Salacious

Man tror ju inte att man vid snart 26 års ålder fortfarande kan bli så berörd av musik att det känns som att hela världen står på spel. Men då glömmer man bort att det här bandet finns. Deras senaste låt, The apocalypse is over, är ett farväl till hela deras karriär och allt dom gjort. Och på dessa dryga fyra minuter minns jag varje känsla jag nånsin känt för The Ark. Och jag vill bara gråta. Samtidigt som jag vill krama om den där vilsna 15-åriga flickan med röd ögonskugga och stjärnnitar på jeansjackan. Hon som inte riktigt visste vart hon skulle ta vägen och som inte kunde sätta ord på hur det kändes där inuti. Ola Salo gjorde det istället och han har fortsatt att göra det. Och på något konstigt vis säger texterna som jag lyssnade på då precis lika mycket till mej idag, trots att jag är en helt annan människa nu. Fast det kanske är det som är grejen; en helt annan blir man kanske aldrig. Det känns otroligt sorgligt att det snart är slut. Vicki och jag har konstaterat att det är helt lönlöst att sminka oss innan konserten 15 mars.