Den ständiga förbättringen.
Haha. Medge att jag är fyndig ibland.
Det bästa som finns med att vara lite träningsfreak är när man märker att man förbättras. Och hur snabbt det går att faktiskt göra det om man bara bestämt sej!
Nu är jag visserligen inte ett fan av löpband - jag längtar så jag kan dö efter anständig temperatur och bra underlag så att jag kan springa ute igen - men eftersom våren lyser med sin frånvaro är det bara att acceptera att det är där jag får genomföra min huvudsakliga träning den närmaste tiden. I vår kommer vi ha två löptest; ett på tre km och ett på en mil. Skolans krav är att springa tre km på 18 minuter och det är en ganska snäll gräns. Vår lärare (som för övrigt kommer vara med i Veckans brott nästa vecka, missa inte det!) har dock ett inofficiellt krav på oss som ligger på 15 minuter. Det innebär alltså fem minuter per kilometer och håller man det tempot hamnar man följaktligen på 50 minuter om man springer en mil. 50 minuter är ju en lite klassisk "drömgräns" och jag SKA fixa det. Utan snack. Därför har jag nu, istället för att ligga och mesa på i 10-10,5 km/h, börjat ställa in bandet på den farten. Sex kilometer på en halvtimme alltså. Det är en tid jag klarat förut också, men jag blir riktigt trött. Men det SKA man ju bli, det är det jag får påminna mej själv om lite. Och nu har jag gott om tid att spetsa till det rejält och sakta men säkert öka på både tid och sträcka. Jag är laddad! :D
Dessutom är det väldigt peppande att märka hur armhävningarna går lättare och lättare. 3 x 10 körde jag senast förra veckan, men nu ligger jag på 3 x 15. Wohooo!
Okej, sjukt tråkig läsning, jag vet, men ni får leva med det.
