nonchalanta tonåringar som satt och drack öl i en busskur samt ett krogbråk. Och det är visserligen lite jobbigt med frustrationen över att det är så mycket man inte har koll på än, men när man faktiskt gör rätt är det en svårslagen känsla. I scenariot på krogen VISSTE jag att ordningsvakten gjort fel som satt handfängsel på den fulla killen. Och jag visste att vi hanterade hela situationen helt rätt. Låter förmodligen inte som nåt märkvärdigt alls, men det är det. Allt känns faktiskt ganska märkvärdigt. :)
Förutom det faktum att jag igår, återigen, fick anmärkning på min utstrålning/uppenbarelse/whatever. Det är inget märkvärdigt alls, snarare vardagsmat. Denna gång kom anmärkningen från en helt okänd, bitter tant på Kellys som utan anledning började dryga sej. Fascinerande egentligen, hur människor anser sej ha rätten och förmågan att döma ut någon och tala om för den andre hur han/hon är. Jag tror egentligen inte på det där med att vända andra kinden till, rent instinktivt vill jag väcka mitt inre verbala monster och förvandla såna personer till en blöt liten fläck. Men jag måste lära mej att kontrollera sånt där nu, hur lockande det än känns att hugga. Får helt enkelt trösta mej med att jag är den bättre människan. Och att jag fick en uppfostran av mina föräldrar!
I helgen hämtade jag förresten min gitarr! :D Shit, vad jag längtat efter den. Ska spela Breakaway ikväll, min skämslåt.
