Den ständiga anmärkningen.
Okej, nu ska jag ta upp ett ämne som jag skrivit om förut och som jag är innerligt trött på. Nämligen folks benägenhet att anmärka på hur allvarlig jag ser ut.
Jag älskar verkligen min klass, men nu börjar jag bli less på kommentarer om att jag ser arg/sur ut. När vi hade feedbackträning och fick skriva till folk vad dom behövde bli bättre på/börja med fick jag kommentaren att jag borde le oftare och att jag borde vara sparsam med min elaka blick.
Det känns verkligen jättekul att höra. Vet att ingen menar nåt illa, vet att en kommentar som "du kommer nog bli den där polisen som alla tror är arg" inte betyder nåt för den som yttrar den. Och mina klasskamrater kan inte veta att jag ALLTID får kommentarer om min uppenbarelse. Men det är just det det är - en uppenbarelse. Jag SER UT så. Jag kan liksom inte hjälpa hur mitt vanliga läge är och det finns, milt uttryckt, viktigare saker att fokusera på i skolan än att sitta och vara upptagen med att försöka ge ett vänligt intryck. Jag ÄR vänlig, jag ÄR trevlig, men tydligen får jag dras med ett ansikte som säger nåt annat.
Hellre lever jag med såna anmärkningar än att börja förställa mej. När jag tycker att nånting är roligt, då skrattar jag. Eller asgarvar. Men det kommer sej liksom inte naturligt för mej att ständigt sitta och småle med nyfiken blick. Det är inte jag. Jag är uppmärksam och iakttagande. Inte SUR!
Fan vad trött jag blir.
Nästa gång nån anmärker på hur jag ser ut ska jag säga till dom att jag kan le om dom är lite roligare.
Jag älskar verkligen min klass, men nu börjar jag bli less på kommentarer om att jag ser arg/sur ut. När vi hade feedbackträning och fick skriva till folk vad dom behövde bli bättre på/börja med fick jag kommentaren att jag borde le oftare och att jag borde vara sparsam med min elaka blick.
Det känns verkligen jättekul att höra. Vet att ingen menar nåt illa, vet att en kommentar som "du kommer nog bli den där polisen som alla tror är arg" inte betyder nåt för den som yttrar den. Och mina klasskamrater kan inte veta att jag ALLTID får kommentarer om min uppenbarelse. Men det är just det det är - en uppenbarelse. Jag SER UT så. Jag kan liksom inte hjälpa hur mitt vanliga läge är och det finns, milt uttryckt, viktigare saker att fokusera på i skolan än att sitta och vara upptagen med att försöka ge ett vänligt intryck. Jag ÄR vänlig, jag ÄR trevlig, men tydligen får jag dras med ett ansikte som säger nåt annat.
Hellre lever jag med såna anmärkningar än att börja förställa mej. När jag tycker att nånting är roligt, då skrattar jag. Eller asgarvar. Men det kommer sej liksom inte naturligt för mej att ständigt sitta och småle med nyfiken blick. Det är inte jag. Jag är uppmärksam och iakttagande. Inte SUR!
Fan vad trött jag blir.
Nästa gång nån anmärker på hur jag ser ut ska jag säga till dom att jag kan le om dom är lite roligare.
