Borta som Atlantis i hundratusen år.
Och så var det lördag kväll vilket innebär att jag bott i min nya stad i en vecka.
En vecka som på många sätt varit som ett år. Det känns så otroligt avlägset med lägenheten i Göteborg (därmed inte sagt att jag inte älskar min stad, jag har bara inte hunnit sakna den), för att inte tala om jobbet. Nu när allt i huvudet kretsar kring polisyrket och hur jag ska klara vägen fram till det är det som att det aldrig funnits nåt annat. Antar att det bara är ännu ett tecken på att jag är på exakt rätt ställe. Aldrig tidigare har något känts så genuint i hela mej, det finns liksom inte minsta spår av tvekan. Jag antar att det kan jämföras med att bli upp över öronen förälskad. Och lägg noga märke till att jag säger "antar", för dom relationer jag haft uppnådde inte ens en bråkdel av passionen jag känner för det här.
Och ja, på tal om det. Ni får ha överseende, både här och på bloggen, att det mesta på ett eller annat sätt kommer kopplas till Polishögskolan. Det är bara att, som dom säger, gilla läget. Dessutom vill jag be om ursäkt för att jag varit/är/kommer vara så självcentrerad (på min blogg är jag ju såklart det hela tiden, men nu syftar jag på det verkliga livet). Jag kan helt enkelt inte hålla käft just nu och det finns så mycket jag vill dela med mej av och återberätta. Typ som en nybliven mamma som inte förstår att alla tusen detaljer egentligen inte är så intressanta för någon annan än föräldrarna. Så ja, bered er på babbel.
Inte minst om alla fysiska moment vi ska plöja igenom. Igår eftermiddag var det till exempel dags för konditionstest på cykel. På sex minuter skulle minst 360 varv cyklas, med ett motstånd baserat på kroppsvikten. Petit moi fräste på med 462 varv och blev bäst i min grupp! :D Skolrekordet är 570 varv, får ha som målsättning att knäcka det under dom här åren. Haha.
Men sen tog jag minsann helg och helg är det som bekant fortfarande! Hade en superbra kväll (as always) med Vicki igår. Den första av många! Redan nästa fredag blir det umgänge igen, wohooo! Halvårsavbrott är numera ett minne blott! (Jag kan rimma!)
Idag träffade jag Nicke för första gången efter...vadå, åtta år? Haha, overkligt egentligen. Föga förvånande var han precis lika bra "på riktigt". Och lika stööörd. :D Där lär det också bli mer häng framöver!
Kvällen spenderas hemma med ett gammalt beprövat recept; pyjamasen och ullstrumporna. Herregud vad vi trivs ihop. Slappekväll utan dess like alltså och jag mår som en prinsessa, ensam i min lilla etta. Fast ensam är jag ju faktiskt inte; precis i närheten ligger två gosbollar som jag tycker om lite mer för varje dag som går.
En vecka som på många sätt varit som ett år. Det känns så otroligt avlägset med lägenheten i Göteborg (därmed inte sagt att jag inte älskar min stad, jag har bara inte hunnit sakna den), för att inte tala om jobbet. Nu när allt i huvudet kretsar kring polisyrket och hur jag ska klara vägen fram till det är det som att det aldrig funnits nåt annat. Antar att det bara är ännu ett tecken på att jag är på exakt rätt ställe. Aldrig tidigare har något känts så genuint i hela mej, det finns liksom inte minsta spår av tvekan. Jag antar att det kan jämföras med att bli upp över öronen förälskad. Och lägg noga märke till att jag säger "antar", för dom relationer jag haft uppnådde inte ens en bråkdel av passionen jag känner för det här.
Och ja, på tal om det. Ni får ha överseende, både här och på bloggen, att det mesta på ett eller annat sätt kommer kopplas till Polishögskolan. Det är bara att, som dom säger, gilla läget. Dessutom vill jag be om ursäkt för att jag varit/är/kommer vara så självcentrerad (på min blogg är jag ju såklart det hela tiden, men nu syftar jag på det verkliga livet). Jag kan helt enkelt inte hålla käft just nu och det finns så mycket jag vill dela med mej av och återberätta. Typ som en nybliven mamma som inte förstår att alla tusen detaljer egentligen inte är så intressanta för någon annan än föräldrarna. Så ja, bered er på babbel.
Inte minst om alla fysiska moment vi ska plöja igenom. Igår eftermiddag var det till exempel dags för konditionstest på cykel. På sex minuter skulle minst 360 varv cyklas, med ett motstånd baserat på kroppsvikten. Petit moi fräste på med 462 varv och blev bäst i min grupp! :D Skolrekordet är 570 varv, får ha som målsättning att knäcka det under dom här åren. Haha.
Men sen tog jag minsann helg och helg är det som bekant fortfarande! Hade en superbra kväll (as always) med Vicki igår. Den första av många! Redan nästa fredag blir det umgänge igen, wohooo! Halvårsavbrott är numera ett minne blott! (Jag kan rimma!)
Idag träffade jag Nicke för första gången efter...vadå, åtta år? Haha, overkligt egentligen. Föga förvånande var han precis lika bra "på riktigt". Och lika stööörd. :D Där lär det också bli mer häng framöver!
Kvällen spenderas hemma med ett gammalt beprövat recept; pyjamasen och ullstrumporna. Herregud vad vi trivs ihop. Slappekväll utan dess like alltså och jag mår som en prinsessa, ensam i min lilla etta. Fast ensam är jag ju faktiskt inte; precis i närheten ligger två gosbollar som jag tycker om lite mer för varje dag som går.
